I sin egen blogg skriver man vad man vill eller hur? Det här är något jag funderar på ibland, men något som man nästan inte får ifrågasätta i Sverige. Nu tror ni att det handlar om rasism och invandrarpolitik eller kanske vargfrågan… eller Lundsbergsskolan. NEJ NEJ NEJ! Det var inte alls vad jag funderar på. Nej detta är nåt annat, nämligen psykiatrin.
I går var jag ute och åt ihop med en föredetta arbetskamrat som numera jobbar inom psykiatrin, som chef till en avdelning i en storstad. Det fanns så mycket jag ville fråga henne och jag började, men avslutade ganska snabbt med hänsyn till den tredje person som var med. Jag kände mig malplaserad på nåt vis med mina frågor. Dom ”satt på insidan” och jag ”på utsidan”, dom var personal och jag var…. Vad var jag?
Jag har aldrig varit inlagd. Jag vet inte om det kanske hade behövts någon eller några gånger. 2011 var ett idiotår. Jag förstörde både i familjen och för mig själv. Kanske det fanns fog för att stoppa mig på något sätt. Kanske saker aldrig hade behövt hända om jag inte hade haft möjlighet. Jag vet inte. I julas då jag hade mitt blandtillstånd, kanske hade behövts. Jag behövde ju i alla fall nån att prata med och kanske det hade varit enklare om jag inte hade haft familjen precis inpå mig. Detsamma gällde julen innan. Men man kan ju inte åka bort ens till psyk, under julen. Vilken svikande mamma!
Nu kommer vi i alla fall fram till dagens fråga. Eller inte dagens för detta har varit en undran i mig länge. Men vad händer därinne egentligen? Vad är det som är bra? Vad är det som är läkande?
Som sagt så har jag aldrig legat inne. Jag kanske skulle ha behövt det fler gånger än de jag räknat upp här ovan. Men varför? Jag har haft mina depressioner här hemma, gömt mig under täcket. När barna var små kom mamma och hjälpte till. Och jag har haft mina maniska perioder och gjort bort mig så inåt helsike. Usch!
När jag fick min diagnos hade jag precis gått med i ett forum på internet om bipolär sjukdom. I stort sett alla har legat inne någon gång. Ibland har jag känt mig ifrågasatt. Man kan inte vara självmordsbenägen och ändå inte åka in till psyk utan klara sig ur skiten själv. Enligt andra. Jo för det har jag gjort. Jag har dragit mig upp själv. Men därav är jag inte trovärdig. Som om det är så roligt att vara bipolär att man sätter diagnosen på sig själv för att få uppmärksamhet? Nej, glöm det. Jag tror att människor som följt mig på min resa till diagnos och även efter den, förstår vad jag pratar om.
Forumet pratade jag ju om! Jag ställde frågan i forumet en gång om de kunde svara på vad som var positivt inom psykiatrin. Jag fick kanske två till tre svar, men sen drog allt negativt igång igen. Om bältesläggningar, om vårdarnas attityder, om att inte ha nån samtalskontakt, om läkarattityder, om sprutor i rumpan…. Osv. Vad ska man lägga in sig för om det bara är så där?
För mig är hela miljön skrämmande. Vita väggar och sjukhusrockar. Tiden. Jo visst finns det rutiner, men ? Man har väl kanske tid med lugn och ro; läsa böcker, måla… Hur funkar det med maten förresten? Är den gratis eller nåt man får betala i efterhand? Och lyssnar dom ordentligt på vad man kan äta och inte? Och hur smakar maten, är sjukhusmat så äcklig som man tror?
Just nu läser jag också en bok där detta är en stor ingrediens. Och det är skrämmande. Precis det jag räknat upp. Men nu när den närmar sig slutet så ser man en positiv öppning. Kanske jag kan få en positiv glimt av psykiatrin ändå.
Men vad jag undrar allra mest är i alla fall, vad det är som hjälper, vad det är som läker? Jag skulle vilja göra ett studiebesök. Jag såg en film en gång som hette Sluten Avdelning. Den var väl bra, men jag undrar fortfarande. Man kommer in, man får träffa en läkare för en bedömning, man provar olika mediciner, man har lugn och ro…. och så medpatienterna; människor man kan störa sig på, människor som blir osams, nån som går bärsärk…. Ja men vad gör det för nytta?
Gabriella har under årens lopp också haft depressioner ibland. En gång sa en arbetskamrat till mig att om det vore hennes barn så hade hon åkt till psyk med henne. Jag fattade aldrig varför, alltså vad skulle det vara bra för? Gabriella med sin autism – vad skulle hon ha för nytta av att komma in där?
Vad händer där…………………….. -> vad gör att man kommer ut som en bättre mående människa?
Och bältesläggningar? Bara en sån sak som hur sängen med bältena ser ut och hur man sen ligger. Jag vet att det kanske är underliga funderingar.
Tänk tanken ifall Gabriella skulle gå bärsärk (pga nåt som har med hennes autism att göra men som omgivningen inte förstår) och så skulle dom bälta henne? Ett fruktansvärt övergrepp. Jag skulle aldrig förlåta den som kom på den idén. Aldrig!
Ibland när jag pratat om mina manier så kan jag däremot säga lite på skoj att man borde binda ihop mig. Jag menar inte att bälta mig. Absolut inte! Men det kan liksom klia i hela kroppen på nåt sätt. En motor i huvudet som förvandlas till en köttkvarn 
Och så alla dumma saker jag gör. Men jag tror i alla fall inte på att vara inlagd på psykiatrin. Det måste finnas andra lösningar.
Som sagt…. ett kanske lite provocerande inlägg. I alla fall ifrågasättande. Har du nåt bra svar eller åsikt så go ahead! Jag ser fram emot att få andra sätt att tänka kring det här.
Kram på er och Glad påsk från bippohäxan 😉
Tre veckor i Oktober 
Ojojoj, så många gånger jag har planerat hur jag ska dö. Jag har till o med haft hallucinationer om att jag skurit upp mina handleder. Inte en enda gång har jag legat inne på psyk. Jag har gjort som du, kämpat mig upp på egen hand. (Med hjälp av min man o vänner).
Stora kramar en för tillfället förvirrad häxa ❤
Hej på dig Häxan 😉
Usch vad jobbigt det du berättar ❤
För övrigt skönt på något vis att det finns fler än jag som trots att varit mycket sjuka ändå inte varit inlagd. Nu hoppas jag att ingen missförstår vad jag skrivit, men just för att inte bli betrodd när man inte varit inlagd så känns det bra med fler. Jag tycker ju inte för dens skull att det är sämre att varit inlagd. Absolut inte!
Tycker inte det är särskilt provocerande att ifrågasätta psykiatrin, det är det många som gör. 😉 Åtminstone på utsidan, kanske allt för få på insidan.
Inläggningar är ett verktyg, tyvärr borde det finnas många fler. Det blir som snickarn som bara har en hammare och därför tror att allt är en spik. Jag har varit inlagd säkert 20 gånger. För mig är det en förvaring, helt enkelt. Ett ställe jag kan vara på när jag inte vill att min man ska känna pressen att bevaka mig dygnet runt. Dessutom är det rätt praktiskt när man ska testa nya mediciner och inte vet vilken reaktion man kommer få. Någon direkt personlighetsutveckling sker sällan, det förekommer ju ingen terapi och inte särskilt ofta några djupare samtal med personalen. Så ja…. ett bevakat väntrum, väntan på bättre tider.
Bältad har jag aldrig blivit, de verkar inte köra så mycket med sånt på ”min” avdelning. Sprutan i rumpan kan vara helt fantastisk om man är väldigt agiterad. Jag tar det lugnt med att umgås med medpatienter, sätter mig gärna själv vid middagsbordet. Jag har helt enkelt skapat mig en rutin som uppenbarligen fungerar eftersom jag fortfarande är vid liv.
Sjukhusmaten varierar från plats till plats, den brukar inte vara sämre än skolmat och annan institutionsmat. De frågar vid ankomsten om det är någon mat du inte tål eller inte vill ha. Du betalar en fast avgift för din vistelse per dag du ligger inne, kan variera med landstinget men runt 100 kr för mat, mediciner, ”husrum”.
Men jag tror att många, kanske särskilt yngre, personer kan må riktigt dåligt av miljön. De kanske behöver ett helt annat mottagande med mycket värme och uppmärksamhet i en estetiskt tilltalande miljö, sysselsättning (för tio år sedan fick vi gå till arbetsterapin och göra hantverk, men det skar de ner på sen), musik. Hjälp med strategier för att stå ut med sina känslor. Tät återkoppling till öppenvården och anhöriga (om patienten vill). Ja, nog finns det rum för förbättring.
Det sista stycket om yngre personer tror jag är jätteviktigt! Så synd att det är så! Hemskt egentligen.
Tack för informationen kring kostnad och mat osv. En sån där konstig sak som jag gått omkring och funderat över 😉 Att det är förvaring har jag hört från fler håll och det tycker jag är beklagligt. Inte vill jag bli inlagd då heller! Men som du säger; för ens mans skull och omgivningen överhuvudtaget. Fast här är det kanske mest min mans skull. Jag har svårt att se det själv. Jag är kanske inte så krävande, eller jag vet inte…. Till viss del handlar det snarare om att jag behöver här ifrån för att allt här hemma är så jobbigt. Det går inte att beskriva… Kaos och i detta ska man klara livhanken… Det gör jag ju men det är så inåt bänken jobbigt.
Kramar och tack!
Håller med dig i det mesta du skriver här. Att det är ett bevakat väntrum i väntan på bättre tider var en helt genial forumulering! Vill bara tillägga en sak ang. samtal med personalen. De platser jag har legat inne på, har jag ofta fått träffat en psykiatriker vid in och utskrivning och om jag har haft tur – samtal med psykolg 1 -2 gånger i veckan. Och du har helt rätt, det är oftast inga djupare samtal – mer en lägesuppdatering. Men den övriga personalen däremot! Det här tog mig väldigt många år att lista ut och helt ärligt fattade jag det inte själv, förren en sjuksköterska i ren frustration gapade ”men använd oss då för fan! vad tror du vi är här för?” Det har jag gjort sen dess och jag känner att mina inläggningar har blivit betydligt mer meningsfulla sen jag började stjäla prattid från övrig personal 🙂
Jag har aldrig träffat någon psykolog som tillhört slutenvården, men vår öppenvård ligger i samma byggnad så när jag har haft en öppenvårdskontakt har jag kunnat fortsätta träffa denna under vårdtiden. Övrig personal – blandade erfarenheter. Jag är tydligen känd för att vara lite tillbakadragen men det är ren självbevarelsedrift. Mår jag bra har jag hyfsat tjock hud, men mår jag riktigt i botten kan småsaker krossa mig. När då personalen ska ”skingra tankarna” (ett favorituttryck verkar det som) och prata om det fina vädret känner jag mig som en riktigt vidrig människa som inte kan glädjas åt det. Visst, jag kan spela en stund men inuti skriker jag. Däremot kan det hjälpa mycket om man råkar på personal som kan tala om jobbiga saker på ett empatiskt men lugnt och sansat sätt, utan att snabbt byta ämne. De flesta jag stött på har dock varit vikarier…
Jag tycker att vi verkar vara väldigt lika, du och jag. Vad bra du har som har öppenvården i samma byggnad. Här är det fråga om helt annan ort. Jag mår också dåligt av ytligt kallprat om väder osv. Det blir inget ”skingra tankarna” av sånt för min del utan snarare värre och ilsket inuti. Spela tycker jag ju inte att man ska behöva göra när man är inlagd! Det gör man tillräckligt i det vanliga livet. Guld värt att träffa ”rätt” person liksom.
Ändå måste jag säga att ju fler ”berättelser från insidan” som kommer här, desto bättre känns det. Inte så farligt längre liksom.
Kramar!
Att ha någon som man kan prata med och som är professionell borde egentligen vara självklart. Sen kvittar det kanske vilken titel människan har. Fast jag tänker på det där du skriver som personalen gapade till dig… jag tycker kanske egentligen att första steget borde komma från dom.
Många kramar!
Jag tar mig friheten att skriva en kommentar till…
Angående att jämföra sig själv med andra. Vi människor verkar fruktansvärt förtjusta i det. Men allt lidande är subjektivt, hur kan man säga vem som har det värst? Jag skulle kunna säga att man blir väl inte helt knäckt av en skilsmässa heller, för det har inte jag blivit. Men vad är det för tröst för den som faktiskt känner sig ha fått hjärtat fullständigt krossat? Vi vet hur livet i vår egen skalle är, allt annat kan vi bara gissa.
Din bipolära sjukdom ser inte exakt likadan ut som min. Din bakgrund är inte samma som min, ditt liv idag är inte samma som mitt. Jag tycker inte att du är extra ”duktig” för att du inte varit inlagd; jag tycker heller inte att du är mindre värd. Du är som du är. Förstår du hur jag menar? Att egentligen blir rätt löjligt att bråka om vem som är en ”riktig” bipolär, precis som när folk ska framhålla att de minsann jobbar dubbla heltider trots sjukdomen, eller hur mycket de knarkar. Jaha. Och? Vi går inte i samma skor. Så ta du inte åt dig om du möter den sortens attityd, det har inte så mycket med dig att göra utan handlar mer om människors osäkerhet.
Du får skriva hur många och hur mycket kommentarer du vill ❤ 🙂
Känns tröstande det du skriver. Jag håller precis med dig. Absolut. Det var väldigt bra skrivet av dig.
Tack!
Så många frågor! 🙂 Jag läste faktiskt den tråden du startade på forumet och jag var själv ganska besviken på hur negativ tonen blev mot slutet. För min del hade jag inte levt idag om det inte varit för inläggningar. Men jag kan börja med den trovärdighetsfrågan du tar upp. Om och hur du blir inlagd är helt upp till vilken människa du träffar när du först kommer till psykakuten. Jag varit inlagd många gånger, men det har också funnits många gånger då jag kanske borde blivit det, men vårdpersonal har tyckt annorlunda. Jag har suttit på psykakuten med sönderskurna handleder och starkt uttalat en önskan om att dö, men ändå inte blivit inlagd. Så att du aldrig blivit inlagd, har inte något med din trovärdighet att göra.
Hur är det då? Det frågan finns det lika många svar på, som det finns patienter och sjukhus. Jag har med åren ”lärt” mig vilka avdelningar jag vill bli inlagd på, för det finns bra och dåliga. Mycket vid en inläggnings (beroende på din diagnos naturligtvis) handlar om att stabilisera ditt tillstånd och om du är bipolär att skapa rutiner. Och ja, det är inte särskilt roligt att bli väckt kl. 07:00 varje morgon och tvingas att stå upp och ta dina mediciner och äta – men det hjälper faktiskt. De sjukhus jag har varit inlagd på har också varit väldigt flexibla, jag har haft möjlighet att träna, gå ut, sticka, måla, spela biljard, allt möjligt faktiskt. MEN med restriktioner -de släpper inte iväg dig hur som helst.
Det är mycket jag skulle kunna berätta här, men är du fortfarande nyfiken, får du höra av dig. Men jag ville först bara nämna det med bältesläggningen. Att lägga någon i bälte är inte något som händer varje dag. Det är ett tvångsmedel som är enormt reglerat i lag; när , hur, hur länge etc. Du har inga bälten vid sidan av den sängen du sover normalt. Skulle det uppstå en situation nödvändigt får du som regel på dig en tvångströja innan du bärs in till bältesrummet, väl där kallas läkare upp, där vårdpersonal får motivera tilltaget.
Å tack för ditt långa svar! Det första du skriver om; att inte få läggas in trots att du sagt att du vill dö och att du haft uppskurna handleder, är ju fruktansvärt!!! Sånt borde ju anmälas!
Det du skriver om bältesläggningen är ju bra att det är under kontrollerade former. Men jag tycker att det är skrämmande i alla fall. Kanske mestadels när det gäller personer med ett annat tankesätt, typ autism.
Tack så jättemycket för din information! Och kul att du läste min tråd på forumet. Jag läser gärna mer av det du berättar. Kram!
Jag anmälde det aldrig, för att där och då hade jag inget intresse av att bli inlagd och jag ville verkligen dö. Men jag ser ju i efterhand hur galet det var att skicka hem mig med recept på lugnade och anti-depp.
Jag har faktiskt aldrig tänkt över det där med autism och bältesläggning, men jag antar att det är en egen diskussion. Men det är absolut inte roligt att bli bälteslagd, men för min egen del ser jag att det varit motiverat när jag läst journalerna i efterhand.
Du får bara hojta till om det är något annat du undrar över 🙂
Tack jag hojtar om det är nåt 🙂
Kanske det är så att det kan vara väl motiverat att bli bältad. Kanske alla borde få ta del ordentligt om varför (tänker på att läsa journaler till exempel). Många verkar ha dåliga minnen och upplevelser kring det och att då förstå varför kan kanske i efterhand göra att man ändå har nånslags förståelse kring varför det hände. Jag vet inte, bara lite tankar.
Kram!