Min hjälte

https://www.youtube.com/watch?v=OpiomX3XRi8

8 - KopiaIgår skjutsade jag hem Gabriella till sig. För er som är nya i och med att jag bytte bloggplats, kan jag berätta att hon bor i en egen stuga utanför ett gruppboende. En alldeles perfekt variant för henne. Personalen på gruppboendet hjälper henne med det som behövs och i övrigt har hon det lugnt och på sina egna premisser. Helt perfekt. Sen är det ju så att det inte alltid funkar med relationerna till personalen. De har ju inte direkt utbildning kring autism och därmed kan bemötande ibland bli på tok. Ja mycket annat också.

Innan vi åkte hem till henne sa hon att hon faktiskt längtade hem (till sig alltså). Det är ju ett tecken på att hon mår väldigt bra i sitt eget hem och det tycker jag är så skönt. Men å andra sidan så har hon varit hos oss i två dagar och det är ju rätt lite, så man kan ju undra vad vi har gjort för fel 😦 Två känslor som drar åt varsitt håll…

Våffelätande och packning innan hemfärd! Hemfärden har sin stadiga rutin. Hon går in med hjälp av rullatorn medan jag bär hennes grejer. Sen skriver hon handlarlista medan jag packar upp hennes väskor. En del saker vet jag inte vart hon vill ha så det lägger jag på sängen så får hon ta det själv sen. När listan är klar så åker jag och handlar medan hon äter kvällsmat.

Hemma hos oss innan vi åker så packar hon själv. Det gör hon även när hon ska åka hem till oss. Så jag hjälper henne bara att packa upp och det är mest för att det ska gå fortare, och för att det är en  🙂 kompromiss kanske 🙂 ”Om du skriver handlarlista så kan jag plocka upp åt dig” . Jag måste säga att jag är så impad över hennes packande. Oftast glömmer hon ingenting. Den här gången glömdes duschstolen hemma hos henne på fredagen. Men det var Peter som glömde den för hon kan ju inte bära in den i bilen heller 🙂 Det som var märkligt var att hon inte blev arg utan konstaterade tillsammans med Peter att hon fick duscha när hon kom hem till sig på söndagen istället.

Söndagen blev ju lite konstig också på grund av sommartiden… Jag blev helirriterad på förmiddagen för att vi missat att ändra köksklockan. En hel timme förlorad! Fy fan, där satt jag i nattlinnet när klockan plötsligt var halv tolv!!!9

Men Gabriella fixade det där utan problem. Peter hjälpte henne att ställa om klockan. När vi kom hem till henne blev det lite bekymmersamt när det gällde rutinerna. Hur skulle hon hinna både äta och duscha före nån serie som hon följer på TVn?! Jag framförde idén att hon kunde duscha medan jag handlade istället så kunde jag hjälpa henne att fixa kvällsmat som hon kunde äta framför TVn. Ja idén var helt okej :-O ! Men när jag kom tillbaka från affären så sa hon att hon skulle hinna fixa käket själv så jag kunde åka! Öh… ja?! Men vi sa samstämmigt att hon hade helt rätt, det var det bästa att göra så, för annars skulle det bli för mycket frågor om vad och hur hon ville ha det och jag skulle nog mest vara i vägen. Nej allt hon kan göra själv är bäst att hon får göra själv så det blir på hennes sätt.

Ibland tänker jag lite jublande inuti att det finns en del saker som bara vi förstår. Lycka. Vad är lycka? Utveckling. Glädje. Små små saker som ingen riktigt förstår, som ingen annan ser på samma sätt som vi.

Nej jag kan inte påstå att jag är lycklig egentligen. Jag har alltid varit prinsessan olycklig, jag har alltid mina depp, det går inte över. Och det lindras inte av Gabriellas framsteg heller. Men det är två olika saker. Två väldigt stora skillnader. Det ena, dvs det bipolära, är fysiskt, biologiskt, nåt som finns inristat i hjärnans labyrinter. Men det andra… det som glöder i kärleken till mitt annorlunda barn, är något man ser för att man är en älskande förälder.

Utveckling…. att förstå att även om man duschar först och äter sen så kommer man till samma mål. Utveckling… att åka en annan väg hem till sig pga att min bil inte klarar för branta backar nu när nåt är fel med den. Att kunna bränna sig på en 11våffla utan att bli förbannad och kasta grejer omkring sig. Att följa med ut i skogen i en guppig bil och gå en bit trots stenar och rötter, och att göra detta utan att vara förbannad på oss. Att testa Peters Iphone eftersom hon ska skaffa en egen, och att inte bryta ihop för att det är svårt.

Hon är 24 år.  Hon har svårt att gå och ständig värk i hela kroppen. Hon har dessutom ständig huvudvärk. Och hon har ett helt annat sätt att tänka. Hon har lärt mig så oerhört mycket. När vi är på sjukhus hon och jag så brukar jag säga att hon är min hjälte. Och det är sant. Jag säger det nu också: Hon är min hjälte.

Tysksjön

Här kommer några bilder på Tysksjön där vi var igår! Lite gamla bilder dock, men ändå 🙂

DSC08520

DSC08527

DammenTysktjärn

Att mötas på halva vägen – kompromiss.

https://www.youtube.com/watch?v=89B_cTYleUo

DSC03691Vi har Gabriellahelg här. Hon har lite besvärligt med sin spränghuvudvärk så det är lite gnäll och dåligt humör, men idag har vi alla fall gjort lite strapats. Vi pratade om det igår men idag protesterade hon lite. Då gäller det att fundera på om det faktiskt är möjligt att göra det ändå. Det där är något jag lärde mig tidigt, när hon var liten. Att om vi först bestämde nåt och sen hon ändrade sig och vi  la ner projektet i tron att det var bäst att följa hennes vilja – så blev det sen ännu jobbigare alltihop med utbrott osv. Så det allra bästa är att om man säger nåt (noga utvalt) så får man se till att genomföra det sen. Kanske nån kompromiss är möjlig, det är det bästa.

Så runt 15.30 (också en kompromiss när vi skulle åka) gav vi oss iväg med Peters nya volvo. Min är ju liksom bättre på småvägar eftersom det är en fourwheeldrive 🙂 Men nåt är ju fel med den och den kan få världens ryck ibland så jag vågade inte. Men Peters bil var ett jävla skrammel och gupp i varenda hål i vägen. När vi åkt halvvägs dit vi skulle så frågade Peter om vi skulle stanna tidigare på ett annat ställe. Men då svarade Gabriella ”Nej nu har jag ställt in mig på att åka till Tysksjön”. Jahapp trots gnäll åkte vi alltså vidare.

Solkatten hade vi med oss förresten. Han åkte transportbur och hade sele på sig så vi skulle kunna gå med honom. Han tyckte inte alls stället var så kul. Där stod två bilar till så jag vet inte om det var det som avskräckte. På andra sidan sjön var det några som fiskade och det gillade inte Solkatten alls.

Kompromisser igen både för kattens skull och Gabriellas. Peter och hon gick nästan fram till ett vindskydd men fick vända DSC03693innan. Solkatten och jag gick en bit men sen tillbaka till bilen. Stigen var full av rötter och stenar. Det hade jag totalglömt sen jag var där sist. När man inte tänker på att man ska gå där med en tjej som har rörelsehinder så ser man ju liksom inte riktigt hur det ser ut.

Men efteråt åkte vi hem och käkade nougatkaka som Peter gjort. Mmmmm! Belöning! Ingen muta utan snarare tankar om ”Å vad gott det ska bli när vi kommer hem”.

Och jag måste säga att det är viktigt att inte se det här som nåt jobbigt vi aldrig ska göra om. Nej vi kom ju dit vi tänkt. Ungefär. Det är huvudsaken.

För övrigt är jag tyvärr lite låg. Lite mörker hälsar på. Lite hopplöshet, trötthet… ja nåt sånt. Nu ska jag diska. I kväll börjar serien Mr Selfridge igen. Vi följde den förra omgången. Det är längesen, men kul att den kommer tillbaka.

Jag är nog mest trött tror jag. Eller jag är nog rätt låg också om jag ska vara ärlig.

Kram på er! Det gäller väl att härda ut. Har jag hört. :-/

DSC03714

Avtrubbad?

DSC03647Det känns lite svårt att blogga. Jag vet inte varför. Är jag för upp? Är jag för ner? Har jag för mycket att göra? Har jag ingen inspiration? Är jag i normaltillstånd? Är livet alldeles för tråkigt? Är jobbet tråkigt? Är jobbet jobbigt? Eller är mitt liv för kul för att blogga? Kanske är jag helt enkelt lite för avtrubbad?

Kanske jag är för avtrubbad för att förstå vilka känslor jag egentligen har. I julas höjde jag en av mina mediciner; Seroquel eller Quentiapin som den heter nu. Det är en neuroleptika och har mycket biverkningar enligt FASS. Jag har inga biverkningar alls. Men den tillsammans med en hög dos Litium kanske gör att man blir avtrubbad.

Samtidigt är jag skrattig, flamsig och babblig. Och efteråt kan jag sjunka ner i mörker och ångest. Men inte nåt blandtillstånd som i julas. Jag har fått en slags stämningsdagbok att fylla i av min kurator. Det är svårt. De flesta kryssen hamnar på normaltillstånd och lite låg (nere). Men jag vet inte. Och det är just det där att inte veta. Att inte känna. Att liksom leva på ytan på nåt sätt. Det är som ett avstånd mellan livet jag lever och migDSC03679 själv.

Och jag kanske är konstig… men det där är bra. Jag har längtat så efter det här. Att slippa känna. Att bara leva.

Kanske det är dags att gå ut i solen en stund innan jag åker till jobbet. Idag jobbar jag eftermiddag för att sotarna skulle komma på förmiddagen. Deras besök tog typ 5 minuter. I eftermiddag kommer Gabriella, så det blir en Gabriellahelg nu. Det ska nog gå bra.

Kram på er!

https://www.youtube.com/watch?v=WJTiXoMCppw

”Bilen” – sagan som aldrig tog slut!

På förmiddagen idag ringde chefen på Volvo där jag haft min bil inlämnad. Jag hade mailat honom igår. Så nu ringde han upp. Vilken helt underbar människa! Eller ja han är ju förstås rädd om deras rykte. Och efter mitt kanske lite svidande brev så kan man nog inte göra annat… Inte i affärsbusiness alla fall. Nu låter det som om jag hotat och haft mig. Det har jag INTE. Mitt mail var väldigt trevligt skrivet och ibland kan jag nog vara trevlig på helt rätt sätt för att trycka på rätt knapp liksom.

Jaja, vad ville han nu då – kanske du undrar?

🙂

Jag ska köra några dagar till så bilen samlar på sig data (vet ej vad som menas men skitsamma). Sen ska jag ringa den mekanikern som haft hand om min bil, och så ska vi boka några dagar som han ägnar sig åt den och under tiden får jag låna en hyrbil. Och alltihopa HELT GRATIS!!

Herregud, äntligen skingras molnen lite. Jag har ju fortfarande väldigt dyra räkningar efter servicen och det arbete som lagts ner hittills, men själva känsla av att slippa betala MER är helt underbar. Jag som sett framför mig hur räkningarna varje månad skulle upp i skyhöga priser så vi knappt kunde överleva. Jag ska inte säga för mycket positivt, man vet aldrig hur vindarna vänder… Men jag kan få vara lite glad ett tag i alla fall.

Tyvärr har jag ett väldigt fult stenskott också som bara blir större och större. Jävla skit.

Men en sak i taget. Lev i nuet Marielle.

ren bil

 

https://www.youtube.com/watch?v=VwgdFMnkAKE

Bilskit, våffelkväll och storm!

DSC00005Bilen funkar fortfarande inte. Jag satte mig i den och skulle åka iväg från verkstan och alla jävla felindikatorlampor lös på direkten. Jag gick in och fick med mig reparatören ut så han fick se. Men han kunde ju inte göra nåt nu utan jag ska ringa igen om några dagar så får han boka in längre tid med min bil. När det gällde pengar så sa han att jag skulle ta det med hans chef. Jag är så jävla trött på detta nu. Jag har som sagt inga mer pengar. Vad ska jag göra!?

Jag tänker köra tills allt exploderar nu. Det ska det ju inte göra enligt honom. Jag har  mailat hans chef och så har jag mailat en annan verkstadskille som vi känner. Inte vet jag vad detta hjälper. Sen fick jag ett helt underbart besked från någon som erbjöd sig låna ut pengar åt mig. Jag blev så glad att jag grät stora tårar. Om inte annat så får jag nog ta ett lån. En bil måste jag ha och jag kan ju inte skrota den och köpa en ny, det förlorar jag bara på. Tror jag.

Sen åkte jag till storstaden och var på våffelkväll med föreningen Balans. Jättetrevligt! Och så träffade jag en tjej som jag kände via Bipolarnas forum och det visade sig att jag kände flera stycken i hennes släkt. Häftigt!

Nu är jag hemma. Här var allt becksvart för jag hade glömt tända upp i fönster och ytterbelsyning. Det gjorde att jag nästan inte hittade in och svårast av allt var att hitta nyckelhålet. Men det gick, nu är jag inne och sitter här. Peter är på nån kurs DSC00010om båtar. Hans nya specialintresse. Eller det har hållt på ett tag, men ändå.

Nu måste jag plocka i ordning lite här. Först måste jag ut i bilen igen och hämta mina piller som jag gömde under sätet förut. Här är förresten total storm ungefär. Herregud vad det blåser!

Kram och godnatt!

En extra liten hälsning till Nisse 😉

Pengar är bra att ha, ungefär som en fungerande bil…

Jag måste säga att det är väldigt lite kommentarer på den här bloggen. Hoppas ni kommer igen snart. Jag blir lite osäker på vad jag ska skriva. Men skitsamma, det är min ”dagbok” så om jag skriver vad jag själv har lust med får ni väl läsa eller låta bli… Nej det var dumt sagt för så tänker jag inte egentligen. Jag vill gärna ha läsare.

DSC02021

Idag lämnade jag in min bil igen. De ringde framåt lunch och sa att den var klar, men de kan fortfarande inte garantera att dom har hittat rätt fel. Grejen är att jag har faktiskt inte råd med fler missar nu. Jag går i konkurs hela jag! Man kan inte ta allt på avbetalning efter avbetalning för till slut byggs det på så varje månad ändå kommer att bli så höga hinder att jag inte kommer över dom. Det här känns så hemskt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra om det inte är okej nu.

Jag ska bli avsläppt i staden i morrn bitti, äta frukost med min mamma och sen skjutsar hon iväg mig till verkstan så jag får hämta min bil.

DSC00762

Jag vet att jag ibland reagerar helt koko. Det kanske har med min konstiga hjärna att göra för den tänker verkligen inte logiskt. Jag kan vara fruktansvärt impulsiv och liksom få saker på hjärnan som nåt slags tvång, som jag inte kan släppa förrän det är gjort liksom.

Så idag gav jag mig iväg till ett stort köpcentrum och handlade kläder. Fattar ni att detta är samma Marielle som nyss sa att jag kände mig gråtfärdig över att inte ha några pengar. Kanske människor som säger att dom inte har pengar men som ändå har pengar, kan göra så. Det finns ju ganska många som säger så även fast dom har jättemycket på nåt sparkonto eller i fonder eller nåt. Men så är inte fallet när det gäller mig.

JAG HAR VERKLIGEN INGA PENGAR!

DSC00006

I morgon kväll ska jag på cafékväll med föreningen jag är med i. Jag ska ta på mig nya kläder och min bil ska hålla hela vägen dit, eller hur? Jag ska inte ligga under täcket och gråta. Jag ska ta så mycket mediciner som är möjligt och jag ska klara hela kvällen, vara social och glad.

Eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=680R1Gq2YYU