Jag är människan utan lagomväxel!

https://www.youtube.com/watch?v=T_oSYsTMYCo

DSC03629Ni som följt mig förut vet att jag tycker om att lägga in musik lite här och där i min blogg. Det är lite allt möjligt som jag tycker är bra. Ibland kan det ha med inlägget att göra och ibland kan det ha med min sinnesstämning att göra. Och ibland ingenting särskilt alls. Om man vill kan man klicka upp klippet och därefter lägga texten över och läsa och lyssna samtidigt. Det gillar jag.

Idag har jag suttit och författat ett brev till chefen för daglig verksamhet. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska skicka brev (=maila en fil) eller om jag ska ringa. Men det sistnämnda riskerar att inte bli lika seriöst från min sida. Jag kan bli omkullpratad eller att jag inte framkommer med mitt budskap ordentligt. Och lyckas jag inte första gången så blir det svårt att komma igen en gång till sen. Så brev känns nog ändå bäst men kan tas på ett sätt som gör att de nästan behöver ”ge igen” eller komma med svar på tal på något sätt. Det kräver dessutom nån aktiv handling av dem för att dementera eller komma runt det de redan skrivit.

Svårt, men mitt brev känns ändå ganska bra. Tyvärr satt jag och skrev det på en dator och så blev det fel på filen så jag inte kunde maila det till min egen. Jag har det utskrivet i alla fall, men måste se vad som gick galet så det går att maila. Ja sen är det ju vad Gabriella säger om det också. Jag är så trött på denna cirkus nu så jag har god lust att skicka iväg det utan hennes påseende. Men en arg och kränkt Gabriella är inte så roligt…

Idag på jobbet fick jag så fruktansvärt ont i magen. Peter och jag samåker fortfarande eftersom jag inte törs åka DSC03633med min bil i onödan, så jag kunde ju inte åka hem när jag ville heller utan var tvungen att vänta kvar på jobbet ändå tills han kom. JAG HATAR ATT SAMÅKA! Man blir så himla låst och kan inte välja själv vad man vill lyssna på för musik (jag vet att jag är löjlig, men det här är viktigt för mig), det är knappt ens så man kan välja vad man vill tänka på! Ofta sitter jag bredvid och somnar istället, kanske ett sätt att stänga av yttervärlden. Nu är det ju inte så att det är sån pina för att jag tycker illa om honom förstås. Om vi ska åka på semester osv tycker jag jättemycket om att åka tillsammans. Men det är skillnad för man har plockat med sig vad man vill ha på resan (nåt att läsa, egen musik i mp3n osv) och av nån konstig anledning så har man trevligare ihop då. Kanske har det med att göra att jobbresor tillsammans innebär stressiga mornar då man ofta glömmer hälften av allt man behöver på morgonen (speciellt matlådor!) och på hemvägen ska man stanna nånstans och handla, kanske tanka bilen osv vilket gör att resan känns mycket längre, även om det är sånt jag gör annars också. Visst är det konstigt?

Ett litet förtydligande: Jag älskar min man och jag tycker om att samtala med honom, vi har ungefär samma intressen för samtalsämnen och så. Fast inte klockan kvart i sju på morgonen och inte heller efter en arbetsdag då man är helt slut. Det är ju dessutom så att jag har halv sjukersättning och det har inte han…. Alltså är jag strandad någonstans där jag inte borde vara. Sjukersättning innebär ju att man är sjuk. Och det finns ju en anledning till att man fått sjukersättning. Jo man ska inte befinna sig på jobbet heltid. Det blir ju liksom fel! Man kan förstås tänka att detta är engångstillfällen som man får stå ut med. Ja så är det väl. Men jag riskerar att trilla dit igen, jag riskerar att bli sjuk.

DSC03634Kanske detta inlägg inte var ett dugg intressant! Vem vill veta en lång harang om vad jag tycker om samåkning? Jaja, välkomna till min blogg. Den beskriver mitt liv. Den beskriver det lilla och det stora. Och för mig är det ofta tvärtom. Det andra kan tycka är småbagateller kan bli väldigt stora hinder i min värld ofta på grund av min funktionsnedsättning eller på grund av mina barn, speciellt Gabriella förstås. Man ser på tillvaron med andra ögon när man har barn med så stora svårigheter. Att åka och shoppa kläder med en 24 årig dotter kan vara det enklaste som finns, man sätter sig i bilen och åker bara. Men med G så är det inte så enkelt. En rullstol ska med och hon ska orka sitta still tills man kommer fram. Där ska hon klara att vara i affärer trots sina stora perceptionssvårigheter och sina sociala svårigheter….

Det som är stort i min värld kan däremot vara hennes utveckling inom nåt som för andra föräldrar knappt ens märks att barnen klarar. Det är så viktigt och så häftigt för oss med hennes utveckling så det kan aldrig andra föräldrar förstå.

Vi har även helt andra värderingar tror jag. Vi ser lycka på ett annat sätt. Några spektakulära resor utomlands kanske vi inte kan göra, men vi bor på ett underbart ställe och kan sitta med fötterna i vattnet på sommaren och se på glittret i sjön. Eller så kan vi simma och kasta sandaler så vattnet skvätter på varandra.

Våran familj är galen. Vi kan bli arga så det exploderar men vi kan även se lyckan i det lilla. Men jag kan ligga i DSC03616sängen och gråta i kudden på grund av en  hjärna som inte funkar som den ska, och sedan kan jag vara manisk med allt vad det innebär – både positivt och negativt. Att hitta min balans är skitsvårt.

Nu har jag skrivit för långt. Jag har ingen balans i det där heller. Jag har ingen lagomväxel.

Kram på er outthere!

 

6 tankar om “Jag är människan utan lagomväxel!

  1. Terese S skriver:

    Tack för att du delar med dig. Jag är så glad att hittat någon som är som jag 🙂 Knäpp formulering jag hoppas du förstår vad jag menar. Att hantera ord är svårt.

    Jag har en Spotify lista som heter mitt knark, vilket det är jag överlever inte utan min musik.
    Jag somnar 9/10 gånger när jag åker bil. Att sova i bilen är underbart. (Har inget eget körkort än)

  2. Katarina R skriver:

    Vilket fint inlägg. Blev tagen. Jag förstår att det är roligt för er att se er dotter göra framsteg. Först trodde jag du skrivit till din chef sedan förstod jag att det inte var så. Hoppas du fick din röst hörd och blev väl behandlad. När jag inte mådde så bra men ändå fungerade på jobbet skrev jag ibland till mina chefer. Kunde bli lite stölligt. Var nog rätt högpresterande då som man kan vara i hypomani. En gång satt jag och skrev en hel natt till min dåvarande chef. Minns inte om jag var sjukskriven då….men sjuk var jag iaf. Min samtalskontakt brukade säga till mig att låta min text vila nåt dygn innan jag skickade iväg det.. Att jag skulle läsa igenom det jag skrivit och fundera över om jag fortfarande ville skicka iväg det. Jag var ju så impulsiv och ställde till det för mig. Hade jag följt hennes råd hade nog inga meddelanden blivit skickade.

    • Polär Marielle skriver:

      Hahaha, förlåt! Men är du jag eller? Min läkare och min kurator säger också så till mig. Att jag inte ska skicka saker direkt utan låta det vila nåt dygn. Men för mig är det i princip helt omöjligt. Impulsiv? Jaaaa du, det är jag med!
      Alltså allt det du skrivit ovan är nästan läskigt. Det är precis som för mig. Exakt!
      Senast jag var hos min läkare och hon fick höra om mina senaste bravader till min chef så sa hon ”Det kan inte vara lätt att vara chef till dig.” Sånt kan få mig att vakna till lite. Jag gillar min läkares rättframhet. Precis vad jag behöver.
      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s