Yes en ny bil är inköpt till vår familj!

DSC03643Följetongen med våra bilar fortsätter. Men kanske den ändå börjar närma sig sitt slut. Igår for vi långväga för att köpa en volvo till. Nu har vi tre volvobilar som står här utanför. Peter har bestämt sig för att skrota sin så därför har han kollat efter nya bilar på blocket. Han har varit till en grannkommun för att titta på en, men det blev ingen affär där, så nu hittade han en utanför Vara. Eftersom Gabriella kommer hit nästa helg så behövde vi kolla den här helgen. Lite ruschit alltså. Men vi fick en fin biltur. En jättemysig familj som man liksom kände att det ”klaffade” med på direkten. Vi provkörde, kollade ordentligt och så köpte Peter bilen. Sen åkte vi hem i varsin förstås. Han i sin ”nya” och jag i Peters.

Vi stannade till och käkade Kinamat i en stad på vägen hem. Vi kände oss lite dumma, det var ju lördagkväll och alla var uppklädda… där kom jag med fleecetröja och han med trasiga jeans… Jaja, who cares… Det var ju ingen som kände oss där i alla fall. Däremot fick jag nära panikpåslag en sväng. Vi blev hänvisade till ett bord som liksom var precis i mitten av rummet, angränsande till olika andra bord på alla sidor. Jag sa på direkten till Peter att jag inte skulle klara att sitta där och så kände jag hur paniken började komma. Vi spanade in ett annat bord vid ett fönster och Peter frågade om vi kunde få flytta, men det bordet var redana reserverat. Då var det ett jättegulligt par bredvid oss med fönsterplats som antagligen sett hela situationen, och sa att vi kunde få sitta där i stället.

Herregud, det finns förståeliga änglar i denna värld! Vi flyttade och resten av måltiden gick jättebra. Vi åt så gott och sen rullade vi nästan fram av mättnad. Att köra bil långt och vara proppmätt är inte alltid nån hit, speciellt inteDSC03652 på sena kvällen. Så på med radion och musik, så gick det bra. När klockan var 21 åkte Peter in på en parkeringsficka och jag följde naturligtvis efter. Han öppnade min dörr och sa; ”Nu ska du ta din medicin”. Älskade Peter ❤ !

När vi kom hem och jag gick ur bilen så var det mörkt på våran garageuppfart och jag parkerade på ett ställe jag inte brukar stå. Och där var det ett grushål som jag inte tänkte på…. Blopp, så låg jag på marken och hade ett svidande knä. Peter skrattade och ja jag förstår ju att det såg roligt ut, men väl inne fick han plåstra om ett fullt blödande knä… Det hade han nog inte riktigt trott när han skrattade ute på grusplan…

Idag känner vi oss ganska nöjda bägge två. Det var min idé att vi skulle åka lördagen istället för söndagen som Peter först gjort upp, och idag känns det verkligen bra. Tänk att komma hem sent en söndag när man ska upp och jobba dagen därpå. Nej usch!

DSC02070

Jag har haft och har lite ångest över mina fortsatta kuratorträffar. Det har ju känts så bra sen i december. Men i fredags kändes det inte så bra igen. När jag började hos denna kurator för ett antal år sen så var det för att mina ”hjälpare” på psyk tyckte att jag behövde KBT. Jag var inte alls lika säker på det som dom. Men jag provade, och provade, och provade. Jag ville inte ge upp. Och visst blev det framsteg, men helt rätt kändes det aldrig. Nu den här omgången har det inte varit uttalat KBT och det har känts jättebra att bara få prata. I fredags kändes det jobbigt igen. Det slutade med att jag fick en läxa. Jag ska föra dagbok över hur jag mår. Alltså en med olika nivåer där man sätter kryss var på skalan man varit under dagen. Jag har gjort det där förut och tycker det är svårt. Vi pratade även om att hitta triggers igen. Jag tycker också det är viktigt, jag vill stoppa mina skov i tid, men … jag vet inte DSC02045vart jag vill komma med det här jag skriver nu, men jag mår ganska bra, känner mig lite låg ibland och lite hög ibland, men jag vill leva mitt liv och inte jobba med det. Inte nu. December ligger för nära. Jag måste få andas efter det på nåt sätt.

Nu funderar jag på om jag ska avsäga mig fortsatta träffar. Om jag går där vill jag att det ska vara utifrån mina behov, utifrån vad jag känner att jag behöver. Ingen annan kan pådyvla mig vad jag behöver. Jag måste få flyta på vågorna ett tag. I slutet av mars ska jag och  Peter gå en kurs om bipolär sjukdom. Med nånsorts skräckblandad förtjusning ser jag fram emot den. Men det kanske blir för mycket att gå hos min kurator också.

Vi får se.

Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s