Att mötas på halva vägen – kompromiss.

https://www.youtube.com/watch?v=89B_cTYleUo

DSC03691Vi har Gabriellahelg här. Hon har lite besvärligt med sin spränghuvudvärk så det är lite gnäll och dåligt humör, men idag har vi alla fall gjort lite strapats. Vi pratade om det igår men idag protesterade hon lite. Då gäller det att fundera på om det faktiskt är möjligt att göra det ändå. Det där är något jag lärde mig tidigt, när hon var liten. Att om vi först bestämde nåt och sen hon ändrade sig och vi  la ner projektet i tron att det var bäst att följa hennes vilja – så blev det sen ännu jobbigare alltihop med utbrott osv. Så det allra bästa är att om man säger nåt (noga utvalt) så får man se till att genomföra det sen. Kanske nån kompromiss är möjlig, det är det bästa.

Så runt 15.30 (också en kompromiss när vi skulle åka) gav vi oss iväg med Peters nya volvo. Min är ju liksom bättre på småvägar eftersom det är en fourwheeldrive 🙂 Men nåt är ju fel med den och den kan få världens ryck ibland så jag vågade inte. Men Peters bil var ett jävla skrammel och gupp i varenda hål i vägen. När vi åkt halvvägs dit vi skulle så frågade Peter om vi skulle stanna tidigare på ett annat ställe. Men då svarade Gabriella ”Nej nu har jag ställt in mig på att åka till Tysksjön”. Jahapp trots gnäll åkte vi alltså vidare.

Solkatten hade vi med oss förresten. Han åkte transportbur och hade sele på sig så vi skulle kunna gå med honom. Han tyckte inte alls stället var så kul. Där stod två bilar till så jag vet inte om det var det som avskräckte. På andra sidan sjön var det några som fiskade och det gillade inte Solkatten alls.

Kompromisser igen både för kattens skull och Gabriellas. Peter och hon gick nästan fram till ett vindskydd men fick vända DSC03693innan. Solkatten och jag gick en bit men sen tillbaka till bilen. Stigen var full av rötter och stenar. Det hade jag totalglömt sen jag var där sist. När man inte tänker på att man ska gå där med en tjej som har rörelsehinder så ser man ju liksom inte riktigt hur det ser ut.

Men efteråt åkte vi hem och käkade nougatkaka som Peter gjort. Mmmmm! Belöning! Ingen muta utan snarare tankar om ”Å vad gott det ska bli när vi kommer hem”.

Och jag måste säga att det är viktigt att inte se det här som nåt jobbigt vi aldrig ska göra om. Nej vi kom ju dit vi tänkt. Ungefär. Det är huvudsaken.

För övrigt är jag tyvärr lite låg. Lite mörker hälsar på. Lite hopplöshet, trötthet… ja nåt sånt. Nu ska jag diska. I kväll börjar serien Mr Selfridge igen. Vi följde den förra omgången. Det är längesen, men kul att den kommer tillbaka.

Jag är nog mest trött tror jag. Eller jag är nog rätt låg också om jag ska vara ärlig.

Kram på er! Det gäller väl att härda ut. Har jag hört. :-/

DSC03714

8 tankar om “Att mötas på halva vägen – kompromiss.

  1. Ambivalena skriver:

    Hej gumman!
    Trist att du är deppig igen, men är de perioderna fortfarande lika tuffa eller har medicinen hjälpt nåt tycker du?
    Hoppas det.
    Jaa du, kompromissernas rike, det är väl där vi lever va?
    Skönt att inte ge med sig, jag har samma erfarenhet som du att det blir jättestora krokodiltårar om man bestämmer sig för att lyssna eftersom de egentligen vill men tycker att det är jobbigt innan man kommer iväg.
    Jag önskar att det gick att komma på nån bra och smidig övergång där, men det är svårt. Vi har pratat mycket om det här hemma och inte kommit på nån bra lösning.
    Hoppas att det blir en bättre dag idag!
    Kram på dig!

  2. Polär Marielle skriver:

    Vad skönt att du har samma erfarenhet kring det där. Ibland får jag såna samvetskval för att man inte alltid lyckas. Ja du vet det där med förberedelser, visuellt stöd och alltihopa…Framför allt att man ständigt säger ”fel” saker som man rejält ångrar när ilskeexplosionen tänder till. Folk säger att ”jamen du är ju bara människa”. Vete fasen vad jag är…

    Angående mediciner och mina depp – jag hade ett rejält skov i julas. En mix (blandtillstånd), det går inte att beskriva, men det var det absolut värsta jag varit med om. Strax före nyårsafton kände jag att jag var tvungen att göra nåt åt det. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Så jag höjde mecicindosen på en av medicinerna. Fick inte tag på min läkare och orkade inte ringa nån annanstans heller. Bägge barnen var hemma.
    Efter den stegvisa höjningen blev jag bättre och bättre. Det tog tid, men ändå åt rätt håll.
    Så jag vet inte vad man ska säga om medicinerna. Höjningen hjälpte ju utan tvekan, men ändå…
    Kram på dig och tack för att du frågar! ❤

  3. Marlene skriver:

    Oavsett hur långt du tar dej och hur långsamt det än går, så har du varvat den som sitter kvar i soffan 🙂

  4. Katarina R skriver:

    Vad gott det lät med nougatkaka. Kan man få receptet. 😛 😉 Jättebra när man kan genomföra saker man tänkt göra så det inte bara blir tomt prat och tomma löften.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s