Upp och ner

Jag har ju sån förbaskad ångest. Det är så jobbigt. Och nej det går fortfarande inte bra att arbeta bort den på något sätt. Jag vill hellre tänka att det går över. Eller snarare hoppas.

Morgonen är helt hopplös. Jag kommer inte upp ur sängen. Men eftersom inte Peter har nån väckarklocka utan det är jag som är hans väckarklocka så måste ju jag gå upp och väcka honom. Borde förstås vara skitbra. Men sen lägger jag mig igen. Det är hopplöst.

Så småningom orkade jag mig upp, åt min frukost och drog på mig kläder. Utifallattkanske så tog jag min träningsväska med mig i bilen samt schampo, balsam och kam och deo. Jag hade ju skrivit det i almanackan. ”Tr” stod det. Klart och tydligt. Betyder Träning.

Hur kan man vara så konstig att man från detta fruktansvärda svarta, faktiskt åker till gymmet och tränar? Ja bilfärden dit är lång, man hinner ändra sig många gånger. Men mest av allt var jag arg. Och om det är något som kan dra upp mig så är det ilska!

Nu var det ju inte så att jag drogs upp. Men skönt var det på nåt vis. Inte nån mastodont eller lång träning. Men som jag orkade helt enkelt.

Väl på jobbet skulle jag försöka fokusera. Hade massor att göra. Och då kommer kaoset i mitt huvud och kaos kan lätt bli ångest så då satt jag ju där igen. Med ångesten, självföraktet osv Tills jag började planera utbildningsdagen som jag ska ha nästa vecka.

Det där låter ju som att det kan ju inte vara så jobbigt. ”Hon är väl inte så sjuk, den där!” Jo. Kryp in i min hjärna så får ni uppleva nåt riktigt otäckt!

Lunchen hade jag slarvat bort min yougurt som jag köpt… så det fick bli några mackor och skönt prat med några arbetskamrater.

Sen träffade jag en ”asperger-mamma” (gillar inte den formuleringen men orkar inte tänka ut nåt annat). Svårt att hålla fokus, men jag tror det gick bra.

Hemresa och satte mig och skrev ett brev till min kurator. Varför varför varför gör jag såna saker? Inget illa men kanske onormalt.

Sen kom fröken G och allt har gått i ett. Packa upp hennes grejer, hjälpa henne med TVn som typiskt nog krånglade. Och ja… sen tappade hon mjölkglaset precis över TV-dosan och Solkattens alla papper sen veterinärbesöket.

Sen åt vi pizza och allt sköljde över mig igen.

Droppen kom när Peter berättade att Andreas ringt honom tidigare under dagen och berättade att han hade fått anställning i Luleå… i åtta år.

Jag vet inte några detaljer. Vart ska han bo, hur ska han klara sig, han kan inte betala räkningar… Varför i helvete kan han inte göra som andra ungar och flytta i samma stad som mor och far?

Nej jag vet inte vad det blev av denna dag. Skit mitt i allt.

Måste allting gå att bota?

Konstig rubrik kanske…

DSC03703Bipolär sjukdom är en kronisk, livslång sjukdom. Man har två poler: en depressiv och en hypoman/manisk. Och så har man normaltillstånd. Och det är klart att man kämpar för att befinna sig i normaltillstånd så mycket som möjligt. Men ibland orkar man inte kämpa, och ibland tycker jag att jag bara vill vara ifred, låt mig vara där JAG är och låt det gå över!

Men så finns det människor (samt läkare och kurator på psyk) som vill att jag ska må bättre, självklart. De är rädda om mig och det är bra! Jag tycker naturligtvis att det är bra.

Men ibland blir det som krav istället. Oron hos till exempel min läkare blir till ett enerverande prövande med olika mediciner. Min kurator vill också använda olika sätt att tänka som kan få mig att må bättre.

Det är klart att jag vill må bättre när jag mår dåligt. Men… det är också så att de kanske går för fort fram. Jag kanske vill ta det i en långsammare takt liksom. Det är svårt att förklara men måste de hela tiden tänka i termer att det ska bli bra. Det känns som ett krav. Det är jag som ska ha tankar med mig om hur jag ska göra för att må bra. Men jag orkar inte det. På nåt konstigt sätt så är ju det absolut enklaste att få fortsätta att må dåligt.

Jag vet som sagt inte hur jag ska förklara, men de ställer krav som jag inte mäktar med. De kräver att jag ska må bättre, att  jag ska må stabilare, till och med nästan bli frisk.DSC03708

Men jag är ju inte frisk. Jag vet att det går att leva i ett normaltillstånd. Men just nu orkar jag inte det.

Det går ju över. Visst gör det det? Måste folk slita och dra i  mig då?

Ångesten som förföljer mig

DSC03693Ångesten fortsätter. Igår var jag på kalas hos min syster. Det var hennes son som fyllde 18. Det blev inget bra. Jag fick ångest på deras toalett och tog mig nästan inte ut. Överhuvudtaget var det ett jobbigt kalas. Jag pratar gärna med min systerdotter, vi har mycket att prata om, men min syster ville att jag kom ut på altan och satt med dom. Fast det funkar inte bra alls. Alltså jag funkar inte ihop med dom. Jag vet inte vad jag ska säga, så jag säger i stort sett ingenting. Min systers man har två bröder som har respektive som jag helt enkelt inte  klarar av. Inte så att jag tycker illa om dom alls. Men vi har inget gemensamt. Dom pratar inte med mig och då pratar inte jag med dom. Och så hamnade jag på en stol mitt i karlgänget. Det gick inte så bra det heller. Jag förstår inte vad det är med mig. Eller det förstår jag ju… När jag mår så här dåligt så blir allt helt idiotiskt, jag orkar inga sociala kontakter alls, och det gör mig ännu värre, det blir bara fel fel fel! Jag som så gärna umgås med mina egna vänner och med arbetskamrater, klarar inte av min egen släkt!

Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara. Hela stycket här ovan låter ju löjligt. Men jag mår så fruktansvärt dåligt. Min ångest slukar mig. Trycker ner mig under golvytan. Täcker över min näsa och mun så jag inte kan andas. Sänder blixtar i huvudet – det går inte att tänka och det går inte att se och alla ljud vräker sig över mig som tjutande sirener.

Den här dagen kanske har varit lite bättre. Det vet jag inte. Katten Sol lyckades smita ut… 😦 Min ångest har funnits där hela dagen men jag har gjort en del bra saker i alla fall. Sorterat alla jävla papper i köket. I kökssoffan och bakom den och påDSC03705 telefonbänken… räkningar, blanketter, post, tidningar…. you name it.

Nu är det dags för disken. I morgon ska jag orka till jobbet. Jag längtar efter att sova under kedjetäcket. I ”morse” låg jag kvar till klockan elva. Jag sov inte men jag hade sån ångest så jag inte tog mig upp. Tänkte att jag lika gärna kunde ligga kvar, för vad fanns att komma upp till? Ett liv som bara känns jobbigt.

Kram!

Panik

Nu skriver jag av mig lite i all hast på nåt vis…

Jag har panikat (fått panikattacker) varenda kväll, natt och morgon en lång period. Nu kommer det på dagen också. Det är så fruktansvärt. Och jag har inte nån att ringa och jag har inte tid att ringa och jag vet vad det beror på och ingen kan ta det ifrån mig. Jag måste bestämma mig för vad jag ska göra just precis nu. Och ingen kan göra det åt mig.

Det enda ni kan göra är att skicka mig en kram. Kanske det låter dumt, det är inget man ber om att få, det är sånt andra ger. Och jag ger. Jag hoppas och vet att jag har vänner därute. Ni. Tänk lite på mig.

Det går ju över. Jag vet ju det egentligen. Men just precis nu är det förjävligt.

Jag har scrappat, jag har distraherat mig på olika sätt; varit ute med Sol i ”snöre”. Plockat lite på Andreas rum. Det hjälper inte. Dessutom får jag en känsla av att Sol inte mår bra. Han är så trött och lite apatisk känns det som. Men vi har kastat godisar och gjort konster och det gick bra.

Jag vet inte. Jag är allmänt rädd och det späder ju på paniken. Jag vill städa köket. Det går inte.

Dagens lilla inlägg

Ja kära värld, nu är jag igång på detta. Jag kan bli envis som en röd gris. Men när jag tycker att något är fel… så går jag till botten med det. Sen får det vara hur många som helst som tycker att det är bra…

Kram på er. Nu är det dags att göra sig i ordning lite. I eftermiddag ska jag gå på kalas hos min syster. Jag ska dit helt utan vare sig Gabriella eller nån annan i familjen. Det känns lite obehagligt på nåt sätt. Löjligt kanske – det är ju min syster med familj, men efter flera nätters panikattacker har jag inte lust att göra saker som jag egentligen inte vet om jag klarar. Men men… jag tar tjuren i hornen och gör ett försök i alla fall.

Och mitt!

Hej,
Jag ska ge ett hastigt svar här och återkommer kanske mera, men jag tror att du missförstod mig lite. Jag har inget emot verksamheterna i Staden, det var ingen kritik mot det. Jag står dock fast vid vad jag skrivit.
Det som är min största kritik är handlingsplanen. Man kan inte ha straffåtgärder (och hot!!!) i en LSS-verksamhet. Det är mot lagen.
Jag tror också att personal har gått föreläsningar, men det är fortfarande personalens ansvar att verksamheten fungerar, det ska inte läggas över på brukarna.
Nu hoppas jag verkligen att vi inte sätter igång nånslags pajkastning med försvarstal osv. Det blir bara dumt. Däremot skulle jag önska att ni tar er en funderare på hur brevet är formulerat.
Jag har som sagt bett om hjälp vid olika instanser för att titta på brevet, vilket är viktigt i sammanhanget.
Tidningen Intra skriver en liten kolumn om det fast utan namn på ort eller mig eller deltagare osv, dvs helt anonymt.
Sen spelar det ingen roll enligt mig, ifall det har blivit bättre för de flesta, om inte alla mår helt bra i detta. Min dotter blev väldigt orolig och att en person mår dåligt är tillräckligt för att ta sig en titt på vad man har skrivit.
Jag skulle önska att ni kan se mina mejl och brev som en resurs och hjälp att se vad som blev fel, och inte som ett hot som ni måste försvara er mot.
MVH Marielle Johnsson.