Ett liv – mitt liv. Utan isbitar i juicen och ångest i drivor.

https://www.youtube.com/watch?v=kbXvPs5ql68

Utanför mitt fönster står en hyrbil. Nu har jag min Redbull (fyrhjulsdriven automat-volvo i nånslags vinröd färg) inlämnad DSC02097för fjärde gången. Den här gången hoppas jag att dom ringer och säger att den funkar och ATT DEN SEN OCKSÅ GÖR DET!!! Hittills har den inte gjort det. Den här gången får jag det gratis plus hyrbilen och plus att dom byter mina däck. Så kan det gå när Marielle Johnsson ringer chefen!

På sjön reser sig höga vågor. Regnstänk, kalla och våta. Blåst som får trädgrenarna att brytas av på mitten. Kärleksväder. Jag vet att människor kan tycka att jag är underlig när jag sätter mig på altanen och njuter. Jag behöver rensas ur. Min skit slits i stycken och ansiktet rengörs. Ångesten slits i stycken. Jag kan gå in igen och lägga mig under mitt kedjetäcke. Sova en slurk. Vakna… och ångesten är där igen. Så det hjälpte inte… Men det är skönt så länge det varar.

Ångesten lämnar hela hemmet i stora drivor. Kläder, skor, smuts, disk, köksbänkar där jag faktiskt inte vet vad de innehåller… Allsköns bröte. Tidningar, post, reklam… räkningar. Frukt, cornflakes, byttor med strösocker, pennor i en burk, en fint scrappad kartong till Peters obestämbara skräp… och kartongen är naturligtvis inte alls fin längre utan väldigt trasig. Bakom soffan i vardagsrummet står Andreas gamla trumset så dumt så det inte går att dammsuga där. Min gamla säng på övervåningen har ett halvt trasigt lakan över sig, belamrat med tidningar och broschyrer.

Utsidan av huset ser faktiskt bättre ut. Men jag skulle så gärna vilja ta tag i växthuset och plantera nåt igen. Det var många år sen sist och både myror och annat har tagit sin boplats därinne.

Mitt liv är en röra. Och det är klart att man skulle kunna strunta i allt det där. Jag tränar på det varje dag. Att strunta. Det är svårt och för varje dag efter jul som depressionen släppte, ju längre bort från den… desto närmre kom oron, irritationen, DSC02047kaoset över att det ser ut som det gör. Ju friskare jag blev desto dåligare mådde jag av röran. Det är som en ond cirkel alltihopa. Nu när jag börjar må dåligt igen så växer berget. Inuti och utanpå. Det ena ger det andra.

Och jag orkar inte med det.

Igår hade vi ett stort möte på jobbet som jag har så svårt för. Jag har inget att säga där. Det är inte jag som håller i det och jag blir nånslags publik. Jag borde delta. Vara en av de andra. Men jag kan inte. Min chef tycker att jag inte ansvarar för jobbets framtid när jag sitter där och inget säger. Bullshit! Jag är lite arg på henne över det där. Jag har skrivit ett litet dokument om vad jag faktiskt gör som borde räknas dit istället. Det är en punkt i lönesamtalet och det är … en öm punkt.

På kvällen hemma blev det stopp i toaletten och vi ägnade timmar åt det där. Först jag och sen Peter. Till slut fyllde han hinkar med varmt vatten och hällde i. Det funkade. Äntligen. Jag hade stått där med pinne och borste, plockat bort bajskluttar, men det hjälpte inte. Tur att jag inte är äckelmagad. Hoppas jag inte blir sjuk.

Konstigt nog går det bra att göra såna saker. Min neråtsång faller förstås även då, men inte lika apatiskt. Eller är det då tröttheten blir som störst efteråt.

Jag dricker juice och njuter. Försöker glömma min omvärld. Men när ska jag orka då? När ska jag ta allt detta? När barnen var små kom mamma ibland och hjälpte mig. Jag hade förtränkt det där ända tills jag fick min diagnos. Då mindes jag plötsligt hur jag låg i sängen i min lägenheten i stan medan hon strök min tvätt, eller hjälpte mig att laga mat. Jag har DSC02069många gånger i livet efter diagnosen beklagat mig över mamma. Över att hon inte förstår, inte kan säga ömma saker, över att hon lägger skuld på mig för att jag inte klarar av saker och ting. Det var så då också. Det var jag som ringde henne och hon kom med allt dåligt samvete, alla suckar, alla pikar. Men hon hjälpte mig. Med allt praktiskt. Ibland tänker jag på det där. Att jag alltid har mått så dåligt över hur hon är mot mig. Och att jag alltid behövt hennes hjälp.

Jag skulle vilja ha is i min juice. Men vi har frysen ute i boden och att springa dit och tillbaka med iskuber känns rätt så jobbigt. Jag skulle vilja ha en ismaskin här inomhus, men det kanske inte går. Dessutom låter dom. Det skulle varken Peter eller Gabriella klara av.

Det blåser upp till storm. Vågorna blir högre. Presenningen över båten åker nästan av.

https://www.youtube.com/watch?v=Lxb-a0qgETo

6 tankar om “Ett liv – mitt liv. Utan isbitar i juicen och ångest i drivor.

  1. Ambivalena skriver:

    Gumman 😦
    Så jobbigt du har det…och det där med mammor? Jaa, vad ska man säga. Å andra sidan kanske de inte vet hur de ska hjälpa, inte vill fråga, lägga sig i och då gör de det de kan, stryker tvättar fönster och diskar?

    Lustigt att du skrev om att du gillar regn, de gjorde jag också igår.

    Kram på dig, fina ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Nej inte är det lätt att vara mamma till någon med psykiska svårigheter. Jag förstår ju det egentligen.
      Det är tur att jag har så fina vänner, som du ❤ som säger saker som värmer så skönt.
      Många kramar!

  2. Katarina R skriver:

    Min mamma tillhör den gamla generationen och har visat sin omsorg genom praktiska ting. Jag har förstått det nu när jag blivit äldre. Själv säger jag ofta jag älskar dig till min dotter. Tycker det är bra att du står upp för dig själv. Bara för att man inte gillar prata grupp innebär det ju inte att man inte bryr sig. Alla är inte stöpta i samma form. Bra idé med dokumentet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s