Det ingen ser

behöver jag kanske inte berätta. Jag älskar mitt jobb. Att träffa människor i svårigheter av olika slag. Att hjälpa dom. Och att träffa personalgrupper. Jag brinner för mina övertygelser. Ingen kan påstå att jag sviker, att jag inte gör det jag ska. Fast ibland tvivlar jag ju förstås. Men ändå…

Sen sitter jag med mina arbetskamrater och fikar eller äter. Vi skrattar och har roligt.

Men på kontoret… kan jag göra en tragisk upptäckt. Nämligen att jag inte hinner allt. Nämligen att bokstäver i datorn flyter omkring. När det inte är självklart vart jag ska börja.

Klockan går och jag borde gå hem. Men det snurrar. Jag kan inte gå. Tårarna rinner.

Vi har suttit vid bordet och skrattat. Det ingen ser är det inte heller nån som vet. Och det vill jag inte heller. Eller?

Jag vet inte vad jag vill. Och tårarna vet inte heller. Och är inte säker på att dom rinner för att jag har för mycket att göra. Eller snarare så vet jag att det inte är därför de rinner.

Det finns ingen yttre anledning. Det finns trötthet, jag har inte sovit så bra. Och det finns ett vardagsliv som jag inte fixar just nu.

Nu ska jag på kurs om bipolär. Peter ska stanna hemma och försöka fixa en vattenkran som är trasig.

Kram på er!

https://www.youtube.com/watch?v=Q2Sxhwk6cSE

6 tankar om “Det ingen ser

  1. Katarina R skriver:

    Usch då. Känner med dig. Hoppas du får rätsida på sömnen och har möjlighet att sova ut i helgen. Intressant med bipo lärkurs. Har du/ni fått lära er något nytt ? Lycka till med vattenkranen också.

  2. Maria E skriver:

    Kram till dig oxå 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s