Dåtid, nutid och framtid

Igår någongång under dagen, tänkte jag att jag egentligen borde vara tacksam. Och det är jag ju förstås. Men jag skulle DSC02080kunna leva mitt liv, det liv jag skulle vilja ha. Jag skulle kunna ha städat i mitt kök, kunna hålla på med mitt scrapbookande mer. Jag skulle kunna gå ut i naturen, sitta på altanen (det gör jag faktiskt ibland), gå till något vatten i närheten, sitta på en brygga och se på vattnet. Jag skulle ägna mer tid åt att kamma Solkatten och jag skulle städa mera.

Men… jag kan inte leva det livet. För det är inte jag. Jag är inte duktig på att städa, och jag måste acceptera det. Scrapbookandet måste jag lösa på nåt vis. Kanske flytta på skrivbordet eller ha mina påbörjade alster nån annanstans. Där mitt skrivbord står nu är det för mörkt och otillgängligt.

Vi är två som bor här hemma nu. Just nu är visserligen Andreas hemma och nästa helg kommer fröken G. Då blir det fullt hus igen. Men i övrigt är vi två. Plus två katter och en kanin. Det skulle kunna se vettigt ut här.

Efter jul tänkte jag att jag skulle leva efter mottot: ”En sak i taget” eller ”Lev i nuet” eller ”Nu är nu, jag sparar det i en ask”. Jag har klarat det ganska bra faktiskt. Nu funderar jag på om det var fel. Nej det var det ju inte, för det har varit enda sättet att orka. Men det är april nu. Julen ligger långt bort även om den fastnat i mitt sinne. Jag vill ha energi, jag vill orka så mycket mer. Ändå vet jag ju att våren brukar vara en tuff tid. Jag måste rädda mig själv.

Ibland tänker jag att det är otroligt egentligen; att vi kom ända hit. Att livet – alla år av ständiga utbrott, magknip, stinkande magsyrekatarrer, nervositeterna, flygande glas för att någon säger fel saker, skrik – jag ska inte säga att det är över, men det är rejält förändrat. Visst kan det bli skrik och ilska, men inte alls på samma sätt.

Igår när jag satt på övervåningen och kammade Sol, så hörde jag Andreas vid datorn, hur han ”trummade” på sitt speciella sätt. Hans ständiga tics, resterna av ett liv med ständiga ljud. Och jag tänkte ”Det där är vad som finns kvar”, i övrigt har han inga ljud längre (peppar, peppar…), och om han skulle få tillbaka så är det inte så förfärligt. Det som är viktigt är att han har ett liv som är meningsfullt och jag hoppas så innerligt att det varar! Tyvärr är jag inte helt säker på det. Hans tjänst avslutas nu i maj och vad som händer sen vet vi inte.

Gabriella bor i sin stuga, hon har sin personal. Hon får hjälp med tvätten, handlandet och lite annat. Men hon lagar mat, diskar, tar hand om det mesta när det gäller tvätten ändå och hon håller superkoll på sina TV-serier som hon följer. Hon tränar enligt sjukgymnastens träningsprogram, cyklar på träningscykeln och gåtränar till soptunnan – helt själv. Ingen behöver tjata om det där. Hon går upp på morgonen, ibland med väckningshjälp av personalen men oftast av sig själv, hon lagar sin frukost; ibland havregrynsgröt och hon slipper trängs med nån annan i köket, som kanske säger helt meningslösa DSC02078saker (som att det är vackert väder till exempel – varför i hela friden säger man det??). Eller bara perceptionssvårigheterna som gör att det är skitjobbigt att trängas med andra när man ändå är på dåligt morgonhumör. Och när hon ska till jobbet åker hon taxibuss med en barndomskompis till mig som chaufför. De känner varandra och har alltid saker att prata om. Om det går åt helskotta på jobbet så kommer min gamla kompis på direkten med taxin och kör hem Gabriella.

Daglig verksamhet är inte helt smärtfritt. Det är där min energi behöver läggas för att förbättra hennes dagar. Jag har ju skrivit ett brev till chefen men inte hört nåt mer efter det. Det gör mig nervös. Vad tänker dom? Vad gör dom?

Vi kom hit! Jag har speciella barn. Det går inte att jämföra med andra. När G var liten kunde jag ibland jämföra och tänka att andra hade det så bra. Att deras barn inte hade de bekymmer som mitt hade. Nu jämför jag inte längre. Vi har det på vårat vis och det är vårat liv. Jag vet hur barnen tänker och man kan inte låtsas att de tänker på nåt annat sätt för att kunna jämföra med nån slags normalitetsliv. ”Hur fungerar det för andra 24-åringar?” ”Inte är dom hemma så ofta” och ”Dom kan man ju säga nej till”. Det var tankar som min kurator sa förra gången jag var där. Jag hade inga bra svar och det är svårt att hitta bra svar på det där. Men det handlar om känslor som man har i hjärtat för sina barn, och det handlar om kunskap om hur dom tänker. Jag har känt mig oerhört provocerad efteråt, och nu ska jag dit i morgon igen. Jag måste ta upp det, för att mina känslor säger att jag måste, men jag vete tusan vad jag ska säga.

DSC02099Det blev ett långt och kringelikrokigt inlägg detta. Ungefär som mina inlägg brukar vara tror jag 🙂 Ha en bra dag! Jag är så jädrans täppt i näsan så jag blir knäpp!! Inga kramper i benen, men huvudvärk, nästäppa och väldigt torr i munnen.

Kram!

4 tankar om “Dåtid, nutid och framtid

  1. Katarina R skriver:

    Vad duktig hon är din dotter som klarar så mycket själv. Du får krya på dig ! Kram

  2. Terese S skriver:

    ❤ Barnen är viktigaste av allt. Vuxnare el ej, med funktionsnedsättning el utan Barnen kommer alltid först.

    När du har gnutta ork över så maila gärna till mig. Jag har en del saker som jag vill prata med dig om. Men inte här.

    Kramar ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s