Blandade känslor

Påsken kom och påsken gick. Unge nummer ett kom en vecka innan påsk. Unge två kom på långfredagen. Eller ja det beror ju på hur man tänker kring vem som är ett och vem som är två. Här tänkte jag mest i ordningen vem som kom ut till oss först och vem som kom sen liksom. Och då var ettan Andreas och tvåan Gabriella.

Påskafton dundrade igång med ett rejält utbrott medan jag var i duschen. Min man och fröken G blev osams om nåt som hade med hushållsmaskinen att göra. Hon brukar ha hörselskydd på sig och missade väl infon på nåt sätt om när hon skulle ta på sig dom. Och det var naturligtvis Peters fel. Så det flög lite saker här och det skreks väldigt mycket. Något flög rätt in i väggen i vardagsrummet så det blev ett hack i tapeten. Jag tyckte att det inte var nåt att orda om alls. Ett litet märke bara. Peter tyckte att det var mycket. Alltihopa la sig väl så småningom men G ville åka hem till sig och ville inte komma hit vid första maj eftersom det är så jobbigt här. 😦 Allt lugnade sig och runt 13-tiden kom farmor och hennes man. Det flöt på och vi åt väldigt mycket gott.

Gabriella och jag fick varsina stenar av farmor som hon köpt på någon marknad nånstans. De var lugnande om man mådde dåligt. Det jag tyckte om var dessutom att farmor talade om hur det funkade och vad jag skulle göra med stenen om jag blev uppvarvad. Det kändes så skönt! En människa som liksom erkänner min sjukdom precis som den är och pratar om det!

Söndagen kom och Andreas skulle upp till Luleå igen. Jag har faktiskt varit ledsen. Det låter underligt att jag är det när han ju åkt såpass många gånger nu. Men det är inte bara ledsamheten över att han åker utan även oro och ledsamhet över att han nu bara är där några veckor till och sen är det slut. Och vad ska han göra då? Han har sin tjänst och kan bli inkallad men eftersom försvaret inte har råd att ha några i jobb liksom så kommer det nog inte att hända. Det känns så jobbigt i mammahjärtat om han ska sitta arbetslös igen i flera år framför datorn. Usch.

Så det är blandade känslor kring att han nu åkt. Jag vet att han har det bra, så jag vill att han är där och att det händer vettiga saker i hans liv. Samtidigt saknar jag honom. Och samtidigt så önskar jag att han finge vara kvar….. Öh, suck.

Sen har vi en annan liten pojke som jag har blandade känslor kring. Han heter Sol. Han är min lilla kattpojke ❤ En av mammas små hjärtan. I morgon har vi tid hos veterinären för att kastrera. Det blir nog bra. Som det är nu är han borta hela nätterna och går här och jam-skrik-gnäller. Men de ska operera min lille plutt! Jag ska lämna honom till främmande människor som ska ta hand om honom. Han ska vakna upp efter operationen utan mig hos sig! Och så ringer dom till mig när han är ordentligt vaken. Jag hade velat finnas där när han vaknar ju.

Just nu ligger han här bredvid mig när jag skriver på datorn. Jag har varit ute med honom i sele och det funkar ju men han undrar förstås varför.

Nu har jag precis skrivit till en man som undrar lite om kedjetäcken 😀 Haha, så blev jag expert på det också 🙂 Nu ska jag strax krypa ner under det och sova tills det är dags för Sols utflyckt.

I maj ska dessutom föreningen Balans ha cafékväll och jag ska föreläsa!!! Om du är nyfiken så kan man gå in på riksföreningen balans och leta där det står regionalt och sen scrollar man till det län eller kommun som man tillhör så kan man se om det händer nåt speciellt där.

Ha det så bra. Sussigotti!

 

4 tankar om “Blandade känslor

  1. Lena skriver:

    Det där med dubbla känslor kring ens barn ja…usch, jag ser inte fram emot den dagen skolan är slut, för vad finns det för dem då? Önskar ingen att vara sysslolös på det viset. Det är förödande för själen att vara utanför samhället när man är ung och har så mycket vilja i kroppen.
    Det där med att lämna bort sina djur, det är ju som att lämna sina barn ❤
    Hoppas att det går bra. Godnatt på dig kedjeexperten 😀

    • Polär Marielle skriver:

      Hej Lena, här kommer en liten kommentar från kedjeexperten 😉
      Det där är dubbelt Lena, för det är ju ett jäkla kämpande när dom går i skolan också. Men visst… man kan ju undra på nåt sätt att Vad var det man kämpade för? Ett vakuum? Men nu ska jag inte dra ner dig. Om man är i personkrets 1 (dvs autismspektrat eller utvecklingsstörning) så har man ju egentligen rätt till daglig verksamhet och den kan ju utformas på olika sätt. Ett jävla stridande där med, men det kan ju bli rätt.
      Kramar!

  2. S skriver:

    Du har en hel del att tänka på när det gäller familjen… Inte slutar man bekymra sig även fast de blivit stora. Min äldste har färdig utbildning, bra jobb och underbar fru, så där känns det hyfsat lugnt. Min yngste gick mer i kringelikrokar (och en hel del tid vid datorn…), han är jättesmart men passade inte i skolmiljön, nu har han äntligen tagit sig till högskolan. Man kan inte göra så mycket mer än peppa och hålla dem i sitt hjärta.

    Lämna ifrån sig sitt djur är jobbigt, man kan ju inte ens förklara för dem att man kommer tillbaka. Men han kommer nog må bättre när det väl är gjort.

    Spännande att du ska föreläsa, lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s