Fungerande vardag med stora panikattacker

DSC03688Jag tycker ju att jag mår ganska bra. Dagarna flyter utan några särskilt svarta tankar. Jag klarar så mycket. Men så kommer dom. Panikattackerna. Mest på kvällarna när jag ska sova, men även på morgonen och om dagarna ibland. Det är så jobbigt. Så förbannat jobbigt. Jag har ju inget egentligen, att få panik över. Och de kommer helt plötsligt och bara hoppar på mig.

Nu sitter jag och funderar över hur jag ska fortsätta detta inlägg… Som sagt så hör liksom inte paniken ihop med vardagen riktigt, så jag förstår inte hur den kommer sig.

Jag har varit ledig några dagar nu eftersom jag jobbade heldagar förra veckan och även tidigare. Från början trodde jag ju att Andreas skulle vara här denna vecka så det passade bra att vara ledig. Men nu blev det ju inte så. Jag har ju gjort en del i alla fall. I förrgår var jag iväg med Solkatten så han blev kastrerad. Han får fortfarande inte gå ut, så han går här och gråter och tycker att vi är dumma. Jag ignorerar hans gråt och då ger han sig efter ett tag. Peter har svårare med det där och då trissas det upp istället.

Igår kväll var jag på bipolärkurs igen. Det känns bra, jag tycker om de andra deltagarna och man börjar få en slags gemenskap i gruppen. Peter var inte med nu heller utan var hemma med Sol. Jag har tänkt lite på hans deltagande i närståendegruppen. Han kände inte riktigt igen sig sa han, när han var med första gången. Jag tror egentligen att det är väldigt viktigt att hon som leder den gruppen förstår vilket viktigt ansvar hon  har för att det ska bli bra. Det är viktigt att dom får prata ut utan att känna sig hämmade på något sätt. Men samtidigt är det viktigt att dom inte drar med varandra i nåt slags gnällgemenskap där de tycker att allt i livet med oss bipposar är jättejobbigt. Jag tycker faktiskt att de där sista är väldigt väldigt viktigt. Det är ju inte meningen att dom liksom ska bli som föräldrar som alltid vet bäst och är duktigast liksom. I vår familj här så är det faktiskt så att det inte bara är jag som är jobbig pga min bipolaritet. Mycket i familjen är jobbigt pga att Peter är som han är. Han är ju ganska egocentrisk och gör precis det han vill oavsett vad jag tycker eller orkar.

När det gäller Gabriella är det jag som gjort det mesta, ja nästan allt faktiskt. På nåt sätt känner jag mig inte riktigt hemma DSC03689när det gäller sånt heller. Visserligen finns det andra som har knepiga familjesituationer och som också säger som jag, att ibland blir man nånslags ubermänniska och måste liksom orka ta hand om sin familj också.

Som sagt så gillar jag de övriga i gruppen, men igår sa jag något som liksom kändes som att jag gick över nån gräns för vad jag själv orkade ansvara för. Det låter kanske konstigt. De andra lämnade ju också ut sig väldigt mycket och det jag sa är en del i sjukdomen, men ändå blev det svårt för mig. Jag hade gärna sagt mer…. eller inget alls.

Jaja… lyckades krångla till en massa saker också under dagen. På lördag har min systerson kalas för att han fyller 18. Ungefär samtidigt visas en film på en teater på stan, om en pub som varit ett riktigt kändishak när jag växte upp. Jag skulle gärna ha velat sett filmen, men Peter ska på nån båtkurs och som sagt så är kalaset samtidigt. Och… ja sen är det ju så… att jag har väldigt svårt för att gå iväg på såna saker själv. Dessutom var biljetterna slut. Det hade ju varit en bra anledning till at inte komma iväg. MEN så fick jag ett meddelande om att han som gjort filmen hade lagt undan två biljetter kl 15 åt mig och Peter. Så plötsligt blev allt jättesvårt! Gabriella ville inte med på kalaset, så jag ska gå själv och det tycker jag är jättejobbigt även om det är släkt.

Men jag har bestämt mig… så jag har sagt nej till han som gjort filmen och så går jag på kalaset. Hoppas jag. Jag kan vara där en stund kanske… Äta tårta. Det är gott!

Kram på er, från fru Panik, som precis fått svar om brevet från daglig verksamhet…. Det tar vi i morrn. Orkar inte just nu.

DSC03691

 

6 tankar om “Fungerande vardag med stora panikattacker

  1. Katarina R skriver:

    Vad jobbigt det låter med panikattacker. Hoppas du hittar nåt sätt att handskas med dem. Vet de som haft panikångest och fått gå många år i terapi för det. Samt fått hjälp av medicin också. Tycker det är strongt av dig att gå på kalaset själv. Det går säkert bra. Önskar dig en panikfri helg. Var rädd om dig. Kram !

    • Polär Marielle skriver:

      Tack Katarina! Jag har haft panikattacker i många många år. Ofta kan jag handskas med det, speciellt när det är på dagtid. Kvällar och nätter är svårare. Det har också med att göra vilken ”grad” det har. När jag går in i attacker som blir väldigt svåra så är det nästan omöjligt. Dagtid kan jag köra lite mindfulness-stuk och då kan det funka. Sen undviker jag situationer som jag vet kan ge attacker. Det kan gå emot KBT-läran, men det skiter jag i. Det handlar om att rädda mitt skinn!
      Kram på dej och hoppas du får en fin helg också.

  2. cecilia skriver:

    Hej!! Fint att du lämnade din nya adress på min blogg! Är du specialpedagog? Det hade jag missat…jag är förskollärare. Jo, jag fick Bipolär 1 diagnos 2009…sen ADD på det…nu har jag en ny läkare som verkar bra. Jag har bett henne läsa och berätta för mig VAD som står i alla mina papper…Bipolär – ADD eller både och?? Jag fattar inte…
    Kram på dig

    • Polär Marielle skriver:

      Hej! Jag är förskollärare i botten och älskar verkligen småbarn. Speciellt dom allra minsta, typ 1-2åringar när dom lär sig gå och säga sina första ord. Underbara!
      En gång i tiden jobbade jag i särskolan men var inte behörig så då började jag plugga till spec.ped. I slutet av studierna blev jag erbjuden ett annat jobb som jag nu jobbar som.
      Jag har kämpat mig framåt i alla år trots min bipolaritet och när jag äntligen kom dit jag ville så brakade allt. Att få diagnosen och att så småningom söka och få sjukersättning har varit en stor kris för mig och det är väl först nu jag börjar landa.
      Visst kan man ha både Bipolär sjukdom och ADD/ADHD, det är till och med väldigt vanligt. Troligen är det så för mig, men jag har aldrig gjort nån utredning för ADD/ADHD. Det är bra att ni läser pappren så du får klarhet i vad som gäller tror jag. I mångt och mycket är det en identitetsfråga tror jag.
      Många kramar!

  3. LEna skriver:

    hmm…ibland vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, trots att jag vill säga nåt snällt och tröstande på nåt vis, men jag läser och tänker på dig ❤
    Kramar om!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s