Upp och ner

Jag har ju sån förbaskad ångest. Det är så jobbigt. Och nej det går fortfarande inte bra att arbeta bort den på något sätt. Jag vill hellre tänka att det går över. Eller snarare hoppas.

Morgonen är helt hopplös. Jag kommer inte upp ur sängen. Men eftersom inte Peter har nån väckarklocka utan det är jag som är hans väckarklocka så måste ju jag gå upp och väcka honom. Borde förstås vara skitbra. Men sen lägger jag mig igen. Det är hopplöst.

Så småningom orkade jag mig upp, åt min frukost och drog på mig kläder. Utifallattkanske så tog jag min träningsväska med mig i bilen samt schampo, balsam och kam och deo. Jag hade ju skrivit det i almanackan. ”Tr” stod det. Klart och tydligt. Betyder Träning.

Hur kan man vara så konstig att man från detta fruktansvärda svarta, faktiskt åker till gymmet och tränar? Ja bilfärden dit är lång, man hinner ändra sig många gånger. Men mest av allt var jag arg. Och om det är något som kan dra upp mig så är det ilska!

Nu var det ju inte så att jag drogs upp. Men skönt var det på nåt vis. Inte nån mastodont eller lång träning. Men som jag orkade helt enkelt.

Väl på jobbet skulle jag försöka fokusera. Hade massor att göra. Och då kommer kaoset i mitt huvud och kaos kan lätt bli ångest så då satt jag ju där igen. Med ångesten, självföraktet osv Tills jag började planera utbildningsdagen som jag ska ha nästa vecka.

Det där låter ju som att det kan ju inte vara så jobbigt. ”Hon är väl inte så sjuk, den där!” Jo. Kryp in i min hjärna så får ni uppleva nåt riktigt otäckt!

Lunchen hade jag slarvat bort min yougurt som jag köpt… så det fick bli några mackor och skönt prat med några arbetskamrater.

Sen träffade jag en ”asperger-mamma” (gillar inte den formuleringen men orkar inte tänka ut nåt annat). Svårt att hålla fokus, men jag tror det gick bra.

Hemresa och satte mig och skrev ett brev till min kurator. Varför varför varför gör jag såna saker? Inget illa men kanske onormalt.

Sen kom fröken G och allt har gått i ett. Packa upp hennes grejer, hjälpa henne med TVn som typiskt nog krånglade. Och ja… sen tappade hon mjölkglaset precis över TV-dosan och Solkattens alla papper sen veterinärbesöket.

Sen åt vi pizza och allt sköljde över mig igen.

Droppen kom när Peter berättade att Andreas ringt honom tidigare under dagen och berättade att han hade fått anställning i Luleå… i åtta år.

Jag vet inte några detaljer. Vart ska han bo, hur ska han klara sig, han kan inte betala räkningar… Varför i helvete kan han inte göra som andra ungar och flytta i samma stad som mor och far?

Nej jag vet inte vad det blev av denna dag. Skit mitt i allt.

8 tankar om “Upp och ner

  1. Katarina R skriver:

    Vad bra att du kan använda dig av ilskan  på ett konstruktivt sätt. Strongt av dig att komma iväg och träna. Bra för både kroppen och knoppen. Svårast tycker jag det är just att ta sig iväg, man hinner ångra sig många ggr som du säger. En inre kamp som man antingen vinner eller förlorar. Och det känns nästan altid bättre efter ett träningspass, men ändå är det ofta svårt nästa och nästa och nästa gång…man ska iväg. Märkligt. Nu kom ditt kaos ändå trots träning men hoppas du iaf fick en paus från det jobbiga för stunden. Och fick trötta ut kroppen, bli av med lite oro. Känner igen mig i att man vill en frisk person ska krypa in i ens hjärna och uppleva hur det är att må dåligt psykiskt. Jobbigt när man känner sig ensam i sitt inre och i sitt mående trots fysisk närhet av andra. Förstår din oro för sonen som mamma skulle jag känna likadant. Kram !

  2. Ann skriver:

    Så kul för sonen med.anställning.han lär sig ä.låt.han va vuxen

    • Polär Marielle skriver:

      Ja det är roligt för honom. Att jag som mamma oroar mig tycker jag hör föräldrarollen till. Men som sagt, jag tycker också det är roligt att han fått anställning. Jag vill inte att han sitter framför datorn och är arbetslös, det gjorde han innan han började med militärlivet och det höll på att ta knäcken på honom. Så det vill jag absolut inte.
      Men vi bor väldigt långt från Luleå. Så jag har rätt att oroa mig och framför allt att sakna honom.

  3. Maria E skriver:

    Hej vännen 🙂 kul att han fått anställning men tråkigt att det är så långt bort … våra barn fixar mer än vi tror och det kommer din son oxå att göra ..:) liten tröst kanske men så är det ju …. massor med kramar till dig vackra kvinna ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Jaa då Maria ❤ När jag oroar mig över min Chrille så brukar jag tänka på dig som har en son som stack till andra sidan jorden.
      Men som sagt lite orolig blir man ju ändå. Inte kring jobbet så mycket utan mera livet runtomkring.
      Och apråpå det så ringde han i natt och var totalt dyngfull!!
      Oh my god….
      Kraaaaaaaaam!

  4. Tjejmorsan skriver:

    Härligt för din son men jag förstår din oro ❤ Jag hade brutit ihop tror jag 😦
    Sänder dig en STOR varm kram

    • Polär Marielle skriver:

      Skönt med folk som förstår min oro och nu känns det dessutom legalt att bryta ihop. I natt har jag funderat över det där dilemmat med lägenhet och möbler. Hoppas innerligt att han kan fortsätta att bo på området. Eller att han klarar att fixa en lägenhet själv.
      Kram Tjejmorsan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s