Lite intensiv helg…

eksagstornetIdag packade Gabriella och jag en ryggsäck med mackor, drycker, bananer och en chokladkaka. Och så åkte vi till ett fågeltorn i närheten som är handikappanpassat. Lite bedrift att ta sig från bilen fram till själva fågeltornet (som mest ser ut som en lång brygga med balkong 🙂 ) och jag visste inte om jag skulle ta en omväg längs en grusväg med henne eller en genväg över en lite knölig stig. Efter lite testande hit och dit valde vi ändå stigen, så när det kom lite rötter fick hon gå en liten bit. Det fungerade faktiskt. Jag är lite positivt överraskad denna helg måste jag säga för hon har gått ganska bra, eller kanske man ska våga sig på att säga; väldigt bra. Men jag törs knappt tänka såna tankar för då kommer det väl ett bakslag.

Nåja vi käkade våra mackor och väl ute på ”bryggan” fick hon prova våra två kikare och även min kamera. Det var svårt för henne. Hon har ju sina solglasögon eftersom hon är väldigt ljuskänslig, och det är inte så enkelt att titta i kikare med solglasögon. Men jag tror hon hade väldig behållning av denna tur. Hon provade sig fram och såg i alla fall lite fåglar, till och med en rovis och två svanar!

Vädret var väldigt växlande. Från varmt solskensväder till blåst och regn.

Sen åkte vi till samhället så jag fick handla lite sånt som vi glömt i torsdags. G satt kvar i bilen. Väl hemma var det bara att sätta igång med maten på direkten. Därefter en strapats upp till övervåningen för dagens dusch. Hon duschar varannan Upp_handikappanpass_544537bdag, det har hon gjort sen urminnes tider och går inte gärna att ändra på om inte i yttersta nödfall. Idag var det inte yttersta nödfall 🙂

Ja och sen var det disk för min del och Selfridge som är en TV-serie jag följer.

På nåt sätt får jag en sorts flashback till förr när barna var små och man gjorde alla möjliga såna här saker. Dels när vi hade dagbarnen och även när vi åkte iväg på semestrar. Det var faktiskt härliga tider. Kämpigt i och med Gabriellas autism men ändå så roligt. Dagbarnvårdartiden kan jag minnas tillbaka till, nästan med nån slags nostalgisk längtan. Alla dessa småttingar som suttit i mitt knä genom tiderna… ❤ Ja även sen förstås; förskoletider, skolbarn, fritids, särskolan… Jag har verkligen älskat det där. Jag älskar mitt nuvarande jobb också. Kanske rätt otippat för en massa år sen. Alltså inte trodde jag att jag skulle bli specialpedagog! Och inte trodde jag att jag skulle bli halvtidspensionär 😦 Jaja, inget att grubbla på nu.

Sen får jag flashback till Gabriellas och mina semestertrippar. Å vad jag skulle vilja göra det igen! Jag stuvade bilen full med grejer och rullstol och så åkte vi till nån ”Bo på lantgård” som jag bokat rum hos, ja och sen en massa sevärt på vägen dit och runtikring. Det viktigaste tror jag var att hitta badplatser 🙂

Varför slutade allt detta? Jag fick min ”stora” depression 2010 och det var innan dess som vi gjorde vår sista resa. Sen har vi liksom inte kommit igång igen. G har större motoriska svårigheter nu än då och att duscha är inte lika enkelt. Men visst skulle jag kunna få till det igen. Vi skulle klara av nya strapatser, men uppehållet gjorde tyvärr att hon inte längre vill. Man måste kämpa när det gäller henne, man måste hålla i så det inte blir avbrott. Och det sprack.

DSC03868Men i höst har jag nåt att se framemot alla fall. Nåt att hoppas på. Nämligen att hon och jag kan åka till Norge och hälsa på våran lille ”krigare” – Lille W. Han har fått en lillasyster också. Och jag hoppas att dom är friska så vi verkligen kan komma dit.

Lille W är min systersons pojke som fyller tre år i höst. Han har en svår muskelsjukdom och kan bara röra fingrar och fötter. Inte ens munnen, men han har små ljud. För en tid sen kom dom på att han kunde måla. De hänger upp hans arm i en mitella i taket och så klarar han att måla de mest fantastiska konstverk. Helt underbart! Jag har beställt en som jag ska få nu i veckan tror jag.

Nu har detta inlägg snurrat iväg åt alla håll och kanter, men det är ju sån jag är. Nu är det minsann sovdags. Min säng är i soffan i vardagsrummet och under bordet står kaninburen med Ballebus. I morgon ska faktiskt Andreas få hjälpa mig med matlagningen och göra soppa som han är bra på med potatis och purjolök och andra rotfrukter.

Gonatt!

PS Bilderna på de handikappanpassade fågeltornen är hämtade från googlebilder.

Ett liv med handikapp

Sitter på trappan på framsidan. Vädret är fantastiskt, glitter i sjön och en skön blåst – alldeles lagom. Men det är lite svårt att sitta här. Har tre dynor att sitta på och ändå får jag ont i rumpan. Inte lätt heller att balansera datorn på knäna. Mottagningen är inte så bra men är bättre på andra sidan huset egentligen. Fast där blåste det för mycket tycker jag. Det bästa är en filt på gräsmattan i närheten av parkeringen, men ibland kommer latheten fram och jag hade ingen lust att krångla med det.

I går var jag och storhandlade och sen  hämtade G. Hon hade massor med grejer som skulle med (hon ska va här i fyra dagar…).Nä det kanske inte var massor, men det var rullstolen, duschstolen och golvfläkten. Stort och åbäkigt. Saker som påminner mig om att hon har funktionshinder. Saker som andra 24-åringar inte behöver släpa runt på. Att få in alla dessa saker i bilen samt matkassar och annat bök… innebar ett smärre pussel som inte var enkelt att klura ut, och dessutom ganska tungt.

Men men. nu är hon här. Och handlandet gick bra det med. Jag tog min lilla vanliga konsumbutik i ett bostadsområde. Ingen storvaruhus, det funkar inte. Det är också en sån sak som andra inte förstår. Mitt och Gabriellas funktionshinder i blandad kompott. Jag är lite mallig över att det löste sig. Över att det trots våra svårigheter faktiskt går lite på rutin.

Väl här hemma var det uppacning, lite TV-tittande med storskratt som Andreas och jag faktiskt stängde dörrarna om. Det är så underbart härligt när hon skrattar, men hennes ticsljud kan även vara rätt så frätande. Andreas hade skalat potatis och jag gjorde hemmagjort potatismos och falukorv. Lite sent färdigt, men inga protester från nån. Förr hade G blivit galen då hon var väldig tidstok. Allt skule ske på rätt tid annars blev det utbrott. Jag blir snopen och lättad över att den tiden är över.

Sen skule det duschas och hon fick hjälp uppför trappan och ordninggjort med duschstol m.m. Sakta men säkert förvandlas vårt hus till att inneålla en handikappad dotter.

När duschen var färdig hade jag tagit mig an disken. Fröken G gjofde sig i ordning för sängen och jag bäddade i soffan. Ingen tv denna dag men det spelar ingen roll. Klockan bliev lite över tolv och det var rätt okej.

Idag har jag lindat mitt ena ben som hade kramp när jag vaknade. Jag tror det blir när kedjetäcket glider av mig, när det lägger sig på ena sidan av mig. Nu för tiden vet jag hur jag ska bädda i sängen för att det ska ligga kvar men i soffan funkar det inte. Får testa mig fram och nu är benet bättre.

Blåsten tar i och solen försvann och arslet har domnat 😀

Have a nice day!

Långt inlägg om behov som inte infrias, tårar och om min kurator.

Igår gjorde jag slut med min kurator. Det låter konstigt kanske. Och historien är lång. Jag kanske ska förklara. Eller det har DSC03817jag nog gjort förut förresten. I alla fall har vi avslutat en gång förut. Då gjorde vi ett ordentligt avslut. Strax före jul kontaktade jag henne igen. Då hade jag varit utan kurator i över ett år. Men i julas behövde jag ju verkligen någon som kunde stötta mig genom en fruktansvärd tid. Hon gav mig till och med sitt privata telefonnummer ifall jag skulle behöva. Bara känslan av att ha numret kändes så bra. Det blev en slags trygghet att luta sig mot.

Julen var förfärlig. Och när det var som värst hade jag inte någon egentligen. Min kurator var på semester och så även min läkare. Jag vet att jag borde ha ringt storstaden. En stor anledning till att jag inte gjorde det var för att bägge barna var här hemma. Det blev ett ansvar som var svårt att bryta. Jag skrev dagbok under den här tiden och det är omöjligt att förstå det som står där. Det är bra. Det ger perspektiv på tillvaron. Att läsa att så djupt har jag varit, är en dokumentation som jag ska spara.

Men i alla fall, när det började bli bättre kändes det ändå skönt att få fortsätta prata med henne. Det bästa var när jag kunde få ösa ur  mig och hon lyssnade, tog emot och reflekterade liksom. Utan att begära mera. Men jag tror inte hon förstod hur mycket det egentligen betydde. Det är lätt som samtalskontakt att tro att man inte gör tillräckligt om det inte är konkret, om man ”bara” lyssnar. Man vill se resultat, man vill att det händer nåt. Det är då KBT kommer in i bilden. Kognitiv beteendeterapi. Och det är jättebra. Jättejättebra. Men alla människor är inte skapta i samma mall. Och för mig har det inte varit bra. Det är för probleminriktat. I mitt jobb jobbar jag mycket lösningsfokuserat. Visst handar det om problem bägge två men det är fokus på två helt olika saker. I ett lösningsfokuserat synsätt ser man på det som fungerar, det som är bra och så försöker man förflytta problemen åt samma håll genom att hitta gemensamma nämnare och man kan även hitta hjälpmedel för att ta sig framåt eller göra någon form av sortering över vad som är viktigt.

Men i det stora hela så är det så att jag behöver en lyssnerska, eller lyssnare också förstås. Nu var det ju inte så då, utan DSC03831snart förvandlades det till nån form av problemfokusering igen. Och jag kände att jag inte orkade. Dessutom pratade vi bara om min vardag och varför det blev si och varför det blev så. Jättebra, kanske du tänker nu. Javisst – om man orkar jobba med detta. Och efter denna förfärliga jul så orkade inte jag det.

Vi började föra stämningsdagbok. Svårt, men okej faktiskt ganska bra. Det fanns mönster. MEN så kom det kraven på att förändras. Jag var inte där än. Min läkare tyckte det var konstigt att inte medicinerna hjälpte. Min kurator tyckte att det var konstigt att jag inte hade några bra perioder. Det blev ett krav på att må bra för andras skull. Jag ville inte vara besvärlig. Min stackars läkare som försökte så mycket. Min kurator som ville att jag skulle må bättre, att jag måste göra si eller så och förändra mitt liv. Min mamma ville att jag skulle vara glad och trodde jag åt för mycket mediciner. Och så min kära man som inte orkade finnas där för mig. Jag hade ingen axel att gråta mot.

Jag hade ingen axel att gråta mot. En kväll efter att ha varit hos min kurator satte jag mig här vid datorn och skrev ett brev. Om hur det verkligen var och vad jag verkligen ville. INGEN KBT. Sen blev jag rädd. Vad  hade jag gjort? Hur tog hon detta? Så jag ringde och hon skrattade och sa att det inte var nån fara.

Sen träffades vi igen. Och alltihopa blev the same igen. Det jag bad om att få prata om, både i brev och muntligt… vi kom aldrig dit. Jag försökte att ta upp det och ändå hamnade vi i denna stämningsdagbok och hur jag konkret skulle förändra DSC03805saker och ting och så fick jag läxa.

Jag skrev ett brev till. Och fick panik. Skrev ett mail där jag bad om ursäkt. Tilläggas kanske bör att jag var rätt mycket hypoman på ett sätt där jag blev både paranoid och desperat. Livrädd för att hon skulle lämna mig ensam. Jag ringde henne och grät och grät och grät. Jag har aldrig gråtit när jag suttit där i rummet hos henne. Men i telefonen brast allt.

Så jag kom dit. Hade fortfarande en önskan om vad jag ville prata om. Jag kände i atmosfären att det var nånting. Inte konstigt heller efter mina brev och mail. Jag hade dessutom gjort klart för henne att kanske var dags att avsluta. Och ändå visste jag inte vad jag ville egentligen. Så ännu ett samtal som inte mynnade ut i nånting annat än de förra.

Vi var nog ganska överens om att avsluta. Jag får ringa om jag behöver igen, men vi har bestämt att det alla fall får vara över sommaren och jag tänker nog långt in i augusti/september. Egentligen vill jag nog inte träffa henne överhuvudtaget. Men om jag mår så där dåligt igen kanske jag behöver någon och hon är väl den som känner mig mest. Fast ändå… vågade hon inte tassa iväg med mig där jag behövde.

Jag vet inte riktigt varför jag är ledsen. Jag känner att detta blev rätt. Men det blev också fel. Förra gången vi avslutade så gjorde vi ett ordentligt avslut. Den här gången bestämde vi att inte ses, vi sa hej då och jag gick ut genom dörren. Går inte att förklara men det fanns en skillnad.

Jag är ledsen för att jag egentligen behöver någon. För att hon aldrig blev den jag behövde. För att det finns massor jag skulle vilja prata om – bara ösa ur mig om. Och jag har ingen sån. Nu finns inte ens hon. Det är rätt och det är fruktansvärt DSC03867sorgligt på samma gång. Jag kommer att vara ledsen ett tag. Det gör ont och jag har svårt att jobba. I dag skulle jag och en arbetsterapeut handleda en personalgrupp. Jag är så glad att hon var med. Jo det funkade väl bra för min del också, men både innan och efter var jag ett vrak. Som sagt så kommer jag att vara ledsen ett tag. Min man fattar som vanligt ingenting. ”Vaddå – antingen är man ledsen eller inte?” – ja om livet vore så enkelt….

Så nu kurar jag i mig själv lite. Förra sommaren var det skitjobbigt för att jag sökte sjukersättningen på halvtid. Som jag inte trodde att jag skulle få beviljad och som först kommunicerades avslag på. Då jag grät och grät. Jag vill att denna sommar ska bli bättre. Jag vill verkligen det. Så jag får vara ledsen ett tag tills jag har varit ledsen klart tror jag.

Jag kommer att sakna henne och jag kommer att tycka att detta var det bästa.

Kram!

Hit och dit och hit och dit….

Jag är visserligen inte nere i depp, snarare tvärtom, men det liv som andra kallar vardag gör mig ibland rätt trött faktiskt. Igår åkte Peter bort och helgen är min och Andreas. Idag skulle han grilla med en kompis, så vi tog en tur in till staden för att han skulle på systemet och sen handlade vi. Åter hemma har jag städat kaninburen och så har jag faktiskt legat ute på gräsmattan på ett täcke och soooooovit. En biverkan av höjningen jag gjorde i julas gör att jag blir så fruktansvärt trött ibland. Idag hängde dessutom åska i luften för den satte igång här lagom till Andreas kompis kom. Men de fixade med grillen under tak och så käkade vi och de drack några öl. Jag höll mig till en alkholfri cider.

I morgon är det valdag. Vi väljer borta i byn intill så oavsett att det är nästgårds så innebär det alla fall bilåkning så här ute på landet. Så det är väl inte så nästgårds då kanske. Men man kan säga att det är ju inte så hemskt många hus emellan.

Herregud så ointressant!!!

Jag har ingen större lust att åka dit, men det blir nog så ändå. Sen ska Andreas övningsköra till samhället så vi kan handla lite och framåt kvällen ska jag köra till Gabriella i staden för att hon har en morsdagspresent åt mig.

Hit och dit och hit och dit och det och det och det och det…

Det kan hända att det är en vanlig helg för en vanlig människa. Och jag har ju inte ens lagat mat varken idag eller igår. I morgon får vi se hur vi löser den biten. Att åka till staden för att hämta morsdagspresent känns lite överflödigt, men nån annan dag passar inte.

Och jag borde ju vara glad över att slippa åka och bada…

Nu ringer mitt larm som säger att kvällsmedecinen ska intagas. Och så ska jag diska. Shit om en halvtimme börjar Selfridge eller kanske nu??

Filosofiska berättelser framför äppelblommorna

Sitter ute på ett täcke och njuter av vädret. Den starkaste solen är borta och det är alldeles lagom varmt. Framför mig har jag äppelträdet i full blom. Humlor som surrar.

Idag fick vi veta säkert. Andreas har fått tjänsten i Luleå. Han börjar måndagen vecka 24. Jag är glad förstås. Oerhört lättad och glad. Och samtidigt gråter mammahjärtat. Det är blandade känslor. Och jag tror att det är bra att han får se dom. Alltså blandningen av känslor. Att jag både är jätteglad och samtidigt ledsen av saknad.

Peter har åkt till Skåne den här helgen. Precis åt andra  hållet. Det känns ganska skönt. Släkten har alltid grälat när han har åkt bort, men i ärlighetens namn så tycker jag att det är skönt. Vi är såna. Vi funkar på det sättet. Vi måste få vara ifrån varandra ibland. Jag måste få tanka ensamhet och han behöver få hålla på med sina intressen och ofta längtar han ju till mig sen. När barna var små så var det självklart jobbigt när han åkte bort och jag blev själv med allt. Gabriellas funktionshinder och Andreas överaktivitet… det var ingen enkel kombination. G har varit en tjej med mycket utbrott och behov av struktur och ordning. Jag har varit en duktig mamma, stark och envis. Men ibland har det varit ännu svårare än så. Inte bara på grund av situationen utan även på grund av min bipolaritet. Faktiskt. Ibland när jag tänker tillbaka så tänker jag att livet har varit så fruktansvärt tufft ibland. Jag undrar hur jag egentligen klarade av det. Själv med det mesta. Jag förstår egentligen inte. Jag fick inte mycket hjälp nånstans ifrån. Och om jag fick det så blev jag ändå alltid klandrad. Det där gör mig ibland så arg och ledsen inombords. Varför i helvete förstod ingen hur jävla mycket jag slet? Jo min mamma kom ibland, men hon var nog den som klandrade allra mest. Och jag fick be snällt för att hon skulle komma….

I går var det ännu en sån grej som  hände. En sån där sak som svider i magen. Tyvärr. För jag borde inte bry mig… Mormor var med Gabriella till polisstationen och ordnade med legitimation. Jag vet inte om jag berättat här förut om hur jag krånglade med polisen, ringde och skällde osv pga att dom hade bemött Gabriella så knäppt när hon var där häromdagen med sin kontaktperson. Nåja, jag och den polis som bett om ursäkt och faktiskt var riktigt sansad, bestämde en tidpunkt då Gabriella och hennes mormor skulle kunna komma dit. Så nu var dom alltså där igår. Och mormor berättade efteråt för mig varje liten detalj över hur det hade gått. Mycket beröm över sig själv. Till slut sa jag nånting om att det gav nåt då att jag hade haft kontakt med polisen och fixat detta. Då skakade hon bort det och sa att om inte jag hade gjort det å hade ju hon fixat det där….. Sånt gör mig ledsen. Hon kunde ha berömt mig istället. Men det slutar ofta med att det är hon som är duktig.

Äsch petitesser kanske.

Nu ska jag gå och fixa den där disken där inne. Sen har jag köpt chips och dipp till mig och Andreas. I morrn ska han till nån kompis och grilla men eftersom han fortfarande inte har körkort får jag nog vackert åka till systembolaget med honom först.

Gabriella har ringt och frågat om vi kunde åka och bada ihop i morgon men jag sa nej. Det är jag rätt glad över. Hon tog emot det utan protester eller gnäll. Skönt. Jag har verkligen ingen lust att åka nånstans. Systemet är en sak men sen vill jag ligga här i gräset och lukta på äppelblommen!

Ha det så bra!