Historiken om en bipolär mamma med dagbarn och en tjej med autism.

4.7Även om jag uppfann hjälpmedel så hon skulle förstå sin värld och även om vi hade kontakt med en väldigt bra pedagog inom landstingets Team Autism för barn som fanns då, så var det väldigt jobbigt att ha ett barn med autism och dagbarn samtidigt. plus lillebror. Och en pappa som trots allt ständigt engagerade sig i egna intressen. Det var jag som tog  hela paketet när det gällde barnen. Ingen kan komma och säga annat.

När G skulle börja i 6-årsverksamhet så låg den lång väg från oss. Jag och dagbarnen inklusive lillebror följde henne dit kl 9 på morgonen och hämtade kl 11 på förmiddagen. Under den tiden skulle vi hinna vara ute och leka samt laga mat som sedan värmdes i mikron när vi kom hem efter hämtning. Man kan tycka att det var en omöjlig uppgift men med mycket struktur och planeringar så funkade det. Fast hon funkade ju inte alltid. Fröken G rymde, eller vägrade, vägrade sätta på sig kläder, skulle gå omvägar, skulle prompt sitta i tvillingsulkyn fast jag hade flera små barn som borde sitta där istället.

Ja livet var inte lätt egentligen. När jag klappade ihop kom min mamma och hjälpte till. Skjutsade och hämtade och tog med sig frökan hem till sig. Men ständigt sura blickar, anklagande små ord, pikar. Där låg jag i sängen och hon städade, strök och lagade mat. Ja vad ska man tro annat än att jag var lat och dålig mor. Men hon ställde ju upp. Hon gjorde ju alltid allt det där. Hon fanns där. Hon ryckte ut. Och Gabriella hade det alltid bra hos mormor. De hade ett särskilt band mellan sig. De passade så bra ihop.

Runt nyår det året blev jag väldigt sjuk. Väldigt sjuk (psykiskt). Men innan dess hade jag sökt till förskollärarlinjen. Jag förstod att hela situationen var ohållbar.4.5

Jag kom in. Och det var det bästa jag gjort. Jättejobbigt var det förstås. Tre års studier är ingen enkel historia när man är bipolär. Men det gick.

Somrarna jobbade jag som dagbarnvårdare för att dryga ut inkomsten. Jag fick även vårdbidrag och i slutänden fick jag ett brev om att jag tjänat för mycket pengar. Shit, inte hade jag tänkt på det, men dom räknade ju in vårdbidraget som en inkomst så ihop med studielånet bidde det för mycket :-/ Bara att betala tillbaka…

Gabriella växte och allt rullade på. Inget var enkelt; skola, fritids, avlastningsfamilj, kontaktperson… nej relationer var väl det svåraste. Kompisar. En liten plutta som hade så svårt med kompisar och som behövde hjälp och stöd i allt det där. En mamma som ringde och krånglade om ALLT. Taxibilar, cykelträning, klädinköp, lärare som inte förstod, rektorer som inte förstod, andra barns föräldrar som inte förstod, lillebrors kompisar som inte förstod, och så kompisarnas föräldrar…

Ibland när jag tänker tillbaka så förstår jag inte… Jag förstår inte – hur samhället kan låta människor ha det på detta vis!!!

Och jag tror faktiskt att det bara är föräldrar som själva har barn med npf, som förstår. Jag tror att det är så.

4.2Jag har alltid älskat mina barn. Förstås. Det gör man ju som förälder. Men visst har jag tappat tålamodet ibland. Visst har jag också rasat – stått där och skrikit åt dom. Men sen har jag kramat (om det har gått) och sagt förlåt. Vi har diskuterat vad som hände och varför. Och nästan alltid har vi använt papper och penna i dom diskussionerna. Jag har använt bildscheman som jag ritat själv bara för att kunna använda mig av visuellt stöd i stunden, farmor har plastat in och jag använde kludd innan plasten var på ordentligt för då köpte jag kardborrband. De första schemana bestod av albumblad som man kunde stoppa in bilderna i.

Allting går, trots att man är bipolär. Trots att man tappar tålamodet. Trots att man inte alltid orkar. För mitt i allt har jag haft en jävla styrka. Ett jävlaranamma. Och många gånger är det det som dragit upp  mig. Ilskan. Den där förbaskade ilskan.

Och när Peter och Gabriella satt igång sina bråk så saker har flugit, så har jag rest mig upp ur sängen och skrikit ”Det går fan inte att va sjuk i det här huset!!!” Och så har jag sopat skärvor, kramat, suttit på sängkanten, nystat i vad och varför. Och inte bara när det gäller fröken G. Utan lille herr A behövde ju förstås sitt också. När han var liten hängde han i min famn mest hela tiden. Jag ammade och höll honom över axeln samtidigt som jag tog mig an min käre dotter. Han har alltid funnits nära och jag har älskat honom så ömt. Han betyder så mycket.

Jag minns när jag fick min diagnos och berättade för honom om vad det innebar. Han förstod direkt. Tyckte inte det var 5.5konstigt, utan snarare självklart. Och han fick ett namn på något som han vetat jämt. Älskade unge som alltid sett och förstått mina depp och även mina uppåtperioder. Gabriella förstod inte lika enkelt.

Idag förstår dom bägge två, dom kan säga ifrån om jag börjar bli för jobbig och låta mig vila om jag är trött. Andreas har lättare för det sistnämnda än G har.

Jag tänkte på en sak till, och det är självständighet. Det får vänta till nästa inlägg. Jag orkar inte riktigt just nu.

Kram!

2 tankar om “Historiken om en bipolär mamma med dagbarn och en tjej med autism.

  1. Terese S skriver:

    Är du min bort tappade tvillingsjäl? Det är ruskigt hur likande våra liv har varit.
    Tack för att du orkar dela med dig ❤

Lämna ett svar till Terese S Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s