Mitt föräldraskap

Eller det kanske borde stå ”vårt föräldraskap” för våra grundvärderingar är trots allt likadana. Men trots det har vi ändå DSC03707glidit väldigt långt ifrån varandra i praktiken, i vardagen liksom.

Jag skriver detta inlägg just nu eftersom jag blivit ifrågasatt både som förälder och som bipolär. Jag har ju tänkt att inte besvara de kommentarer som jag fått angående detta, men det här är ju även en allmän berättelse om mig och mitt liv. Inte bara pga den ifrågasättande kommentaren liksom.

Jag har varit bipolär jämt, men det blommade inte ut förrän nånstans i tonåren. Peter och jag blev ihop när jag var sexton och han var nitton. Jag var ingen lätt historia och det var banne mig inte han heller. Men vi krigade på. Envisa som bara den. Vi gjorde mycket ihop, var ute i naturen mycket, åkte på semestrar…. motorcykel till Österrike och fågelskådning på Öland… och mycket annat.

Jag hade några väldigt nära tjejkompisar som fick sina första barn i nitton-tjugo-åldern. Jag älskade barn och hade vid det laget börjat jobba som dagbarnvårdare. Innan dess hade jag tagit hand om mina systrars barn sen jag var i tioårsåldern och jag hade gått ”Barn och ungdomslinjen” på folkhögskola, praktiserat på förskola och jobbat på kollo, haft praktik med personer med funktionsnedsättningar…. och andra saker. Så småningom gick jag och min syster dagbarnkurs.

Att jobba med barn i nittonårsåldern och att få det första barnet vid 21 års ålder, var inget konstigt alls. Peter och jag var först inte alls ense om att skaffa barn. Han ville vara ute och resa. Jag grät och till slut fick jag som jag ville. Han skulle få vara ute och resa och jag skulle kunna ha ett barn och vara hemma. Peters liv med alla resor och alla hans intressen var jobbigt eftersom det inte fanns några kompromisser. Jag fick vara med eller låta bli.

Men året tills Gabriellas födelse är viktigt i sammanhanget. Vi pratade  mycket om vårt föräldraskap. Det skulle bli ett barn DSC03721som inte var bortskämd med massor av saker utan däremot få mycket kärlek. Mycket närhet.

Vi har levt efter det mottot jämt. Även med vårt andra barn. Självständighet, närhet, utveckling, tid, inlyssnande, tröst.

Saker är inte viktigt, inte på det prylgalna sätt som många andra har i alla fall. Mycket har de ärvt av varandra men även av andra. Dagbarnen till exempel. De har delat sina saker med andra, inte haft senaste kläderna, varit tvungna att utveckla empati och delaktighet.

Jaja, det kan ju låta hur enkelt och proffsigt som helst. Det var det förstås inte. En tjej med ett mycket annorlunda beteende som dessutom haft mycket svårt för just det där att dela med andra och kunna sätta sig in i deras perspektiv. Och att få tröst… hm, ja det var väl det svåraste. Som nån slags förlust. En liten tjej som bara satt i knät när hon själv hade behov av det. Jag kunde aldrig lyfta upp henne för att snosa på håret som jag tyckte var så mysigt. Nej hon gled när och skulle alltid iväg nån annanstans. Och hon förstod inte sin omvärld alls.

Och så hennes bror som var så överaktiv och lillgammal och hade ljud för sig hela tiden.

Gabriella fick sin diagnos när hon var fem år och om jag säger att livet innan dess var guld och gröna skogar så ljuger jag rejält. Det var ett rent helvete ibland.

Nu blev detta väldigt långt så jag fortsätter i ett nytt inlägg vid ett annat tillfälle.

DSC03722

Kram på er!

2 tankar om “Mitt föräldraskap

  1. Kaotarina R skriver:

    Har läst. Kram !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s