Självständighet

När jag skrev förra inlägget så tänkte jag att nästa (alltså detta) skulle handla om självständighet. Nu har det gått så lång tid som jag inte hunnit skriva så det har ju hänt andra grejer jag borde skriva om i stället…

Ja vi provar väl med nånting så blir det säkert nånting annat… hahaha, så brukar det ju vara…

Våra barn växte upp i hyreshusområdet, med mig som dagmamma – en trygghet i lekparken. Gabriella var ju annorlunda från början, men en annorlunda tjej i ett sammanhang på något vis. Alla visste vem hon var. Hon var inte alltid accepterad, ofta blev hon osams med nån när hon var ute. Det var lättare att skicka henne till konsum med en ritad matlista (inte så lång till att börja med förstås) än att låta henne vara ute och leka utan tillsyn. Vi hade en konsumbutik alldeles runt hörnet. Visserligen bodde vi på tredje våningen. Jag minns första gången hon gick dit. Vi skulle äta mat och det var slut på ketchup. Gabriella fick ett stort utbrott och jag hade ju dagbarn i småbarnsåldern så det var inte bara att ge sig iväg till affären hur som helst. Mitt tålamod brast och jag skrek åt henne att om hon skulle ha ketchup fick hon väl gå ner och handla då!!! Och… ungen slutade att utbrotta och ville gå ner till affären! Ja vad gör man?

Jag har alltid förstått att mina barn egentligen kan väldigt mycket ändå. På sitt vis menar jag. Och den där kombinationen: Gabriellamedautism och dagbarniallamöjligaåldrar var ju som sagt inte enkel alls.

Så min lilla donna fick en slant och jag skickade iväg henne för första gången till affären för att köpa ketchup. Nu kanske ni tänker er ett stort coop-varuhus, men så var det förstås inte. Konsum i vårt kvarter var en litenliten butik där vi naturligtvis kände alla expediter (dom kanske förresten bara var två). Gabriella var som sagt en kändis och hon fick jättebra hjälp med ketchupen och pengar osv.

Haha, jag måste berätta. Det är så här att min mage är lite knäpp så jag kan bara äta vitt bröd, medans Peter gärna äter grovt fullkornsbröd. En gång skulle hon handla bröd till mig och jag hade inte en tanke på hur det skulle gå… men hemma kallade vi mitt bröd för M-bröd och Peters bröd för P-bröd, så när hon kom till affären och inte hittade nåt bröd till mig så frågade hon efter M-bröd 😀 Det tog en stund innan de lyckades lista ut vad hon menade 🙂

Åren gick och hon tyckte att det var ett kul uppdrag att handla, så småningom kunde hon gå till en annan affär med lite större utbud – en ICA lite längre bort. Jag ritade med blyerts och skrev bredvid ifall hon skulle behöva be om hjälp. Det gick jättebra, fast en gång  missbedömde jag nog hur mycket jag hade skrivit så då kom hon hemkånkande med varor och var helt slut.

Man kan ju tänka att jag var en väldigt vågad mamma… och det kanske jag var. Men jag såg vad hon klarade bäst: hjälpa till i tvättstugan, diska osv. Allt sånt var lättare än att leka med andra barn.

När det gäller lillebror så fanns han liksom med i allt, men behövde inga konkreta uppgifter som hon. Han har dock alltid varit väldigt slarvig, om man nu väljer att tolka det så. Oorganiserad är nog bättre benämning. Eller … äh! … organisationssvårigheter!

Jag skulle behöva skriva om honom här, men har nu tyvärr inte tid 😦

Det är så lätt att tycka att jag är curlingförälder eller att man ska klippa av navelsträngen eller ”låt han va vuxen”. Och det gör mig så fruktansvärt förbannad och ledsen. Vi har ALDRIG varit curlingföräldrar och det där med navelsträngen är bara ett skitordspråk som jag bara tycker är knäppt. ”Låt han va vuxen” – ja det är klart, han är ju vuxen!

Han har tagit hand om sin storasyster och hon har tagit hand om honom. Han har sina svårigheter FAKTISKT! Och som mor ömmar man om sina barn. Jag har funnits när han behövt mig. Vi har smsat till varandra när han har varit ute och festat eller sovit över hos nån kompis. Förutom sina svårigheter så har han kunnat klappa ihop ibland när det varit för mycket intryck och då har jag förstås kommit till skolan osv. Annars vore det väl konstigt?

Nu ringer fröken G och jag ska diska. Och så är jag väldigt hypoman och detta är svårt att koncentrera sig kring, så får fortsätta i morrn.

Kram.

6 tankar om “Självständighet

  1. Ambivalena skriver:

    Jaa du, önskar att jag hade varit hälften så modig med dina barn som jag är. Jag är så förbannat harig och det gör mig ledsen ibland. När jag tvivlar som mest undrar jag hur i hela friden jag ska klara av att lära honom vad han behöver för framtiden.
    Kram på dig hjärtat ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Tänk inte så Ambivalena. Jag kan bli så arg ibland när det gäller människor som säger att man är en curlingförälder till exempel. Men jag tror att vi vet bäst vad våra barn behöver. Och så brukar jag tänka att det är tamejsjutton bättre att man bryr sig om sina barn mycket än att man låter dom fara vind för våg. Jag tror att våra barn kommer att tänka så som vuxna. Att deras föräldrar älskade dom och det är det viktigaste.
      Jag brukar tänka om mig själv: är jag modig eller är jag dum? Och ibland tror jag faktiskt att jag är dum… :-/
      Kramar i mängder, du är en jättebra mamma! ❤

  2. Katarina R skriver:

    Vad roligt för G att hon fick förtroendet att gå och handla själv. Och vilken kick det måste ha varit för henne att hon klarade av det. Hoppas inte ”hypon” går över styr. Var rädd om dig. Kram.♥

Lämna ett svar till Katarina R Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s