Filosofiska berättelser framför äppelblommorna

Sitter ute på ett täcke och njuter av vädret. Den starkaste solen är borta och det är alldeles lagom varmt. Framför mig har jag äppelträdet i full blom. Humlor som surrar.

Idag fick vi veta säkert. Andreas har fått tjänsten i Luleå. Han börjar måndagen vecka 24. Jag är glad förstås. Oerhört lättad och glad. Och samtidigt gråter mammahjärtat. Det är blandade känslor. Och jag tror att det är bra att han får se dom. Alltså blandningen av känslor. Att jag både är jätteglad och samtidigt ledsen av saknad.

Peter har åkt till Skåne den här helgen. Precis åt andra  hållet. Det känns ganska skönt. Släkten har alltid grälat när han har åkt bort, men i ärlighetens namn så tycker jag att det är skönt. Vi är såna. Vi funkar på det sättet. Vi måste få vara ifrån varandra ibland. Jag måste få tanka ensamhet och han behöver få hålla på med sina intressen och ofta längtar han ju till mig sen. När barna var små så var det självklart jobbigt när han åkte bort och jag blev själv med allt. Gabriellas funktionshinder och Andreas överaktivitet… det var ingen enkel kombination. G har varit en tjej med mycket utbrott och behov av struktur och ordning. Jag har varit en duktig mamma, stark och envis. Men ibland har det varit ännu svårare än så. Inte bara på grund av situationen utan även på grund av min bipolaritet. Faktiskt. Ibland när jag tänker tillbaka så tänker jag att livet har varit så fruktansvärt tufft ibland. Jag undrar hur jag egentligen klarade av det. Själv med det mesta. Jag förstår egentligen inte. Jag fick inte mycket hjälp nånstans ifrån. Och om jag fick det så blev jag ändå alltid klandrad. Det där gör mig ibland så arg och ledsen inombords. Varför i helvete förstod ingen hur jävla mycket jag slet? Jo min mamma kom ibland, men hon var nog den som klandrade allra mest. Och jag fick be snällt för att hon skulle komma….

I går var det ännu en sån grej som  hände. En sån där sak som svider i magen. Tyvärr. För jag borde inte bry mig… Mormor var med Gabriella till polisstationen och ordnade med legitimation. Jag vet inte om jag berättat här förut om hur jag krånglade med polisen, ringde och skällde osv pga att dom hade bemött Gabriella så knäppt när hon var där häromdagen med sin kontaktperson. Nåja, jag och den polis som bett om ursäkt och faktiskt var riktigt sansad, bestämde en tidpunkt då Gabriella och hennes mormor skulle kunna komma dit. Så nu var dom alltså där igår. Och mormor berättade efteråt för mig varje liten detalj över hur det hade gått. Mycket beröm över sig själv. Till slut sa jag nånting om att det gav nåt då att jag hade haft kontakt med polisen och fixat detta. Då skakade hon bort det och sa att om inte jag hade gjort det å hade ju hon fixat det där….. Sånt gör mig ledsen. Hon kunde ha berömt mig istället. Men det slutar ofta med att det är hon som är duktig.

Äsch petitesser kanske.

Nu ska jag gå och fixa den där disken där inne. Sen har jag köpt chips och dipp till mig och Andreas. I morrn ska han till nån kompis och grilla men eftersom han fortfarande inte har körkort får jag nog vackert åka till systembolaget med honom först.

Gabriella har ringt och frågat om vi kunde åka och bada ihop i morgon men jag sa nej. Det är jag rätt glad över. Hon tog emot det utan protester eller gnäll. Skönt. Jag har verkligen ingen lust att åka nånstans. Systemet är en sak men sen vill jag ligga här i gräset och lukta på äppelblommen!

Ha det så bra!

2 tankar om “Filosofiska berättelser framför äppelblommorna

  1. Ambivalena skriver:

    Fast de där små tingen att ta ifrån en de bra sakerna man ordnat med gör ju att man sjunker i sitt egenvärde, så det är sannerligen inga petitesser. De gör ont att inte få vara bra nån gång inför sin mammas ögon. USch!
    Jag skulle så gärna sitta där med dig under äppelträdet och bara vara, sitta tyst och bara lyssna på naturen.
    Kram gumman, och jag tycker du är fantastiskt som orkat så mycket genom åren och fortfarande gör ❤
    Hoppas att du får en fin helg.

    • Polär Marielle skriver:

      Å tack Ambivalena. Skönt att få höra positiva ord. Ja det där med min mamma är ju jobbigt. Det spelar ingen roll hur mycket jag tänker att jag ska skaka av mig och inte bry mig. Det gör ont varje gång i alla fall…
      Kom hit och sitt här, det låter jättemysigt. Snart blåser äppelblommorna bort, det slår aldrig fel 😦
      Kramisar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s