Långt inlägg om behov som inte infrias, tårar och om min kurator.

Igår gjorde jag slut med min kurator. Det låter konstigt kanske. Och historien är lång. Jag kanske ska förklara. Eller det har DSC03817jag nog gjort förut förresten. I alla fall har vi avslutat en gång förut. Då gjorde vi ett ordentligt avslut. Strax före jul kontaktade jag henne igen. Då hade jag varit utan kurator i över ett år. Men i julas behövde jag ju verkligen någon som kunde stötta mig genom en fruktansvärd tid. Hon gav mig till och med sitt privata telefonnummer ifall jag skulle behöva. Bara känslan av att ha numret kändes så bra. Det blev en slags trygghet att luta sig mot.

Julen var förfärlig. Och när det var som värst hade jag inte någon egentligen. Min kurator var på semester och så även min läkare. Jag vet att jag borde ha ringt storstaden. En stor anledning till att jag inte gjorde det var för att bägge barna var här hemma. Det blev ett ansvar som var svårt att bryta. Jag skrev dagbok under den här tiden och det är omöjligt att förstå det som står där. Det är bra. Det ger perspektiv på tillvaron. Att läsa att så djupt har jag varit, är en dokumentation som jag ska spara.

Men i alla fall, när det började bli bättre kändes det ändå skönt att få fortsätta prata med henne. Det bästa var när jag kunde få ösa ur  mig och hon lyssnade, tog emot och reflekterade liksom. Utan att begära mera. Men jag tror inte hon förstod hur mycket det egentligen betydde. Det är lätt som samtalskontakt att tro att man inte gör tillräckligt om det inte är konkret, om man ”bara” lyssnar. Man vill se resultat, man vill att det händer nåt. Det är då KBT kommer in i bilden. Kognitiv beteendeterapi. Och det är jättebra. Jättejättebra. Men alla människor är inte skapta i samma mall. Och för mig har det inte varit bra. Det är för probleminriktat. I mitt jobb jobbar jag mycket lösningsfokuserat. Visst handar det om problem bägge två men det är fokus på två helt olika saker. I ett lösningsfokuserat synsätt ser man på det som fungerar, det som är bra och så försöker man förflytta problemen åt samma håll genom att hitta gemensamma nämnare och man kan även hitta hjälpmedel för att ta sig framåt eller göra någon form av sortering över vad som är viktigt.

Men i det stora hela så är det så att jag behöver en lyssnerska, eller lyssnare också förstås. Nu var det ju inte så då, utan DSC03831snart förvandlades det till nån form av problemfokusering igen. Och jag kände att jag inte orkade. Dessutom pratade vi bara om min vardag och varför det blev si och varför det blev så. Jättebra, kanske du tänker nu. Javisst – om man orkar jobba med detta. Och efter denna förfärliga jul så orkade inte jag det.

Vi började föra stämningsdagbok. Svårt, men okej faktiskt ganska bra. Det fanns mönster. MEN så kom det kraven på att förändras. Jag var inte där än. Min läkare tyckte det var konstigt att inte medicinerna hjälpte. Min kurator tyckte att det var konstigt att jag inte hade några bra perioder. Det blev ett krav på att må bra för andras skull. Jag ville inte vara besvärlig. Min stackars läkare som försökte så mycket. Min kurator som ville att jag skulle må bättre, att jag måste göra si eller så och förändra mitt liv. Min mamma ville att jag skulle vara glad och trodde jag åt för mycket mediciner. Och så min kära man som inte orkade finnas där för mig. Jag hade ingen axel att gråta mot.

Jag hade ingen axel att gråta mot. En kväll efter att ha varit hos min kurator satte jag mig här vid datorn och skrev ett brev. Om hur det verkligen var och vad jag verkligen ville. INGEN KBT. Sen blev jag rädd. Vad  hade jag gjort? Hur tog hon detta? Så jag ringde och hon skrattade och sa att det inte var nån fara.

Sen träffades vi igen. Och alltihopa blev the same igen. Det jag bad om att få prata om, både i brev och muntligt… vi kom aldrig dit. Jag försökte att ta upp det och ändå hamnade vi i denna stämningsdagbok och hur jag konkret skulle förändra DSC03805saker och ting och så fick jag läxa.

Jag skrev ett brev till. Och fick panik. Skrev ett mail där jag bad om ursäkt. Tilläggas kanske bör att jag var rätt mycket hypoman på ett sätt där jag blev både paranoid och desperat. Livrädd för att hon skulle lämna mig ensam. Jag ringde henne och grät och grät och grät. Jag har aldrig gråtit när jag suttit där i rummet hos henne. Men i telefonen brast allt.

Så jag kom dit. Hade fortfarande en önskan om vad jag ville prata om. Jag kände i atmosfären att det var nånting. Inte konstigt heller efter mina brev och mail. Jag hade dessutom gjort klart för henne att kanske var dags att avsluta. Och ändå visste jag inte vad jag ville egentligen. Så ännu ett samtal som inte mynnade ut i nånting annat än de förra.

Vi var nog ganska överens om att avsluta. Jag får ringa om jag behöver igen, men vi har bestämt att det alla fall får vara över sommaren och jag tänker nog långt in i augusti/september. Egentligen vill jag nog inte träffa henne överhuvudtaget. Men om jag mår så där dåligt igen kanske jag behöver någon och hon är väl den som känner mig mest. Fast ändå… vågade hon inte tassa iväg med mig där jag behövde.

Jag vet inte riktigt varför jag är ledsen. Jag känner att detta blev rätt. Men det blev också fel. Förra gången vi avslutade så gjorde vi ett ordentligt avslut. Den här gången bestämde vi att inte ses, vi sa hej då och jag gick ut genom dörren. Går inte att förklara men det fanns en skillnad.

Jag är ledsen för att jag egentligen behöver någon. För att hon aldrig blev den jag behövde. För att det finns massor jag skulle vilja prata om – bara ösa ur mig om. Och jag har ingen sån. Nu finns inte ens hon. Det är rätt och det är fruktansvärt DSC03867sorgligt på samma gång. Jag kommer att vara ledsen ett tag. Det gör ont och jag har svårt att jobba. I dag skulle jag och en arbetsterapeut handleda en personalgrupp. Jag är så glad att hon var med. Jo det funkade väl bra för min del också, men både innan och efter var jag ett vrak. Som sagt så kommer jag att vara ledsen ett tag. Min man fattar som vanligt ingenting. ”Vaddå – antingen är man ledsen eller inte?” – ja om livet vore så enkelt….

Så nu kurar jag i mig själv lite. Förra sommaren var det skitjobbigt för att jag sökte sjukersättningen på halvtid. Som jag inte trodde att jag skulle få beviljad och som först kommunicerades avslag på. Då jag grät och grät. Jag vill att denna sommar ska bli bättre. Jag vill verkligen det. Så jag får vara ledsen ett tag tills jag har varit ledsen klart tror jag.

Jag kommer att sakna henne och jag kommer att tycka att detta var det bästa.

Kram!

14 tankar om “Långt inlägg om behov som inte infrias, tårar och om min kurator.

  1. Ambivalena skriver:

    Usch så jobbigt! Jag behöver också någon som bara lyssnar, någon som inte kräver en massa motprestationer och jag tror inte att de förstår det. Sen har de i mitt landsting fått nya direktiv, att det måste leda fram till nåt, att det ska utvärderas en gång i månaden och helst ska man vara klar på tio ggr, sen kan man få KBT via datorn. Alltså, det här med KBT har gått fullständigt bananas. Inte för mitt liv kan jag tro att det hjälper alla, att alla behöver samma slags terapi/form.

    Att ha någon som lyssnar, förstår utan att döma är superviktigt för att jag ska orka, för var gör man annars av allt? Jag tror inte heller på att man kan lassa sin sambo om men har en med allt heller, utan det behövs en slags kurator för oss med alla annorlunda tankebanor. Och antagligen hela livet igenom. Jag hoppas också att det blir en bättre sommar för dig.

    Kram gumman ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Tack! ❤ Ja jag skulle absolut vilja ha någon (bra människa) som lyssnar och finns där hela livet. När det gäller den psykiska biten ligger landstinget långt bort. Alltså dom skulle satsa mer för det ger mer i längden. Politiker osv fattar inte det! Dom fattar inte behovet, och då går det snett. Det måste det förstås inte göra, men när det gör det så tycker jag att det blir så ogenomtänkt och fel av samhället på nåt vis.
      Förlåt, nu gick min ilska överstyr här….
      Att vara "klar" på 10 ggr är ju vrickat. Vem fan blir nånsin klar? Men jag tror dig att det är så. Vet själv såna knepiga resonemang från politiker och höga chefer. Som bara ser till pengar här och nu. Och att allt ska leda till resultat. Vaddå, man blir aldrig botad. Både du och jag har kroniska livslånga diagnoser. Man kan lära sig leva med dom, men helst MED nån form av stöd ju. Det är ju då vi funkar.
      Nej men nu blev jag ju arg igen.
      Kram världens bästa Ambivalena!

      • Ambivalena skriver:

        Arga på du bara, vem gör inte det? Quick fix och att släcka bränder är visst nya tidens melodi, som om det skulle räcka och bli billigare i längden? Snålheten bedrar visheten, ett väldigt bra gammalt visdomsord!
        KRAM ❤

      • Polär Marielle skriver:

        Mycket kloka saker som du skriver! Vi borde bli politiker du och jag, eller hur 😉 Jag har alltid drömt om att starta ett parti som skulle heta PSS, dvs partiet för dom små och svaga, eller partiet för de svaga i samhället. Fast egentligen är vi ju starka så; partiet för de starka som inte är svaga…. Haha, det blev nog inte så seriöst det här….
        Behövde ta ett steg ifrån min arghet ett tag tror jag…
        Men ärligt så är det där ordspråket väldigt bra. Kram på dej!

  2. Terese S skriver:

    Det är skönt att höra att du tycker att anser att det var rätt beslut. Har du funderat på att fortsätta med din stämnings bok? Jag funderar på att införa en sådan själv, men jag vet inte hur jag ska göra. (Tips mottages) Jag saknar någon att prata med. Pysk envisas med KBT och jag säger nej och åter nej. Jag har inte kommit till det stadiet ännu.
    Visst jag har mina vänner att prata med och en man som inte riktigt förstår hur han ska hantera mig.
    En glad sak är att min medicin fungera och snart kan jag berätta om mitt äventyr för några veckor sedan.
    Förlåt för mitt långa svar.

    Kramar ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Jag har funderat lite över det där med stämningsdagboken. Min första reaktion var att jag skulle riva sönder den, men det har jag inte gjort. Den visar ju trots allt långsiktigt hur det har varit och det är ju bra. Den är hämtad nånstans på internet tror jag. Ska leta reda på den, men vet inte till hundra var jag ska leta. Jag återkommer om det 🙂
      Det där med KBT (igen!!!) passar ju inte för alla. Stå på dig! Gå inte i KBT i flera år om du redan från början vet att du vill nåt annat.
      Vänner är inte detsamma som en bra samtalskontakt. Prova! Om det är en bra sådan så ångrar man sig inte.
      Kramar!

      • Terese S skriver:

        Tack!
        Både jag och ‘min’ överläkare är överens om att KBT är bortkastad tid för mig och terapeuten om jag inte kan ta till mig den. Men trots det får jag ingen samtals kontakt.
        Jag vill inte inte tynga ner mina vänner så det mesta håller jag för mig själv!

      • Polär Marielle skriver:

        Förjäkligt! Egentligen ska man få insatser inom tre månader, men många landsting (inklusive där jag jobbar) smiter undan det där genom att erbjuda ett första besök inom tre månader, sen tycker de att de har gjort sitt när det gäller vårdgarantin. I princip (fast jag hoppas att det inte händer), så kan man alltså komma på ett första besök och sen inte få nåt mer eftersom dom ju har uppfyllt vårdgarantin… Sjukt!

      • Terese S skriver:

        Ehh va? Hur kan det där ens vara tillåtet?
        Jag tänker ta kontakt med vc efter sommaren och få en samtalskontat via min fasta läkare där.
        Min läkare på vc är den första som verkligen har lyssnat på mig! Jag verkligen älskar hen. (Jajo inte älskar som förälskelse, du vet kanske vart jag vill komma).

        Kramar

      • Polär Marielle skriver:

        Ja det är klart att om man tar kontakt med chefer och om man kan prata för sig så kan de väl inte komma undan antar jag. Jag vet inte. Jag kanske tog i, men jag tror nog att det förekommer. Och det ÄR ett kryphål att ta till. Jag tänker att det kanske är olika i olika landsting. Men som sagt alla som kan prata för sig kan komma dit dom vill med rätt ork. Och…. det är ju knäppt eftersom det är övriga som verkligen behöver hjälp!
        Men vad underbart med en så bra läkare! Min läkare både på vc och på öppenpsyk är toppenbra. De tar sig tid och lyssnar. Min läkare på öppenpsyk är överläkare och chef där, så hon har ju mycket erfarenhet. Hon är även väldigt rak på sak och säger saker som kanske inte alltid är så kul att höra, men ändå väldigt nyttigt för mig. Hon är rak utan att vara oförskämd liksom, och kan skämta med mig på precis det sätt jag mår bra av. Du älskar din och jag älskar min ❤ Tänk att det finns såna guldkorn 🙂

  3. MonicaW skriver:

    Fina!!
    En tanke som slog mej när jag läste om att kuratorn inte ville gå dit du ville. Jag gick hos kurator och kände ungefär som du. Men varför gick vi inte in i det jag behövde? Fick komma till min psykolog och förklarade den här känsla och otåligheten. ” -klok kurator som inte öppnar dörrar hon inte kan hjälpa med!”

    Så det är nog då att hennes utbildning inte räcker längre och att du behöver en psykolog. För det du är ute efter är det jag jobbat med min psykolog i 2.5 år nu och till hösten ska vi sluta. Då ska vi förbereda det avslutet i nästan två månader flrst, så det blir bra och rätt.

    Stor kram och lycka till att hitta en bra!

    Kram Monica W

    • Polär Marielle skriver:

      Ja det där har du nog rätt i. Så har jag inte tänkt. Jag hade en psykolog när jag gick på vårdcentralen innan jag fick min diagnos. Hon var helt underbar. Det du beskriver låter ju toppen! Kanske jag kan tänka på det i framtiden. Just nu tar jag en paus även om jag känner att jag skulle behöva nån samtalskontakt egentligen.
      Kram och tack för dina fina råd. ❤ Jag tror du har rätt!

  4. Mia skriver:

    Sitter själv i samma situation.

    Kom gärna in till min blogg och läs och kommentera. Vad ni tycker om den! Vetja! http://miamiamia.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar till Mia Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s