Psykiatribesök

Idag har jag varit med Gabriella till läkare på psykiatrin i staden. Hon har inte samma som jag, men det är på samma ställe. Det var dessutom så att hennes ordinarie hade semester tror jag, så hon skulle till en annan. Lite nervöst förstås när man inte riktigt vet. Men jag tyckte att han var jättejättebra. Bättre än den ordinarie, så jag hade nästan lust att fråga om hon inte kunde få honom istället, men vilken tur att jag inte gjorde det för när jag pratade med henne om det i bilen så tyckte inte hon som jag utan gillade sin vanliga bättre.

Jaja, nåt som kan reta gallfeber på mig är när människor pratar över huvudet på henne bara för att hon sitter i rullstol. Så när t.ex. denna läkare började prata med mig (hände flera gånger) så försökte jag titta på min dotter och fråga ”Vad säger du om det, Gabriella?” Det brukar hjälpa. Fast sen är det ju så också att man VILL prata lite med läkaren också och att Gabriella faktiskt vill att jag hjälper till – det är ju en annan sak.

Att ta sig in på olika ställen med en överkänslig tjej i rullstol är inte heller så lätt. Man kan liksom inte bångla in i väggar eller så hur som helst utan måste ta det försiktigt, se ordentligt var hennes fötter är i jämförelse med väggen osv. Och så alla dessa jäkla trösklar, visserligen nerplattade med gummilist över men att hjulen på rullstolen checkar i och fastnar så jag måste ta fart och ta mig över med hjulen som gärna ställer sig på snedden så det ändå inte går. Och handikappanpassade dörrar…. som går igen alldeles för snabbt – Pang! – och så är benen inte med ända in.

Nä kära vänner, om ni aldrig har levt med rullstol så kan ni aldrig förstå…

Åter till själva psykiatriska kliniken, så är det som nån slags sorg har lagt sig i mig efter att jag slutade hos min kurator. Jag vet inte, jag förstår inte, det har blivit som nåt slags sorgsenhet och paranoid tvångstanke att jag liksom sabbade så mycket. Att dom inte tycker om mig, att de ser mig som jobbig. Att dom ser mig som konstig. Visserligen är jag väl på rätt ställe då, jag har ju en psykisk sjukdom och då är man ju inte som andra, man gör konstiga saker. Och jag har läst om andra bipolära som skriver mycket och speciellt i hypomant tillstånd. Jag förstår att jag inte ska klandra mig själv. Men när jag kommer där och inte ska varken till min läkare eller samtalskontakt och inte heller ser nån av dom, så får jag för mig att dom inte går förbi för att dom inte vill träffa mig. Jag är ju sån. Jag får för mig saker. Att människor vill mig illa, tycker att jag är knäpp och jobbig eller att de skrattar bakom ryggen på mig typ ”Haha, kolla där hon…” Självklart får dom inte göra så och sekretessen är sträng, men ändå.

Det är konstigt men jag kan sakna min kurators trevliga hälsningsfraser ”Hej Frua!” m.m. Det går väl över. Jag ska inte bli desperat. Jag ska inte skriva fler mail varken till henne eller till min läkare. Jag ska stå emot mina impulser, mina tvång, mina paranoida idéer. Jag ska verkligen det.

Jag ska klara den  här sommaren själv. Så det så!

 

DSC03897

 

 

8 tankar om “Psykiatribesök

  1. Katarina R skriver:

    Apropå samtalskontakt. När jag gick i skogen igår kom det som ett slag i magen att jag aldrig mer kommer få träffa min samtalskontakt. Haft henne i många år och hon har ställt upp mer än 100% för mig. En underbar person som inte går att ersätta. Så när hon gick i pension några månader tillbaka i tiden tackade jag nej till en ny. Men igår var det som insikten slog mig för första gången att jag aldrig mer får träffa henne. Tårarna stack i ögonen på mig. Känns overkligt på nåt vis. Blir väl så när man gått hos någon som är proffsig, empatisk till max och där personkemin stämmer. Önskar du hade fått träffa henne. Då hade du förstått vad jag menat…Det är en stor förlust för psykiatrin att hon slutat. Om du bara visste vad många knepiga e-mail jag skickat till henne och skrivit knasiga brev till min nuvarande läkare. Var inne i en period då jag var väldigt sjuk och då blev det så men tror de är härdade. Så du är inte ensam. Jag är glad att jag hade den livlinan, fick ur mig det jag inte kunde säga men skriva. Var mycket skam och ångest efteråt förstås men då förstod de ju hur dåligt jag mådde. Just nu pratar de om bipolär på tv. Nyhetsmorgon på tv 4. Kommer från hjärnnkoll. De pratar om vad bra det är att vara öppen om sin diagnos till sin chef..m.m. Tycker de lyft fram Bipolär sjukdom på tv rätt mycket nu. Bra ! Jag kände mig ganska ensam 2003 när jag fick min diagnos och var arbetsverksam.Min chef och mina arbetskamrater visste inte vad Bipolär var. Jag tror de blev mer rädda än förstående. Så ångrar jag berättade, var nog mycket skvaller bakom ryggen. Annat 2014 till det bättre iaf om än inte helt bra. Jag är inte lika öppen som du på grund av dåliga erfarenheter. Blivit bränd. Känner igen mig ibland i din tankeprocess om din bipolära sjukdom. Som att läsa sig själv tillbaka i tiden. Minns vad tufft det var med själva bearbetningen, den inre resan jag gjorde. Fick diagnosen 2003 och sättet jag fick den på var hemsk. En annan historia…men precis som du förstår jag att jag haft diagnosen långt innan dess. Om vi fått hjälp i ungdomen med medicinering och terapi hade vi nog mått bättre idag. Sluppit år av helvetiskt mående. Kom ihåg att ensam är inte alltid stark. Det är en rättighet du har att få en bra samtalskontakt du trivs med som kan stötta dig genom allt. Du har ju otroligt mycket att bära runt på. Både ditt mående och allt engagemang för din dotter. Jag kan aldrig förstå det du går igenom med din dotter. Det kan bara du och dina vänner med liknande erfarenheter. Skönt ni har varandra. En ventil. Jag har ett vuxet barn som haft bulimi, en annan problematik. Så känner dock igen den ständiga oron för man harför sitt ”barn” och hur maktlös man kan känna sig. Måste vara jobbigt med fördomar och oförstående på grund av okunskap om din dotters problematik. Inser ju hur du fått ”slåss” för att din dotter ska få rätt hjälp. Och hur mycket kraft och styrka som måste ligga bakom det. Jag vet du vill klara dig utan samtalskontakt och det är ju ett val som jag förstår och respekterar men stäng inte dörren helt för stöd. Låt dörren stå på glänt. Många kramar till dig.♥

    • Polär Marielle skriver:

      Oj vad långt och härligt du skriver. Väldigt mycket tänkvärt. Och skönt med förståelse.
      När du beskriver din samtalskontakt så var det lite lika för mig faktiskt innan jag fick diagnosen, då gick jag hos en psykolog på vårdcentralen i samhället, och hon var så där jättebra. Så man riktigt älskade henne. Jag saknar henne som sjutton. Hon fanns med i bakgrunden när min pappa dog och även nånting annat som hände mig 2010. Å vad jag önskar att jag hade henne kvar nu.
      MEN DU! Vad tacksam jag är för att du delar med dig av ditt brev/mailskrivande. Jag mår så dåligt över att jag gjort det till mina behandlare, jag tror att jag är den sämsta konstigaste människan i världen. Men jag har hört om fler som också skrivit mycket. För mig är ju mitt skrivande ofta en del i hypomanin. Jag har skrivit jättemycket under alla år. En kreativ ådra som finns ett tag och så åker den med i normaltillståndet men sen…. tycker jag att allt jag skrivit är riktig dynga och så slutar jag och nästa gång börjar jag på nåt nytt… :-/
      När du skriver om att jag ska låta dörren stå på glänt så känns det rätt, men det får dröja ändå till jag tar steget och ber om nånting mer i samtalsväg tror jag. Tror jag, för helt säker är jag förstås inte. Nånting skaver och gör ont i detta och jag vet inte vad. Det känns som om jag behöver uggla lite för mig själv ett tag (eller hur jag ska uttrycka mig). Vi får se. De förstår inte riktigt vad jag behöver och jag kan inte heller få det ur mig på ett bra sätt.
      Ja vi får se som sagt. Många kramar. Vad glad jag är att vi hittade varann igen!

      • Katarina R skriver:

        Det är roligt att följa din inre resa här på bloggen. Tycker du är klok som en uggla så uggla på du bara, och hoa efter hjälp om det blir för mycket att bära. Kram med omtanke.♥

      • Polär Marielle skriver:

        Tack! Vad gullig du är. Jag är gärna en uggla!
        Det där med att hoa efter hjälp har jag svårt för. Just nu är den tjuriga stoltheten där och sätter sig på tvären.
        Jag tror att jag mår ganska bra och jag hoppas så innerligt att det fortsätter så.
        Många kramar!

  2. Tina skriver:

    Ja rullstolar är inte lätt, tacksam att vi slipper det i vardagen. Kramar till dig och hoppas din sommar blir så fin den bara kan ❤

Lämna ett svar till Katarina R Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s