Avresedag för Andreas

DSC03895Jag gick upp lite tidigare idag. Ska försöka tona ner min stress idag. Men det är svårt. Jag vaknar med fruktansvärd magvärk. Dels handlar det om att vi åt godis igår och i förrgår som jag egentligen inte tål. Så dumt! Men så är det när man lever i här och nu… Men sen är det Andreas flytt. I dag åker han, eller snarare ikväll.

I augusti förra året hade jag samma känsla. Han skulle åka till Luleå och göra GMU (Grundläggande militärutbildning). En kurs på tre månader. Jag grät. Han kom hem ibland en del helger. Min soldat. I gröna militärkläder och bredare över axlarna än innan han for.

När GMU var slut kom han in på en annan kurs. Nio månader till. Över jul var han hemma några veckor. Mitt i min sjukdomsperiod. Det kändes som om jag inte riktigt kunde umgås med honom. Men han är ju en ung man så han hade ju inte lika stort behov som jag hade heller. Nyårsaftonen var han  med kompisar och söp sig redlös och spydde ner sig i en annan stad. Jag skulle hämta honom  men eftersom han först sagt att han skulle sova över, så tog jag mina nattpiller och till min stora fasa upptäckte jag att jag inte kunde köra bil, så han fick låna kläder av en kompis och stanna kvar.

I februari fick de prova på att gå högvakt i Stockholm. Peter och jag åkte dit och det var en häftig upplevelse. Han var så fin, där han stod framför slottet.

Över påsk var han hemma här och sen gick två veckor, slutövningen som var urtuff och där han gjorde stort intryck på de DSC03899högre makterna (vet inte vad det kallas; plutonschef kanske?). Avslutningen med middag osv var en sorglig dag. Alla de som hade tillbringat dagar och nätter tillsammans skulle skingras. Och sen… blev han erbjuden tjänst – och tackade ja. Jag är stolt och glad för hans skull.

Idag åker han. Han ska bo med två andra killar och en hund i en trerummare i Luleå. Och så ska han jobba på militärområdet. Exakt vad han ska göra har jag inte fått klart för mig än. Han är ju inte direkt den talföra sorten, min son.

Jag minns när Gabriella skulle flytta. Vi åkte till Ikea och hon bestämde sig för vad hon ville köpa. Sen köpte hon köksmöbler från Jysk. Mormor hjälpte till med gardiner.

Andreas har tallrikar, glas, bestick och några skålar i kartonger på övervåningen. I källaren har han en kaffebryggare som han övertagit från Gabriella och någonstans där finns även en kartong med kaffeservis som jag plockat undan en gång i tiden eftersom vi hade för många i skåpet.

Men han kan inte ta med sig nånting. Och han ska ju bo med två andra så det kanske ändå inte skulle vara lämpligt att ta dit. Det kanske får vänta tills han flyttar till nåt helt eget nångång. Om och när och vart…

DSC_1511Idag åker han. I kväll åker han. Och jag är så glad för hans skull.

Och jag är ledsen för min skull….

Kram!

12 tankar om “Avresedag för Andreas

  1. Katarina R skriver:

    Han får det säkert bra din Andreas även om det värker i mammahjärtat♥. Kram

  2. S skriver:

    Det är en omställning det där. Mina två grabbar har varit utflugna i några år, och min man har också två jämnåriga grabbar, men nu när man ser att de klarar sig ute i stora världen så är det en stor glädje också. Jag tror inte att du behöver oroa dig – om det verkligen är något problem så hör han nog av sig.

    Kram!

    • Katarina R skriver:

      Fick du tag på honom ? Ibland kan jag oroa mig till vansinne för min dotter när hon inte svarar på sms. Hon är vuxen nu men det är svårt att klippa navelsträngen. Tror jag kväver henne med min kärlek ibland…Ingen underdrift att mammors jobb är att oroa sig…Jag har förlorat en massa tid med henne under mina sjukdomsår. Och nu när jag är stabilare vill jag dela varje steg hon tar. Vilket jag förstår med förnuftet inte går men inte känslomässigt….Din son kanske behöver lite tid att landa i allt det nya. Du ska se han hör av sig…..♥

      • Polär Marielle skriver:

        Ja visst har man lite samvetskval bakåt i tiden. Saker man funderar över. Och mycket sånt gör kanske att man vill ifatt på nåt sätt. Man kan inte ändra på tid som gått. Och man är glad förstås över att dom finns kvar hos en, att dom älskar en. För det gör dom ju ❤
        Jo då, jag fick tag på honom. 🙂
        Kram!

    • Polär Marielle skriver:

      Ja visst hör han av sig om det är nåt. Han vill försöka klara sig själv och det är sunt. Men oroar mig gör jag ju och det tror jag också är sunt 😉
      En otrolig häftig känsla är det i alla fall att dom fixar att stå på egna ben. Så skönt!
      Tack kära du, skönt att du skriver och berättar.
      Kramar!

  3. Katarina R skriver:

    Din paj ser väldigt god ut ! Slurp ! Är det rabarber? Plockat från tomten kan jag tänka…

    • Polär Marielle skriver:

      Japp rabarber plockat från tomten… men det är min gube som har gjort den 🙂 Jättegod!

      • Katarina R skriver:

        Oj. Å en annan gång hade han gjort en kolapaj….eller nåt i den stilen. Kul att du har en karl som kan baka. Och jag är inte ett dugg avundsjuk. :-P;-) :-)♥

      • Polär Marielle skriver:

        🙂 Ja han är duktig på såna saker. Det är lite bakåvända paret på det sättet. Han är den som lagar mat (oftast) och jag är den som nästan alltid diskar. Jag slipper gärna matlagningen och kan då hellre stå och drömma mig bort i diskbaljan 🙂

  4. Katarina R skriver:

    Bra att ni kan dela upp det så då. Viktigast är väl att man kan hjälpas åt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s