Och jag finns här nu….

Jag älskar den här låten… och jag älskar Matt Damon 🙂 Igår såg vi en film som vi är ungefär 20 år efter tiden med… Nämligen Höstlegender 🙂 Den var också väldigt bra.

Vi var hem till Gabriella igår och planerade sommaren. Vilka veckor hon ska vara hos oss och vilka hon ska vara hos sig. Peter har planerat en veckas segelkurs på Västkusten och så den sedvanliga fjällturen med hans fiskekompis. Det är den veckan som är min favoritvecka. Min belöning, min längtan är stor till den veckan. Då är Gabriella hemma hos sig och jag är själv i huset. Jag kan få andas, få sitta på gräsmattan och bara vara, kunna ta promenader, bada, tvätta fönster…. Förstås saker som jag kan göra när som helst, men just det där att få vara själv är så underbart. Tanka ensamhet. Jag behöver det. Få rå om mig själv. Få läka – från hela årets mående och från alla måsten för jag kan ta dom när jag vill. Ofta mitt i natten. Ja jag kan dammsuga mitt i natten om jag vill. För jag bestämmer själv, helt själv!

Andreas kommer hem en vecka efter midsommar och har sedan tre veckors semester. Eventuellt följer han med Peter på fjällsemestern, men säkert är det ju inte. Herregud jag tycker egentligen att det är vansinnigt. Han bor i Luleå övrig tid och så ska dom på fjällsemester i Lappland i en vecka… Å andra sidan får jag ju inte vara helt själv om han inte följer med. Men det gör inte så mycket när det gäller honom faktiskt. Han sköter sig ju själv och jag ser honom ju inte så mycket annars.

Fast visst…. en veckas helt ensamhet vore inte dumt…

Jag pratade med honom förut i dag. Han har köpt säng och ska handla skrivbord och lite hyllor. De hade satt upp lite tavlor idag också. Den ena killen var visst väldigt duktig på att laga mat, men för övrigt turas de om. Men lite hemlängtan hade han, dels till värmen här hemma och dels till djuren, främst Solkatten som han ju lekt så mycket med innan han åkte. Men han är ju snart hemma igen och efter sommaren händer det nog mer på hans jobb. Han har ju svårt att ta det lugnt.

Apråpå att ta det lugnt så var vi ute och gick igår kväll till en annan sjö i närheten. Där är det kvällsol och jättevackert när solen går ner bakom sjön. Vi satt där en stund men sen ville jag gå igen. Peter brukar skoja med mig när jag blir så där otålig, om att det nog beror på min ADHD. Ja det är möjligt, men när vi satt där så började jag tänka att jag kunde vila mer i lugn när jag var yngre och när jag var barn. Det är möjligt att jag har ADHD, men det här att inte kunna ta det med ro och sitta still nån längre stund, tror jag faktiskt är en slags ”skada” från alla år med G. Att alltid gå på helspänn över när nästa utbrott kommer, och att om jag var borta nånstans; aldrig veta när telefonen skulle ringa och hon skulle vara ledsen, ett illvrål i luren och jag var tvungen att åka hem, eller mina små promenader i skogen där det inte fanns nån täckning och jag var helnervig eftersom jag inte visste hur det skulle gå hemma. Jag kunde faktiskt inte göra NÅNTING alls utan att ständigt ha värk i magen. Jag kunde inte duscha, jag kunde inte vara i tvättstugan utan att vara på helspänn. Ingen som inte har varit i denna situation kan förstå detta.

Jag har levt med magkatarr i ungefär tjugo år eller mer. Nu är det mycket bättre tack och lov. Inte borta, den kommer och hälsar på ibland. Men oftast finns den inte där längre.

Min bipolaritet har alltid funnits och faktiskt varit lite bättre när det fanns mer naturliga rutiner i mitt liv. Men jag tror också att den blivit värre under alla år. Och jag tror att … alltså man säger ju att det bipolära blir värre med åren om man lever omedicinerad. Ja… och om man lever med ett barn med svåra beteendesvårigheter, ett barn med utåtagerande, ett barn vars kommunikationssvårigheter visar sig i form av ilska… i form av skrik, slag, sparkar och kastande av saker. Nej, ingenting är hennes fel, nej hon är inte bortskämd – absolut inte. Jag är ingen curlingmorsa, nån navelsträng som borde ha klippts tror jag inte på för fem öre. Jag älskar henne, jag har kramat och tröstat när hon varit ledsen, jag har suttit på sängkanten när hon mått lika dåligt psykiskt som jag kan göra ibland.

I natt innan jag skulle somna började jag läsa i min dagbok igen. Jag skrev mycket förra hösten och i vintras. Ett tidsdokument på sätt och vis, om hur dåligt jag mådde då. Om min ångest, om alla destruktiva tankar. Den ska finnas kvar. Jag ska alltid minnas, kunna se tillbaka.

Och jag finns här nu.

4 tankar om “Och jag finns här nu….

  1. Katarina R skriver:

    Vad skönt att du får lite egentid och kan ladda batterierna. Hämta ny styrka. Rå om dig själv så mycket nu ! ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s