Ambitioner

DSC03916Ja då var det måndag då… Och inte vilken måndag som helst utan första riktiga semesterdagen. Ja man skulle kunna jubla, pusta ut, njuta… Och jag är alltid provocerande eftersom jag inte gör det. Så har det varit hela mitt vuxna liv. Förr handlade det om att rutinerna för Gabriella bröts och det blev bara jobbigare än övriga livet, som ju också var jobbigt i och för sig. Men att ha henne inpå sig och med kravet att det skulle hända saker, eller åtminstone att jag skulle styra upp och strukturera hennes liv hela tiden, är rätt jobbigt faktiskt.

Nu är det kanske inte riktigt så längre. Hon bor ju inte här på samma sätt längre. Och jag borde kunna slappna av. Det går faktiskt bättre och bättre.

Men sen är det ju allt kring mig själv. Jag känner mig inte som en riktig kvinna. Och jag känner mig kränkt på nåt vis. Av mig själv.

För ett eller två år sen (eller nåt) satt Peter och jag på möte på psykiatrin med min läkare och min kurator. Vi pratade om att det finns en del saker som jag har svårt för, som t.ex. städning. Peter sa att jag hade för höga ambitioner. Att det inte var så farligt med de där städproblemen. I vintras när jag hade mitt fruktansvärt jobbiga skov, så bestämde jag mig för att ta en sak i taget, leva i nuet. Det gick riktigt bra faktiskt. Våren kom utan en enda sjukskrivningsdag. Jag tror att det berodde till stor del på min halva sjukersättning. Jag ställde inte så stora krav på mig själv utan levde livet på mitt sätt. Sakta men säkert la sig stressen (den eviga stressen) och jag kunde ta tag i mitt liv igen.

Så jag gjorde scheman till mig själv, och jag skulle överleva även detta år. Jag började tänka att… livet är mitt.

Men ju mer tiden går, desto mer glömmer omvärlden att jag faktiskt hade det där skovet. Det är inte bara mina krav som gäller längre. Det är inte längre bara jag som har höga ambitioner, nej mina har till och med sänkts en aning. Till och med DSC03923ganska mycket.

Igår kom Peter och sa att denna vecka skulle vi ta tag i saker. ”Jobba”. Han hade inte bara förslag utan hade till och med bestämt vad vi skulle göra. Idag ska vi bära ut Andreas trumset och dammsuga bakom sofforna och så ska Peter damma. Han hade en massa idéer om vad vi ska göra i köket; damma här och där och diska och rota runt i skåp osv. Kanske vi ska gå igenom garaget.

Ja kära Peter – jag vet att allt det där behövs. Och jag vet att jag kanske behöver hjälp. Eller? Samarbete? Vi har haft våra projekt på somrarna, bestämt oss för att riva ut och gå igenom och sortera på nåt ställe. Ett ställe varje sommar. Så det gör jag gärna. Men det här… att han ska bestämma och jag ska… vaddå? Följa honom? Göra som han säger?

Nej jag vet att det kanske inte handlar om det. När vi flyttade in så var det jag som städade huset, sorterade i skåpen, tvättade fönster… Det står uppskrivet på min aktivitetslista. Alltså MIN lista.

När vi flyttade hit var det jag som tog hand om det mesta i hemmet och Peter hade sina intressen. Det var jobbigt och jag var ofta arg. Gabriella och Andreas var inte enkla att ta hand om, men Peter lämnade över… helt och hållet.

Nu har åren gått. Mina skov har lyfts upp i ljuset. De syns, vi ser dom. Jag har haft mina depp. Gråtit vid köksbordet sena nätter, orken som inte har funnits, sängen som har dolt min ångest. Och så alla konstiga saker jag har gjort i hypo/manier. Saker som ingen INGEN har förstått vad det varit.

Nu tar Peter över mer och mer. Jag vill fortsätta där jag var när barnen var små. Då när jag gjorde i stort sett allt. Då när jag var ”duktig”, bra, någon som folk tyckte var någon som kunde. Kunde ta hand om hem och barn. Barn som inte var de DSC03924enklaste.

Men skoven har gått hårt åt mig. Som om hjärnan försämras. Slits ut. Det känns som om allt blir värre. Och ändå mår jag bättre än i julas. Jag vill se det positiva.

Men Peter ställer för höga krav. Det här kan mycket väl rasa. Som ett korthus.

Och jag vill vara en riktig kvinna.

Jag vet inte om ni förstår.

Och jag har väl för höga ambitioner…

 

6 tankar om “Ambitioner

  1. Terese S skriver:

    Du är inte ensam om att inte tycka om semestern; jag finner det skit jobbigt samt som det är lite chans för vila. Som du skrev att styra upp och ordna kring med barn i behov av extra stöd tar mycket energi.

    Jag har planer på att skriva ett mail till dig om saker jag inte vill skriva i kommentarsfältet. Säg till om du inte orkar.

    Många kramar Terese

  2. S skriver:

    När barnen var små försökte jag också vara ”riktig kvinna”, det var nog mycket för att kompensera för mina svagheter, och också rent konkret för att jag visste att jag inte kunde förlita mig på att barnens pappa skulle ta hand om dem.

    Nu är jag sällan duktig på det sättet. Egentligen hatar jag städning och pyssel (fast jag betalar alltid räkningarna i tid, sånt har jag ordning på). Jag är medveten om att ”vanliga” människor nog betraktar mig som ett fiasko. Men som du skriver, hjärnan blir sliten med tiden… Det enda som känns riktigt värdefullt att jobba på är de känslomässiga relationerna till mina närmaste.

    Går det att diskutera med Peter angående att du vill vara delaktig i planer?

    Ta vara på dig,
    kram!

    • Polär Marielle skriver:

      Hej… ja denna dag har varit ett enda diskuterande och en aning tårar från min sida. Egentligen har jag svårt att sätta ord på mina känslor och då är det ju ännu svårare för Peter att förstå.
      Känns skönt att höra om nån som också försökt vara en riktig kvinna…
      Kram!

  3. Lena skriver:

    Jag tror faktiskt att man blir ”utsliten” och inte orkar hålla ihop till slut. Efter år av en massa duktigheter så orkar man inte helt enkelt. Jag tror också att när barnen klarar sig ”själva” så kan man slappna av på ett helt annat sätt, och då kommer allt ikapp en. Så länge man har dem hemma måste man hålla ihop, man har inget val.
    Tänk dig själv att varva en motor på 5000rpm hela tiden, klart den tar stryk till slut när rekommendationen och genomsnittet ligger på 3000!
    Kram på dig din lilla V8 ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Kram på dej! Du säger så himla mycket kloka saker. Precis så är det ju. Och V8 heter jag gärna, inte bara pga motorn i sig utan även för att jag hade en bil med v8 för ett antal år sen (min jeep). Det var min stora kärlek den där bilen. Jag ska ha en sån igen nångång, så det så 😉
      Det där med rekommendationer och att den tar slut. Vilken bra liknelse. Många kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s