Badande dagar och värkande nätter

DSC04117Jag tror att jag håller på att landa. Hoppas bara att det inte blir någon störtlandning så jag brakar igenom nånstans. Jag har så fruktansvärt ont i min nacke så jag inte sover på nätterna. Känner mig alldeles gråtfärdig på dagarna. Främst förmiddag och kväll. Mitt på dagen brukar det ge sig. Jag tror att det har med fläkten i bilen att göra. Förra veckan åkte jag inte lika mycket bil och då var det inte så farligt som nu. Nu har jag åkt bil flera dagar i rad.

Gabriella är ju hemma hos sig och vi hade bestämt oss för att göra lite utflykter. Nu blev det ju så varmt så hon ville inte det utan frågade om vi inte kunde ta badutflykter istället. Vi har åkt till det badställe där hon brukar bada med gruppboendet. Ett helt perfekt ställe för henne. Man går en liten bit i midjehöjd och sen är det bara att simma.

Det är ju nämligen så att eftersom hon har svårt för att gå men är som fisken i vattnet, simmar och dyker och ja helt otrolig, så är ju långgrunt rena pinan för henne. Så snabbt djupt som möjligt är det som gäller. Sandstrand är heller inte viktigt eftersom hon alltid har sandaler i vattnet pga sin smärta i fötterna.

I måndags följde Peter med och badade. De hade jättekul och skojade för fullt. Jag var ju också med i skojandet förstås. Det är så härligt när hon är glad. I går hade vi med oss mormor (min mamma) men hon badar inte. Hon hittade dock en bekant som hon stod och pratade med. Både jag och mormor hade med oss fika så vi stannade en stund efteråt. Klockan blev jättemycket och det hade vi inte tänkt.

Natten som varit har jag, trots värktabletter och massage av Peter, sovit dåligt pga nackvärk. Min morgonsnuva är tröttande och det känns som om den psykiska kraschen är på intågande. DSC04265

Jag är arg på mig själv. Jag borde kanske ha kunnat stoppa hela hypomanin och därmed inte fått nån jävla krasch. Eller så är alltihopa bara påhittat fjant. Jag är säkert inte ens bipolär utan nån bekräftelsesökare… Jag är töntig som inte orkar med det liv som andra orkar.

Förbannade skit, jag sitter här och är helt utpumpad och ledsen. Hjärnan är en gröt och jag vill inte följa med Gabriella och bada idag igen. Eller jo jag vill vara där i vattnet för det tror jag är bra och jag vill skratta och busa med henne. Men tiden på nåt sätt, att åka dit, att hjälpa henne. Jag blir så trött.

Och mitt i allt kan jag slänga en sån där tanke som jag försöker låta bli…. Tänk om hon kunnat gå som andra…. Men  jag stänger tanken ute. Och jag tittar aldrig på foton långt tillbaka.

Kram på er därute

Min bästa kompis, bad och Burger King

Igår var det en helt underbar dag med min kompis Maria. Vi åt god pizza som Peter gjorde åt oss alla tre, sen satt vi på altanen och babblade och så småningom blev det persikor och grädde. Och så en tur med båten. Det var så sköna ljumma vindar och alldeles varmt i vattnet. Åskan kom och det tycker ju inte jag är så kul och att det regnade gjorde ju även att vi hoppade över att bada 😦 Det är så att alltid när Maria kommer till mig så blir det regn. Jag förstår det inte. Helt unbelievable! Vi tog en promenad istället när åskan och regnet gett sig.

Jag tycker så himla mycket om Maria ❤ Vi har varit med om så mycket tillsammans sen vi var små så det känns som om hon/du känner mig mest av alla 🙂

DSC04164

Idag åkte Peter och jag in till Gabriella och åkte till en liten sjö som hon brukar åka med gruppboendet till. Det är ett väldigt bra badställe faktiskt, så det är absolut inte sista doppet där inte. Eller förresten kanske redan i morrn. Det ville G i alla fall. Då kanske vi tar med oss mormor istället för Peter. Han har en massa saker att göra i trädgården.

I natt sov jag i soffan igen, men vaknade I ALLA FALL med nackont 😦

Peter och jag har ätit på ett ganska nyöppnat Burger King idag och det var helt okej. Vi satt utomhus och jag visste inte om jag skulle palla det, men det gick bra.

Kram på er!

DSC04165                  DSC04245

 

10 mil med min hjältinna!

DSC04091Nu ska vi se om jag får ihop ett inlägg här då. Jag har sån fruktansvärd  nackvärk på nätterna så det är svårt att sova. Dessutom är jag rejält hypoman. Tyvärr märks det inte, alltså jag menar att ingenting jag sätter igång med blir färdigt. Jag håller på med tusen grejer och ändå finns liksom inget resultat. Jag börjar lite här och lite där, men avslutar ingenting på ett färdigt sätt. Egentligen skulle jag ha gjort nån lista på allt jag gjort så det går att se liksom.

Den största bedriften var i alla fall att ta med mig Gabriella till min svärmor och träffa kusinerna och Peters syster med sambo. Det är ju den ena kusinen som betyder så enormt mycket. Gabriella med sin autism och svårigheter att röra sig självmant har tyvärr inte många vänner. När hon var yngre var hon mycket deprimerad och grät mycket över alltihop, men som vuxen har hon mer och mer accepterat hur det är. Hon har en kontaktperson och hon tycker väldigt mycket om några (få) av personalen på boendet. På daglig verksamhet har hon också ett fåtal som  hon kan snacka med ibland. Hennes största vänskap och kärlek är till en kille som tyvärr har en tjej. I början av deras vänskap kunde de prata mycket i telefon med varandra, skratta och skoja. Tiden gick och de gled ifrån varandra. Nu har han bytt daglig verksamhet och ringer inte upp när hon ringer. Kanske hon blev för intensiv. Hon är i alla fall väldigt ledsen över detta.

Hennes absolut bästa vän genom åren är denna kusin som är ett år äldre än henne. Deras vänskap har liksom hållt i alla år. Det var det som var anledningen till att jag blev så förbannad över att kusinen skulle komma till Värmland men inte orkade åka de mil det är mellan min svärmors hus till den stad Gabriella bor i.

Gabriella är en ensam tjej. Hon har svårt att röra sig. Sommar och värme är det värsta som finns för hennes kropp. Åka långt iDSC04111 bil är jättejobbigt. Att sitta stilla är jobbigt och hon måste ur och gå lite.

Jag hamnade i nånslags mailkonversation med min svägerska. Om man ser det ur min hypomana synvinkel så är det inte konstigt alls. Å andra sidan hade jag nog blivit förbannad i vilket fall som helst.

Det var mycket som min svägerska skrev som fortfarande skaver inuti. Hon och jag har aldrig varit dom bästa vänner. Det har alltid knakat på nåt vis. Ändå finns tider som vi har funkat ihop. Förutom den 25-åriga kusinen så finns det även två andra barn i den familjen,  varav den ena har en muskelsjukdom vilket innebär stora svårigheter för honom. Jag vädjade liksom till att man ju gör allt för sina handikappade barn. Varpå svägerskan tyckte att jag gav dom dåligt samvete för att jag hade ett handikappat barn. Hon vänder alla taggar utåt och det blir så fel. Allt jag säger får jag tillbaka som en skopa skit. Usch, den här gången gjorde det extra ont. Senaste repliken var att storkusinen inte ville åka 10 mil i 30 graders värme för att åka till skärgården och köpa glass. Jag tyckte att det var helt vansinnigt tänkt. Hon skulle väl inte åka 10 mil för en glass!! Hon skulle väl åka 10 mil för att träffa sin kusin som är så utelämnad i denna obarmhärtiga värld. Då kändes det som om min dotter inte var värd nånting alls. Som om hon var ett paket i en garderob, så utelämnad i denna hemska värld. Om ingen hämtade ut henne ur garderoben så skulle hon mycket väl kunna stå där och vara bortglömd. Och kusinen tänkte inte ens försöka…

DÅ flög fan i mig! Kunde inte den där människan till kusin åka till Gabriella, så skulle väl Gabriella visa att det faktiskt går att åka dessa mil. Till och med med hennes svårigheter!

DSC04115Så jag sa till G: ”Snälla, kan vi inte åka till dom i stället?” Jag hade först förklarat att kusinen som numera bor i Stockholm inte hade träffat sin mamma och sina syskon sen i julas (ren och skär lögn, men det kunde även kallas för missuppfattning :-/ ). Jo okej. Men när jag kom  hem till G denna dag, i 30 graders värme så tänkte jag att detta är självmord! Det är människoplågeri! Så jag frågade om vi skulle åka och bada istället.

”Nej, jag vill få det här överstökat. Jag vill träffa min bästa kusin.”

Så vi packade in fläkt, vattensprayflaskor, massor av iskylda vattenflaskor i en kylväska, hörselskydd, mp3, badkläder, några mackor, en  massa festisar… På med ACn i bilen och så bar det ut ur staden. Det gick väldigt bra. Vi stannade vid en kyrka för att sträcka på benen lite och äta en macka eller två. G var kissnödigt och jag frågade mig fram till en toalett inne i kyrkan och så skulle jag försöka mig på att parkera så nära som möjligt. Det gick inte så bra alls. Handikappvänligt – nope! Då var kissnödigheten borta. 😀 Jaja, att backa ut från denna konstiga parkering var inte lätt alls. Men skam den som ger sig!

Väl framme var alla glada och farmor dukade fram mat. Köttgryta som alla älskar. Farmors specialité! Kusinerna fick äntligen umgås och skrattade och hade kul. Sen fikade vi och åt farmors hemlagade glass. Mmmm! Klockan blev ganska mycket fram på eftermiddagen – det är ju så när man pratar och har trevligt. För varken jag eller svägerskan tog upp diskussionen på internet. Mailkonversationen hade ju slutat med att jag bad om ursäkt för det jag skrivit och hur jag betett mig, så från svägerskan var/är ju allt frid och fröjd. Vadå  jag egentligen har bett om ursäkt för, det vet jag nog inte riktigt. Men men, jag insåg liksom att det inte skulle komma nåt gott ur det där alls.

Gabriella mådde verkligen inte bra i värmen. Hemma hos farmor kunde hon knappt gå alls. Sambon till min svägerska var snäll och hjälpte henne, fast jag tyckte han gick till överdrift lite i att behandla  henne som väldigt handikappad. Jaja, man får vara glad tycker jag. Glad över att hela besöket gick så bra.

Så småningom åkte vi hemåt. Och även den bilfärden funkade bra. Hejja AC säger jag bara! Vi stannade vid en mack och köpteDSC04130 lite korv. Och så var vi då hemma till hennes stuga. Och då bröt helsiket ut. Det är inget konstigt alls. Sån ansträngning hon gjort! Självklart var hon helt slut. Det var ju jag också! Och mitt i allt så hade fläkten åkt ihop så den blivit mindre liksom. Felet var mitt eftersom jag bromsat in lite hastigt till en parkering och fläkten flög in i ryggstödet :-/ Jag försökte nu i alla fall få G att tala om för mig hur det skulle vara. Men nu kom liksom autismen till sin rätt… där satt jag med fläkten i två delar. Den såg inte ut som den ska och att se det där med hennes detaljseende och tolkningar är svårt. Om du känner nån med autism så kanske du förstår…

Och kommunikation! Att begära att hon med sin uttömda energi skulle förklara(!) för mig hur det skulle vara! Så idiotiskt. Hon kastade omkring en massa grejer inne på badrummet och jag blev hysteriskt arg. Helt puckad situation. Jag lät henne vara vilket ju är det enda rätta och så småningom fick jag ihop fläkten. Men  hon var envis om att det ändå var nåt som var fel. Nu hade hon lugnat sig såpass att hon kunde hjälpa till lite. Resten får nån annan hjälpa henne med. Hon klädde om och la sig. Jag låste utifrån och åkte hem.

Sen fortsatte natten som övriga nätter, nämligen vaket. I natt har jag äntligen sovit lite. Känns så skönt. Jag hoppas innerligt att  jag kan landa nu utan att ramla ner i nåt svart hål utan ha ett allmäntillstånd. Jag hade ju det ett tag före den här veckan och kanske det kunde ha fortsatt så om inte…. Äsch så kan man inte tänka…. Vad är det man säger: Om om inte fanns…

DSC04155Kram på er därute i värmen. Här är nu snart dags för ett dopp tror jag ❤ Hoppas boendepersonalen kommer iväg på badutflykt med G senare och i kväll/natt kommer Peter. I morrn ska jag träffa underbara Maria! Glöm inte baddräkt!

 

 

 

 

Ett lite rörigt inlägg från en rörig hjärna

DSC04157Lyssnar på Lars Winnerbäck. Han ger mig melodi på den stämning som lever inombords. Växlande. Hela hjärnan rusar omkring. Jag lägger mig inte förrän klockan tre om kvällarna… ööh jag menade nätterna. Idag har jag gjort det jag tänkt hela tiden. Jag har tvättat ett av köksfönstren. Kan låta som en petitess i dina öron kanske, men för mig är det stort. Det var längesen sist. Och jag tänker att nu när det faktiskt är gjort och det gick bra, så kan jag ju fortsätta. Det var som om jag var tvungen att väcka minnet liksom. Minnet av att det ju inte är så farligt. Men nu är det gjort. Det jag tänkt. Och nu kan jag slappna av. Eller inte riktigt än. I morgon ska vi åka till farmor och hälsa på Peters släkt. De jag blev så osams med. Jag känner mig inte bra till mods över det där alls. Det känns som teater. Som om jag åker dit och spelar en roll liksom. Jaja, en dag…. Sen kommer fredagen och lördagen och söndagen och jag har ingen aning om vilken av dagarna som min Peter kommer hem. Jag kanske har njutit ändå. Badat, sovit i trädgården, ätit på altanen varje dag. Frukost, lunch och middag. Och så lite glass och annat. Så nu när jag åker i morgon kommer jag att sakna min altan 🙂

Jag ska ju inte åka själv förstås. Nej det blev ju så att min kära dotter med sina funktionshinder som gör en sån här resa svår, åker till dom. Alltså med mig. Om du inte har hängt med i historien så kan du läsa lite längre ner bland inläggen. Jag minns inte ens vad det heter, men det är ett ganska långt inlägg.

Usch kära vänner, jag är så fruktansvärt trött i huvudet. Det går i racerfart men det är som om jag inte hinner med. Det är som om jag skulle vilja skrika STANNA! VÄNTA!

Spöket är borta mycket på dagarna. Jag är orolig när natten kommer. Ikväll ropade jag och ropade. Då träffade jag världens goaste grannar. Vi stod och pratade. De har köpt ett litet hus i staden. Det känns så synd, men de ska ha kvar huset här på landet som sommarstuga.

Spökkatten pratade jag ju om…. hon är borta hela dagarna. Nu ligger hon här hos mig. Min gosiga lilla fina katt. Jag vill inte resa mig men jag måste i säng idag.

Det finns mycket att skriva. Men min röriga hjärna orkar inte riktigt.

Hoppas  jag får träffa världens bästa vän i helgen 🙂 ❤ Kram Maria ❤

DSC04161

 

Ur min dagbok:

Det är ju så här det blir. Precis just så här. Klockan är  halv 3 på natten och jag har en slags överenergi som inte går att förklara.

Jag gör mig osams med folk. Hamnar i ett maniskt svara-tvång. Jag kan inte sluta.

Och mitt skrivande. Jag läser i min bok, jag rättar och ändrar.

Jag städar, ordnar, strukturerar. Jag älskar det här. Ordning och reda. Mitt liv som annars är ett kaos blir äntligen fint och vackert.

Men det är förrädiskt. Jag sitter i min säng och skakar av vilja, behov att få fortsätta. Att slippa sova.

Jag vet inte om någon förstår vad det handlar om. Jag tror inte det. De vill inte.

Att vara manisk är något de inte förstår. Det är något som inte finns. Vad ska jag säga, hur ska jag förklara?

Jag vill vandra bakåt. Se. Förstå. Sätta ord på. Leta. Men ingen vill hjälpa mig med det. Då kan jag inte heller förklara för andra. Det är svårt.

DSC04139

Trött

Jag skulle ju skriva ur min dagbok… Det får nog bli i morron. Jag gråter. Racerhjärnan har tagit en liten paus. Jag hatar när jag mår så här. Jag skulle vilja kasta alla saker omkring mig.

Ja du som inte vet hur det är att vara bipolär. Du har ingen aning. Fan! Jag har sovit en slurk på gräsmattan, borstat fasaden, pyntat… Gjorde korv och potatissallad förut men det var så äckligt – blä! Jag har nackspärr så jag har inte vågat bada.

Nu är klockan 23 och jag ska välja mellan att städa kylskåpet eller att tvätta fönster.

Jag är trött. Hela hjärnan är trött. Jag måste få sova. Och jag vill gråta. Jag är så trött. Jag vill inte att hjärnan ska gå i 180. Jag vill vara en normal jävla människa.

Jag är trött.