Jag har skrivit lite kommentarer på facebook om hur mitt soppiga liv plötsligt blev, men jag ska försöka skriva mera sammanhängande här och dessutom är ju inte alla som läser hör mina fb-vänner heller.
Vi kan börja från början.
I min bipolära sjukdom finns faktiskt som jag ser det; tre poler. En av dom är vad man kan kalla normaltillstånd. Det kanske inte är någon pol men ska ju ändå vara en stor del av mitt liv egentligen. Rätt medicinerad och med strategier som funkar kan man komma långt med det där. Sen finns en pol som heter Depression och en pol som heter mani och om man har lindrigare varianter av manier så heter det Hypomanier. Normaltillstånd har jag inte befunnit mig i på många år och trots medicinering har mina poler istället blivit värre för varje år. Det här är jobbigt och något som jag helst inte vill se. Det jag måste göra för att få till förändringar är att lära mig om min sjukdom och att kunna skaffa mig strategier. Anhöriga skulle också behöva hjälpa till, men det är inte så lätt när ingen vill se hur min sjukdom egentligen är.
Alldeles strax ska jag berätta om denna vecka men först lite om mitt vuxna barn Gabriella. Hon fyller 25 år i augusti och har autism utan begåvningsnedsättning. Hon har stora svårigheter som hör ihop med autismen; bokstavligt tänkande, detaljseende, stora perceptionssvårigheter som t.ex. svårt med höga och surrande ljud, starkt ljus, överkänslig m.m. Hon har även neuropati som är en neurologisk sjukdom som också gör att hon är överkänslig i hela kroppen. Hon har ständig värk i hela kroppen och speciellt händer och fötter. Detta gör att hon även har fått ett rörelsehinder pga sin värk. Dvs hon klarar inte av att gå särskilt långt. Hon har rullator och ofta sitter hon i rullstol. Allt sittande gör även att hon får som krypningar och spänningar i benen så hon kan inte sitta för länge utan behöver röra sig. Det har hon koll på själv och säger till om man behöver stanna rullstolen så hon får gå lite.
När jag även håller på så kan jag berätta om min son som har adhd-liknande svårigheter men har gjort utredning och kom inte upp till alla kriterier vilket gjorde att han inte fick nån diagnos. Till att börja med så tyckte jag att det kändes svårt, han behövde en massa stöd i samhället egentligen. MEN så småningom började han inom militären och det hade han aldrig haft möjlighet till om han hade haft en diagnos (alltså ett namn på ett papper), svårigheterna har han ju fortfarande. De handlar
mycket om organisations svårigheter och bokstavligt tolkande, nånting som funkar perfekt inom det militära där det är mycket ordning och reda och raka order. Det passar honom perfekt. Han får vara utomhus mycket som han älskar och mycket att röra sig och vara aktiv. Nu har han alltså flyttat hemifrån väldigt långt bort och det svider lite i mammahjärtat samtidigt som jag tycker att det är en härlig känsla också. Han är vuxen och han har ett jobb!
Ja och så har jag en man då…… Han har ingen diagnos…..
Okej, nu är ni alla med på tåget.
Denna vecka varje år är min egen. En vecka i slutet av sommaren som min man och min son åker på fjällvandring. I år är det tillsammans med en kompis till min man och dom ska även fiska. Gabriella har åkt hem till sig i sin lilla stuga utanför ett gruppboende. Jag älskar den här veckan. Den finns som en morot hela året. Det är så mycket jag vill göra. Och varenda år blir det samma sak. Det blir nån form av ”fel” i mina poler. Nästan alltid blir jag hypoman. Mer eller mindre. Dels handlar det om att jag bygger upp så mycket förväntningar så det blir nån form av belastning i hjärnan och då klarar inte kontoret där uppe av det hela. Det blir kortslutning. Men sen kan det även vara utifrån kommande krav och händelser som gör att allt pajar. Eller bägge delarna samtidigt. Många gånger handlar det om Gabriella. Nåt som inte funkar i hennes boende som jag måste ta itu med. Tyvärr kan jag inte ta itu med saker lagom när jag är uppe i varv. Jag blir besatt och det blir helt fel i slutänden med osämja nånstans.
Den här gången blev det osämja mellan mig och min svägerska. Chattkonversation som gick totalt åt fanders.
Min svägerska har tre barn varav den äldsta (dessa är alltså kusiner till mina barn) är ett år äldre än min Gabriella. De har alltid vart väldigt nära vänner trots att de bott så långt ifrån varandra. Vi i Värmland och kusinen i Halland. Kusinen är 
Gabriellas absolut bästa vän, till och med hennes enda riktiga vän. Kusinen har ingen funktionsnedsättning och det är så härligt att de kunnat fortsätta denna vänskap hela livet.
Nu ska dom komma till Värmland och hälsa på i slutet av denna vecka. Den äldsta kusinen har flyttat upp till Stockholm å hon träffar inte sin mamma och syskonen så ofta heller. Men tydligen tänkte hon inte träffa sin kusin Gabriella alls denna gång. Jag ettrade upp mig totalt. Min svägerska skrev att vi var välkomna hem till Gs farmor (deras mormor) om vi ville träffa dom. Men Gabriella som har ett så stort funktionshinder har inte så lätt för en sån färd som är ungefär 10 mil. Däremot fick jag höra att kusinen inte kunde åka 10 mil för en glass. Glassen var ett förslag från mig om vad dom skulle kunna göra tillsammans. Detta innebär alltså att normalfungerande kusin inte kan åka 10 mil för en glass, men Gabriella med alla sina svårigheter ska åka 10 mil till farmor i gassande sol. Kanske det blir 30 grader på torsdag.
Jag blev så himla arg över alltihopa. Det kändes som om min handikappade dotter inte var värd ett smack. Kusinen tänkte bara på att träffa sin mormor och sin morfar, men den kusin som har så stora svårigheter och den enda riktiga vänskapen är kusinen från Halland. Jag är ledsen. Jag är så fruktansvärt ledsen.
Och detta drog igång. I chatten. Jag försökte vara trevlig, men allt jag skrev fick otrevliga svar av min mans syster. Jag ville förklara men ju mer jag försökte desto värre togs det emot. Jag har läst uppåt nu i efterhand och inget av det jag skrivit är elakt på något sätt. Men hela tiden har min svägerska vänt alla taggar utåt. Det som hör till min bipolaritet är att jag inte kan ge mig. Och jag blir besatt. Det ena leder till det andra.
När jag vaknade igår morse tänkte jag att nej, jag får väl krypa då! Jag får göra det för Gabriellas skull. Så jag satte mig vid chatten och bad så hemskt mycket om ursäkt för allt, att det inte var min mening att trampa på någon osv. Det togs emot.
Därefter har jag pratat med Gabriella och lagt orden rätt i munnen (vilket jag är specialist på vid det här laget…), så vi åker 
hem till min svärmor (10 mil i 30 graders värme för lite mat och en glass …. och framför allt för att träffa kusinen som inte kunde göra det omvända.) Så kan det gå. Vi är väldigt välkomna och alla är så glada över att vi kommer. Själv har jag lust att spy över alltihop.
Nu är det ju så att kusinen bara är i Värmland några dagar, så jag kan ju förstå i och för sig att hon inte kan vara överallt på dessa dagar. Men jag skulle så gärna önska att min dotter prioriterades. Om inte jag krånglat med detta så hade kanske inte kusinen ens ringt och sagt att hon är i värmland. Senaste tiden har hon inte ringt eller smsat särskilt mycket överhuvudtaget. Hon har inte tid. Hon håller på att ta körkort.
Nu har jag varit vaken i natt och donat här hemma. Städat och plockat. Jag är så hypoman man kan bli. Jag vet det, jag känner till signalerna. Jag måste ner ifrån det här. Jag stoppade i mig ordentligt igår så jag verkligen kunde somna. Och idag finns inte ordning på nånting överhuvudtaget. Ikväll ska jag hem till Gabriella en snabbis och hjälpa henne med en sak och så ska jag till nån insamling och slänga skräp.
Ska vi säga så här, att nu börjar min vecka som är MIN? Jag ska landa, komma ner, ta det lugnt. Jag vet inte om jag klarar det, men jag måste. Och om det inte går, ja vad fan gör jag då? Det här är en vecka som kan gå helt åt fanders. Eller så vänder det NU! Håll tummar för det.
Kram! ❤
Jag tror att jag håller på att landa. Hoppas bara att det inte blir någon störtlandning så jag brakar igenom nånstans. Jag har så fruktansvärt ont i min nacke så jag inte sover på nätterna. Känner mig alldeles gråtfärdig på dagarna. Främst förmiddag och kväll. Mitt på dagen brukar det ge sig. Jag tror att det har med fläkten i bilen att göra. Förra veckan åkte jag inte lika mycket bil och då var det inte så farligt som nu. Nu har jag åkt bil flera dagar i rad.
). Jo okej. Men när jag kom hem till G denna dag, i 30 graders värme så tänkte jag att detta är självmord! Det är människoplågeri! Så jag frågade om vi skulle åka och bada istället.
Tre veckor i Oktober 