En förmaning till mig själv

Nej du Marielle (säger just nu en inre röst som försöker tillrättalägga mina gnälliga tankar)! Nu är det så här att för snart 30 år sen blev du ihop med Peter. Inte riktigt 30 år sen; än så länge var du ihop med Timmy och ni gjorde slut och du låg på sängen och grät i ca en vecka fast ni varit överens om att göra slut. I alla fall blev du ihop med Peter, och erkänn att du var lycklig och ville ha honom till varje pris. Även om han och hans lillasyster och mamma hade ett stökigt hem. Du köpte honom som han var och du tyckte om hans lillasyster och kanske främst deras hund förresten.

Ja du Marielle; ni hade några roliga år då du följde med honom på resor både i Sverige och utomlands. Och du tyckte att det var roligt.

Sen skaffade ni barn. Och det var du som ville ha barn. Och dagbarn. Du var faktiskt lycklig med det där livet. Du tyckte det var roligt. Gosiga småbarn att snosa i håret och se växa och lära sig gå. Det var roligt men jobbigt. Du gillade inte ens då att laga mat och framför allt inte när Peter hade jobbat 12-timmarsskift på fabriken och kom hem hungrig och trött.

Men på nåt sätt, mitt i all röra, så finns det en bild om att livet var på plus. Kanske var det ständiga hypomanier 🙂 Deppen fanns där, men de är nästan glömda och gömda nu, eller? Det spelar kanske inte så stor roll för du hade ju din mamma. Ständigt anklagande men alltid praktiskt underbar.

Nej du Marielle. Det fanns en tid då barnen var små som du tänkte att en gång skulle dom växa upp och bli vuxna. Det fanns en oro men också en längtan.

Nu är vi här. Och du fick det hus du alltid längtat efter. När du flyttade in så gick du på golvtiljorna och tänkte på vilka människor som gått här innan dig.

Men mitt i den vardag du lever i nu så får du allt stanna upp och se dig omkring. Det är klart att du blir deprimerad ibland – det hör ju liksom till. Men när du nu inte är det… så är det nog så att tiden även har gett positiva saker.

Fyll tiden med liv. Ta med dig den ena älskade ungen hem till din numera goa mamma och sen hem till den andra vuxna ungen och gå på ett vernissage och orka möta lite folk därinne trots att paniken knackar på. Fyll livet med händelser.

Ikväll kommer din man. Du har inte städat allt du hade tänkt dig. Men han kommer att stöka till. Det gör inget. Det var det du valde en gång i tiden. Hellre ett stökigt liv med kärlek än tvärtom. Det var så du ville ha det.

Dags att ta sista litiumtabletten ur asken för idag. I morgon är en annan dag. Den här dagen är helt okej, eller hur 🙂

8 tankar om “En förmaning till mig själv

  1. Terese S skriver:

  2. efflena skriver:

    Det är lätt att glömma bort allt det som man tycker om när man är mitt uppe i alltihop. När man känner sig nere och orken tryter fastnar iallafall jag lätt i en negativ spiral. Måste säga att efter jag plockade bort fäjsbook och twitter känns livet faktiskt lättare och inte lika stressigt, även om det är svårt att hålla sig därifrån vissa dagar.
    Vad jag svamlar, jag tycker om dig och ditt sätt att fundera hit och dit iallafall ❤
    KRAM

  3. Polär Marielle skriver:

    Svamla på du! Det jag skriver är ännu svamligare 😉
    Har du plockat bort facebook? Många kramar, huvudsaken är att du finns nånstans på nätet och att du uppdaterar mig hela tiden om vart! Jag vill aldrig i livet tappa bort dig vet du!!!

  4. Katarina Ro skriver:

    Så fint skrivet. ♥:-)

  5. Bellan skriver:

    Vilket fint inlägg ❤
    Kramar om dig, Marielle ❤

    //Bellan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s