Känslan av lycka är förrädisk

DSC04021Känslan av lycka är förrädisk. Jag vet inte om jag törs lita på den. Jag håller krampaktigt i nån slags föreställning om att jag mår lagom bra. Jag vill kunna bestämma det själv. Jag vill kunna gripa tag i livet och se det som mitt. Ingen storm, ingen oro, inget gnistrande sprakande fyrverkeri. Bara lugn, men ingen störtdykning rakt ner i sängen, inget som suger mig ner under jorden. Inget antingen eller. Nej, jag önskar att nuuuu fungerar äntligen medicinen. Det har gått ett halvår sen quetiapinet höjdes. Kanske det behövs ett halvår. Men jag vet att jag dessutom måste anstränga mig. Inte låta kropp, fingrar, hjärna, munnen låta skena iväg med mig.

Igår kväll hade jag den där spirrande surrande känslan i huvudet. Den känsla jag får när jag är hypoman. Jag har tröttande, lugnande mediciner att ta på kvällen, och även om det var natt så fungerar dom än så länge. Och jag vaknar nästan vid lunch. Trött och vill inte gå upp. Peter tycker att jag är en slöfock tror jag. Och att jag är vaken alldeles för sent.

Men nej, jag ska sova bra, jag ska försöka sitta mindre vid datorn. Facebook är ingen bra värld för mig just nu. Snart åker Peter och Andreas till fjällen och jag ska inte ha några högtflygande planer. Jag ska inte tvätta fönster mitt i natten. Jag hoppas vädret håller i sig. Till skillnad mot många andra så älskar jag detta. Värme, sol, lugnet, njutandet, bad. Kanske en promenad eller en cykeltur eller helt enkelt bara ligga på en filt på gräsmattan. Lite lust har jag i och för sig, att rensa bröte i smatten före trappan ner till källaren. Kanske dammsuga tvättstugan. Kanske leta rätt på en potatislåda att odla nåt i. Jag vet att det är senaste laget men bara NÅNTING, vad som helst. Mest för att det är fint. Lite Ernst – you know 😉

Oj då, det blev en del planer ändå. Men vi får se. En sak i taget, lev i nuet. Nu är nu och jag ska spara det i en liten ask… DSC04033Minns ni i vintras, hur dåligt jag mådde. Nu har jag kommit långt därifrån. Jag ska inte hamna där igen. Jag ska ta makt över mitt liv.

På måndag ska jag åka och hälsa på en arbetskamrat i hennes stuga. Jag tycker om henne. Vi kan prata om allt eller låta bli. Kanske sitter vi på hennes brygga och ser hennes hund bada i sjön.

Gabriella ska vara här i huset i alla fall, fast jag åker bort. Peter och Andreas är hemma. Jag hoppas det går bra. En skön känsla på nåt vis att kunna åka ifrån för en dag.

Nu är klockan framme vid den officiella svenska lunchtimmen. Jag ska strax kamma håret på Gabriella och vi ska bestämma klockslag för dagens bad. Jag är inte helt nöjd när det gäller badplatsen faktiskt. Det är lågt vattenstånd och stenarna ligger inte som de ska riktigt. Det är svårt att hålla i henne när hon ska ner i vattnet. Det är svårt att balansera, både för henne och för mig. Även förr har det varit nervöst – tänk om hon tappar balansen och ramlar på stenarna där, eller tänk om jag tappar balansen, då ramlar vi båda två. Och i år är det värre än det varit förr. Jag har bett Peter att vi tillsammans ska lägga rätt stenarna så det går lättare. Helst skulle jag vilja slå ner några störar i botten och kanske nåt enkelt rep emellan, men eftersom jag inte är så bra på att slå ner så det blir stadigt och eftersom Peter snart ska åka bort så får jag väl ”se mig i stjärnorna” efter det där. Kanske jag skulle ringa min svärfar och be honom komma hit och hjälpa mig… men… det känns lite pinsamt och svårt. Kanske min svärmors sambo-särbo skulle kunna hjälpa mig, det känns mindre pinsamt. Jag får se. Men att lägga rätt stenarna är nog det viktigaste just nu. Och om inte Peter hjälper till så kan jag nog själv.

Kram på er! Hoppas ni får en riktigt härlig sommardag även i dag!

DSC04039

2 tankar om “Känslan av lycka är förrädisk

  1. efflena skriver:

    Gumman då, det låter som du är lite ledsen på nåt vis…hoppas jag har fel. Stor kram på dig och hoppas att ni får till stenarna ❤

    • Polär Marielle skriver:

      ❤ Tack! Jag är nog mest trött på mig själv och rädd tror jag. Jag skulle så gärna vilja bli normal. Få vara en som alla andra. Slippa vara till last för alla omkring mig. Men samtidigt har jag nåt slags hopp om att faktiskt klara av att låta bli att "spinna iväg".
      Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s