Ett lite rörigt inlägg från en rörig hjärna

DSC04157Lyssnar på Lars Winnerbäck. Han ger mig melodi på den stämning som lever inombords. Växlande. Hela hjärnan rusar omkring. Jag lägger mig inte förrän klockan tre om kvällarna… ööh jag menade nätterna. Idag har jag gjort det jag tänkt hela tiden. Jag har tvättat ett av köksfönstren. Kan låta som en petitess i dina öron kanske, men för mig är det stort. Det var längesen sist. Och jag tänker att nu när det faktiskt är gjort och det gick bra, så kan jag ju fortsätta. Det var som om jag var tvungen att väcka minnet liksom. Minnet av att det ju inte är så farligt. Men nu är det gjort. Det jag tänkt. Och nu kan jag slappna av. Eller inte riktigt än. I morgon ska vi åka till farmor och hälsa på Peters släkt. De jag blev så osams med. Jag känner mig inte bra till mods över det där alls. Det känns som teater. Som om jag åker dit och spelar en roll liksom. Jaja, en dag…. Sen kommer fredagen och lördagen och söndagen och jag har ingen aning om vilken av dagarna som min Peter kommer hem. Jag kanske har njutit ändå. Badat, sovit i trädgården, ätit på altanen varje dag. Frukost, lunch och middag. Och så lite glass och annat. Så nu när jag åker i morgon kommer jag att sakna min altan 🙂

Jag ska ju inte åka själv förstås. Nej det blev ju så att min kära dotter med sina funktionshinder som gör en sån här resa svår, åker till dom. Alltså med mig. Om du inte har hängt med i historien så kan du läsa lite längre ner bland inläggen. Jag minns inte ens vad det heter, men det är ett ganska långt inlägg.

Usch kära vänner, jag är så fruktansvärt trött i huvudet. Det går i racerfart men det är som om jag inte hinner med. Det är som om jag skulle vilja skrika STANNA! VÄNTA!

Spöket är borta mycket på dagarna. Jag är orolig när natten kommer. Ikväll ropade jag och ropade. Då träffade jag världens goaste grannar. Vi stod och pratade. De har köpt ett litet hus i staden. Det känns så synd, men de ska ha kvar huset här på landet som sommarstuga.

Spökkatten pratade jag ju om…. hon är borta hela dagarna. Nu ligger hon här hos mig. Min gosiga lilla fina katt. Jag vill inte resa mig men jag måste i säng idag.

Det finns mycket att skriva. Men min röriga hjärna orkar inte riktigt.

Hoppas  jag får träffa världens bästa vän i helgen 🙂 ❤ Kram Maria ❤

DSC04161

 

6 tankar om “Ett lite rörigt inlägg från en rörig hjärna

  1. talfrida skriver:

    Sänder dig en tanke eller fler med hopp om en morgondag som blir uthärdlig. Gumman ❤

    • Katta skriver:

      Jobbigt att vara sådär speedad även om man får mycket gjort. Så typiskt mig att det står stiltje en tid, ibland månader. Dagarna lunkar på och allt går i lugnt tempo. Inga konstigheter. Sedan helt plötsligt blir det som ett uppvaknande från idet. Ser nåt foto på inredning t e x och helt plötsligt vaknar göra-allt-på-en gång-djävulen i mig. Ser all skit hemma och börjar städa hysteriskt överdrivet. Allt är fult och fel och behöver göras om. Jag målar, flyttar prydnadssaker fram och tillbaka. Möblerar om, rensar garderober, kläderna har blivit fula helt plötsligt och mycket ska bort, städar vinden. River och rör om och plockar ned saker från vinden som jag staplar på varann i hallen. Går knappt komma in. Ser värre ut innan jag började. Kaos i hjärnan av alla idéer som bråkar om att få plats i hjärnan. Kan se bedrövligt ut några dagar och de som hälsar på då tycker det är bedrövligt. Fast jag har en plan inne hjärnan om hur jag ska få ihop det, ser framför mig. Och ibland blir det tillslut riktigt bra i slutänden och anhöriga är förundrade. Ibland går det mindre bra. Då har idéerna blivit för tokiga och resultaten mindre lyckade. En gång tog jag bort skåpluckor i köket och tyckte det blev jättebra, snyggt. Spelade ingen roll att mina nära och kära sa att det inte såg något vidare ut. Kände mig provocerad och irriterad att de inte kunde se hur ”bra” det blev. De var säkert bara avundsjuka tänkte jag. Efter en period med en del lyckade idéer och genomföranden och även miserabla projekt. Sisådär kanske efter två veckor tar allt slut. Kreativiteten finns inte där, lugnet infinner sig. Tröttheten tar över och de glada färgerna, lyckorusen finns inte där heller. Apatin och tröttheten omfamnar en. Från en natt till en annan, allt avstannar. ”Strömmen” har gått och allt blir mörkt. Svårmodetet och ”vad är meningen med livet ?”frågorna kommer. Ett gråtande snörvlande vrak blir kvar som knappt tar sig mellan kök, toa och säng. Disken hopar sig och det tar emot att duscha. Allt kan skjutas på en dag till och en dag till o s v. Jag orkar inte med omvärlden, skyr det sociala och de långa samtalen på telefon vid manin ersätts av att inte svara i telefon eller öppna när det ringer på dörren. När det svarta börjar bli grått. Det sakta vänder då kommer ögonöppnaren..T e x. Hur kunde jag skruva av skåpluckorna ? Vad tänkte jag ? O s v…Bara att ta rätt på tokerierna. Återställa ordningen. En liten glimt av hur det kan bli för mig…bara en glimt. Så mycket knäppa idéer jag haft i mina dar. Det här väcktes till liv när jag läst dig. Ibland kan jag även vara speedad i huvudet men ”normal” utåt. Det går fort som attan i tanken men det enda sätt man tydligast kan se det är när jag skriver. Lite märkligt….Känner igen mig i när du vill skrika stopp stanna så väl…Skönt att du har haft det bra också i ert lilla paradis. Förstår du kommer sakna altanen.:-) Skönt att grannarna har kvar huset som sommarstuga iaf. Då har du chans att träffa dem ibland. Bra att du har din goa katt den verkar ge dig ett inre lugn. Nu har jag svamlat på rejält här…hoppas du förstår något vad jag menar. Kör nu försiktigt och ta hand om G och dig. Snart är träffen över och du kan pusta ut. Kramar♥/Katta

      • Polär Marielle skriver:

        Å vilken skön kommentar. Jag sitter här och ler. Det är förstås lite knäppt eftersom tillståndet egentligen inte är så roligt i långa loppet. Men det där att känna igen sig är skönt. Det där med skåpdörrarna tyckte jag var lite roligt 🙂 Ja du, mycket knas har man gjort. Jag förföljde en man inne på Coop en gång, som jag tyckte att jag skulle para ihop med min mamma. Jag kunde inte förstå varför han såg så besvärad ut. Haha, då fattade jag inte alls hur dumt det var. Nu när jag tänker på det så kan jag inte annat än att skratta 😀
        Nu håller jag alla tummar och tår på att jag ska landa lagom och inte hamna nere i depp. Undrar om det är möjligt….
        Kramar!

    • Polär Marielle skriver:

      ❤ Tack Talfrida och massor av kramar!

      • Katta skriver:

        Fina du ! Ja mycket knas har det varit och blir det ibland.Ursäkta mina långa och konstiga inlägg som blir här ibland. En gång sa du till mig att aldrig sluta skriva. Blev rörd. Försöker tänka på de orden idag när jag har ångest över allt möjligt. Tar sobril men lugnet varar inte så länge åt gången fast lindrar lite iaf. Ha det gott ! ♥ Kram !

      • Polär Marielle skriver:

        Ja tänk på det! Känner till hur du har det ❤ Det är verkligen inte roligt.
        Kramar!

Lämna ett svar till Katta Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s