Ur min dagbok:

Det är ju så här det blir. Precis just så här. Klockan är  halv 3 på natten och jag har en slags överenergi som inte går att förklara.

Jag gör mig osams med folk. Hamnar i ett maniskt svara-tvång. Jag kan inte sluta.

Och mitt skrivande. Jag läser i min bok, jag rättar och ändrar.

Jag städar, ordnar, strukturerar. Jag älskar det här. Ordning och reda. Mitt liv som annars är ett kaos blir äntligen fint och vackert.

Men det är förrädiskt. Jag sitter i min säng och skakar av vilja, behov att få fortsätta. Att slippa sova.

Jag vet inte om någon förstår vad det handlar om. Jag tror inte det. De vill inte.

Att vara manisk är något de inte förstår. Det är något som inte finns. Vad ska jag säga, hur ska jag förklara?

Jag vill vandra bakåt. Se. Förstå. Sätta ord på. Leta. Men ingen vill hjälpa mig med det. Då kan jag inte heller förklara för andra. Det är svårt.

DSC04139

4 tankar om “Ur min dagbok:

  1. S skriver:

    Det är verkligen svårt att förklara. En del tror att bipolär sjukdom handlar om att man är glad eller ledsen, och visst kan det vara en del av bilden, men framför allt är det den där energin, den som löper som vit eld genom kroppen och inte tillåter en stilla stund, eller försvinner och lämnar ett mörkt hål i jorden efter sig.

    Du är du och jag är jag, så vi har våra individuella erfarenheter. Så här kan det vara för mig.

    I normala fall är jag hemskt ointresserad av heminredning och städar bara så mycket att det är någorlunda beboeligt. Så plötsligt invaderas jag av energin och då ska möbler målas om och flera timmar ägnas åt att springa på stan och leta kuddar i exakt rätt nyans. På nätterna skruvas tempot upp. Garderoberna ska sorteras (jag har rätt mycket kläder) och ordnas i färgordning. Handdukarna vikas snyggare. Alla dörrar torkas av. Någon natt satt jag och rensade en stor kökslåda med flera års avlagringar av plastkassar, varje påse skulle granskas och de som fick vara kvar skulle vikas enligt ett visst system.

    Och det är bara några få exempel på städandet, skrivandet ska vi inte ens gå in på…

    Den där speciella stämningen på nätterna, jag vet verkligen inte hur man förklarar. Jag lever, varje cell i mig lever, och det är vackert och plågsamt och jag är rädd för att sova och vakna i den grå verkligheten igen, som är trygg och normal och mer avsedd för människor att leva i, men där en maskros inte lyser som en svetslåga, där musiken inte borrar sig in i hjärtat, där ingen champagne bubblar längs ryggraden…

    Är ju meningen att allt sånt här ska medicineras bort, och jag vet att jag är tvungen för annars hamnar jag i hemska depressioner, men det är lite svårt att släppa taget.

    Nog är det svårt att förklara alltid. Men fortsätt att skriva!

    Kram!

    • Polär Marielle skriver:

      Ja det är svårt att förklara. Men du gör det bra! Rädslan för att inte ha några uppåtskruvar som är så sköna i början känner jag verkligen igen. Jag får för mig att läkare mfl på psyk tror att det är så enkelt att ha viljan, att hålla fast i den, att kämpa Hela Tiden. Men eftersom det finns tider som är så sköna … varför ska man då ha kämparglöd för att komma ur det…
      Kram!

  2. talfrida skriver:

    Det låter hemskt tufft och slitsamt att behöva ha det så där, må s sär och än värre om ingen vill försöka lyssna och förstå. Jag kan ju inte heller förstå. men jag försöker och läser…
    Jag hoppas att det känts något bättre idag för dig, men jag antar att det inte varit så.
    KRAMAR OM ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s