10 mil med min hjältinna!

DSC04091Nu ska vi se om jag får ihop ett inlägg här då. Jag har sån fruktansvärd  nackvärk på nätterna så det är svårt att sova. Dessutom är jag rejält hypoman. Tyvärr märks det inte, alltså jag menar att ingenting jag sätter igång med blir färdigt. Jag håller på med tusen grejer och ändå finns liksom inget resultat. Jag börjar lite här och lite där, men avslutar ingenting på ett färdigt sätt. Egentligen skulle jag ha gjort nån lista på allt jag gjort så det går att se liksom.

Den största bedriften var i alla fall att ta med mig Gabriella till min svärmor och träffa kusinerna och Peters syster med sambo. Det är ju den ena kusinen som betyder så enormt mycket. Gabriella med sin autism och svårigheter att röra sig självmant har tyvärr inte många vänner. När hon var yngre var hon mycket deprimerad och grät mycket över alltihop, men som vuxen har hon mer och mer accepterat hur det är. Hon har en kontaktperson och hon tycker väldigt mycket om några (få) av personalen på boendet. På daglig verksamhet har hon också ett fåtal som  hon kan snacka med ibland. Hennes största vänskap och kärlek är till en kille som tyvärr har en tjej. I början av deras vänskap kunde de prata mycket i telefon med varandra, skratta och skoja. Tiden gick och de gled ifrån varandra. Nu har han bytt daglig verksamhet och ringer inte upp när hon ringer. Kanske hon blev för intensiv. Hon är i alla fall väldigt ledsen över detta.

Hennes absolut bästa vän genom åren är denna kusin som är ett år äldre än henne. Deras vänskap har liksom hållt i alla år. Det var det som var anledningen till att jag blev så förbannad över att kusinen skulle komma till Värmland men inte orkade åka de mil det är mellan min svärmors hus till den stad Gabriella bor i.

Gabriella är en ensam tjej. Hon har svårt att röra sig. Sommar och värme är det värsta som finns för hennes kropp. Åka långt iDSC04111 bil är jättejobbigt. Att sitta stilla är jobbigt och hon måste ur och gå lite.

Jag hamnade i nånslags mailkonversation med min svägerska. Om man ser det ur min hypomana synvinkel så är det inte konstigt alls. Å andra sidan hade jag nog blivit förbannad i vilket fall som helst.

Det var mycket som min svägerska skrev som fortfarande skaver inuti. Hon och jag har aldrig varit dom bästa vänner. Det har alltid knakat på nåt vis. Ändå finns tider som vi har funkat ihop. Förutom den 25-åriga kusinen så finns det även två andra barn i den familjen,  varav den ena har en muskelsjukdom vilket innebär stora svårigheter för honom. Jag vädjade liksom till att man ju gör allt för sina handikappade barn. Varpå svägerskan tyckte att jag gav dom dåligt samvete för att jag hade ett handikappat barn. Hon vänder alla taggar utåt och det blir så fel. Allt jag säger får jag tillbaka som en skopa skit. Usch, den här gången gjorde det extra ont. Senaste repliken var att storkusinen inte ville åka 10 mil i 30 graders värme för att åka till skärgården och köpa glass. Jag tyckte att det var helt vansinnigt tänkt. Hon skulle väl inte åka 10 mil för en glass!! Hon skulle väl åka 10 mil för att träffa sin kusin som är så utelämnad i denna obarmhärtiga värld. Då kändes det som om min dotter inte var värd nånting alls. Som om hon var ett paket i en garderob, så utelämnad i denna hemska värld. Om ingen hämtade ut henne ur garderoben så skulle hon mycket väl kunna stå där och vara bortglömd. Och kusinen tänkte inte ens försöka…

DÅ flög fan i mig! Kunde inte den där människan till kusin åka till Gabriella, så skulle väl Gabriella visa att det faktiskt går att åka dessa mil. Till och med med hennes svårigheter!

DSC04115Så jag sa till G: ”Snälla, kan vi inte åka till dom i stället?” Jag hade först förklarat att kusinen som numera bor i Stockholm inte hade träffat sin mamma och sina syskon sen i julas (ren och skär lögn, men det kunde även kallas för missuppfattning :-/ ). Jo okej. Men när jag kom  hem till G denna dag, i 30 graders värme så tänkte jag att detta är självmord! Det är människoplågeri! Så jag frågade om vi skulle åka och bada istället.

”Nej, jag vill få det här överstökat. Jag vill träffa min bästa kusin.”

Så vi packade in fläkt, vattensprayflaskor, massor av iskylda vattenflaskor i en kylväska, hörselskydd, mp3, badkläder, några mackor, en  massa festisar… På med ACn i bilen och så bar det ut ur staden. Det gick väldigt bra. Vi stannade vid en kyrka för att sträcka på benen lite och äta en macka eller två. G var kissnödigt och jag frågade mig fram till en toalett inne i kyrkan och så skulle jag försöka mig på att parkera så nära som möjligt. Det gick inte så bra alls. Handikappvänligt – nope! Då var kissnödigheten borta. 😀 Jaja, att backa ut från denna konstiga parkering var inte lätt alls. Men skam den som ger sig!

Väl framme var alla glada och farmor dukade fram mat. Köttgryta som alla älskar. Farmors specialité! Kusinerna fick äntligen umgås och skrattade och hade kul. Sen fikade vi och åt farmors hemlagade glass. Mmmm! Klockan blev ganska mycket fram på eftermiddagen – det är ju så när man pratar och har trevligt. För varken jag eller svägerskan tog upp diskussionen på internet. Mailkonversationen hade ju slutat med att jag bad om ursäkt för det jag skrivit och hur jag betett mig, så från svägerskan var/är ju allt frid och fröjd. Vadå  jag egentligen har bett om ursäkt för, det vet jag nog inte riktigt. Men men, jag insåg liksom att det inte skulle komma nåt gott ur det där alls.

Gabriella mådde verkligen inte bra i värmen. Hemma hos farmor kunde hon knappt gå alls. Sambon till min svägerska var snäll och hjälpte henne, fast jag tyckte han gick till överdrift lite i att behandla  henne som väldigt handikappad. Jaja, man får vara glad tycker jag. Glad över att hela besöket gick så bra.

Så småningom åkte vi hemåt. Och även den bilfärden funkade bra. Hejja AC säger jag bara! Vi stannade vid en mack och köpteDSC04130 lite korv. Och så var vi då hemma till hennes stuga. Och då bröt helsiket ut. Det är inget konstigt alls. Sån ansträngning hon gjort! Självklart var hon helt slut. Det var ju jag också! Och mitt i allt så hade fläkten åkt ihop så den blivit mindre liksom. Felet var mitt eftersom jag bromsat in lite hastigt till en parkering och fläkten flög in i ryggstödet :-/ Jag försökte nu i alla fall få G att tala om för mig hur det skulle vara. Men nu kom liksom autismen till sin rätt… där satt jag med fläkten i två delar. Den såg inte ut som den ska och att se det där med hennes detaljseende och tolkningar är svårt. Om du känner nån med autism så kanske du förstår…

Och kommunikation! Att begära att hon med sin uttömda energi skulle förklara(!) för mig hur det skulle vara! Så idiotiskt. Hon kastade omkring en massa grejer inne på badrummet och jag blev hysteriskt arg. Helt puckad situation. Jag lät henne vara vilket ju är det enda rätta och så småningom fick jag ihop fläkten. Men  hon var envis om att det ändå var nåt som var fel. Nu hade hon lugnat sig såpass att hon kunde hjälpa till lite. Resten får nån annan hjälpa henne med. Hon klädde om och la sig. Jag låste utifrån och åkte hem.

Sen fortsatte natten som övriga nätter, nämligen vaket. I natt har jag äntligen sovit lite. Känns så skönt. Jag hoppas innerligt att  jag kan landa nu utan att ramla ner i nåt svart hål utan ha ett allmäntillstånd. Jag hade ju det ett tag före den här veckan och kanske det kunde ha fortsatt så om inte…. Äsch så kan man inte tänka…. Vad är det man säger: Om om inte fanns…

DSC04155Kram på er därute i värmen. Här är nu snart dags för ett dopp tror jag ❤ Hoppas boendepersonalen kommer iväg på badutflykt med G senare och i kväll/natt kommer Peter. I morrn ska jag träffa underbara Maria! Glöm inte baddräkt!

 

 

 

 

4 tankar om “10 mil med min hjältinna!

  1. talfrida skriver:

    Alltså, jag kan inte säga annat än att hon är otroligt tapper din tös. Att fixa allt det där på en dag i denna värmen! Inte konstigt att det blev för mycket med fläkten när ni kom hem.
    Och att du klarade av att hålla tyst och ge tösen din denna dag trots allt tycker jag är så strongt gjort av dig, det vet jag inte om jag hade fixat. Ni är av ett starkt virke ni två ❤
    KRAM KRAM och hoppas att du inte har så ont i nacken idag!

    • Polär Marielle skriver:

      Tack Talfrida! Vad glad jag blir! Jag tycker nog själv också faktiskt att vi är bra! Sådär så jag liksom njuter inuti. We did it! Och även om kanske inte min svägerska eller kusinen tänker på detta så ser jag det som – ”Haha, där fick ni se minsann!” Känns gött inuti!
      Kram, nackvärken sitter i… 😦 Men tur att det funkar okej på dagarna.

  2. S skriver:

    Jag är så imponerad över er två! Själv kommer jag knappt ur huset i denna värme. Snyggt av dig att inte ta upp tjafset med svägerskan, jag vet hur svårt det kan vara att hålla tyst i vissa lägen.

    Hoppas du får landa mjukt.

    Kram!

    • Polär Marielle skriver:

      Tack 🙂 !
      Att inte ta upp tjafset var liksom tvunget på nåt sätt. Konsekvenserna skulle ha gått ut över Gabriella tror jag. Men visst var det svårt. Även nu efteråt kliar det i mig att vräka ur mig nåt på nåt sätt, men tala är silver, tiga är guld….
      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s