Det stora vemodet rullar in…

Jag avskärmar mig från min röriga hjärna genom att sitta vid datorn. Den slukar mig och jag slipper de röriga tankar som äter mig när jag går härifrån. Värst är när jag ska sova. Det snurrar runt i hjärnan. Någon sa något om en tromb – en tanketromb tror jag att det var. Och just precis så är det. Igår när jag skulle sova så snurrade det av namn i min hjärna. Det kan låta konstigt (och det är det!!). Namn på de jag jobbar med, datum, tider, platser, medarbetare, vad folk har sagt och vad jag säger och vad jag borde ha sagt och vad den andra skulle ha sagt då…. Mmm tyvärr så vet jag vad detta innebär. Det är överhettat. Jag måste ta det lugnt. Även om inte folk förstår så måste jag det. Och nu SKA jag det. Jag ska lyssna på mig själv.

I morgon fyller barnas kusin år (en av mina systersöner). Vi ska inte dit. Jag orkar inte.

Den stora ledsamheten rullar in. Är detta jag?

Jag gick omkring och väntade på Peter inne på en Mio-butik idag. Och jag tänkte tillbaka på tider då jag hade pengar. Jag kunde köpa det jag ville i princip. Nu kan jag knappt köpa en småsak. Förra veckan fick jag köpnoja och jag kan konstigt nog tycka att det är tur att jag faktiskt tappar konceptet ibland. Nu har jag ingenting att leva på. Allt går till mat och bensin. Men jag köpte alla fall ett par skor och allt möjligt annat också.

Det kan låta ologiskt det där. Lika ologiskt som att det är skönt att få pengar två gånger i månaden istället för en gång. Det är ju ett sätt att lura sig själv förstås, men låt gå! Då får det vara så.

Ibland tänker jag på människor som säger att en del går på bidrag och är lata. Det är nästan skrattretande! Så lite pengar som man får när man har sjukersättning – hel eller halv – nej inte gör man det frivilligt! Så lite pengar vill ingen ha. Och bidrag….. nej, jag har kämpat mig genom livet, jobbat och jobbat. Inte fan har jag varit lat.

Jag har chattat med min soldat. Han jobbar mycket (det är bra!), han ska kanske flytta till en annan lägenhet. Jag har ställt frågor som en vanlig mamma antagligen ställer. Har du kläder? Hur tar du dig till jobbet? Hur får du med dig sängen till nya lägenheten? …. Tycker du att jag är pinsam? I  miss you och vill komma och hälsa på dig…..

Nej, morsan, du är inte pinsam.

Och då är det tur att han inte ser mig…. för då kommer tårarna. Min älskade unge som är stor…. som är vuxen. Som flyttade hemifrån.

Min man vill att jag följer med till segelbåten i morgon. Han är så stolt över den. Han vill att vi tar en tur. Han borde förstå om jag säger nej, men jag vet inte.

Kram för idag! (börjar få nojja över vänner som inte svarar när jag mailar. Tror att dom inte vill vara mina vänner längre. hoppas innerligt att jag har fel <3)

 

Överaktivitet växlande med rejäl ångest.

Överaktivitet växlande med rejäl ångest.

Peter har köpt en segelbåt. Den har stått vid en brygga i en annan stad och behövde köras/seglas till en brygga i den stad som är närmast oss. Han gjorde ett försök för ett tag sen…. alldeles själv ute på öppet vatten där vågorna var ungefär två meter! Det kändes inte riktigt så bra så han vände tack och lov.

DSC04476I söndags skjutsade jag iväg Peter och en kompis till storstaden igen så de fick hämta hem Lilla Båten. Det var en hel del att fixa med innan de kom iväg och så kom Peters pappa med sambo till bryggan, så jag stod där och frös länge innan jag bestämde mig för att Nu fick det vara nog.

Jag åkte till ett stort köpcentrum och gick omkring. Handlade lite fast mer än jag tänkt förstås, det gör nog de flesta så det är inget konstigt. Men när det kommer till ångest över om jag ska köpa ett par skor eller inte så går jag nog över gränsen lite tror jag :-/ Eftersom jag provar dom fyra gånger ungefär, dock inte på raken utan: jag provar går omkring, går och gör nåt annat, går tillbaka och provar igen, går iväg och går och går och går i ångest och kan inte tänka alls, går tillbaka och provar igen – frågar om annan storlek – provar och går omkring, går iväg och ångesten har stigit i drivor, hjärtat får panik och till slut kommer jag loss ur den där ångesten. Går och köper en kulglass istället, grälar om att det är för lite noisette på så vederbörande blir sur och inte säger tack och hej. Väl i bilen snurrar ångesten runt i huvudet som en karusell.

Jag åkte hem. Städade lite. Kollade lite på ett ansvarsområde inom jobbet som ligger på min lott. Inte alls nödvändigt, utan snarare onödigt, men för att låta bli att tänka på dessa förbannade skor.

Men det är så med mig…. att uteblivna köp fastnar i huvudet och blir till en tjock boll av ångest. DSC04482

Jag hämtade Peter i vår stad och vi åkte och köpte thaimat innan vi åkte hem till sängen.

I går var det måndag. Jag hade bestämt mig. Skorna var verkligen inget speciella. Dom var inte ens i skinn. Vad skulle jag med dom till? Egentligen?

Men som sagt: jag hade bestämt mig. Jag jobbade mina timmar. Vi hade möte och jag berättade om hur jag tänkt mig ansvarsområdet. Det var jobbigt. Det är många turer kring det där. Lite orättvisor just nu. Jag tycker att chefen är och petar i det jag gör men bara stöder det en del andra gör. De får dessutom rätten att peta i mitt jobb medan jag aldrig får säga nåt om deras. Dessutom är det en arbetsuppgift som helt enkelt tagits bort i ett nafs utan att jag fick vara med och säga nånting. En annan arbetsuppgift behövde jag hjälp med men den som utsågs till min hjälp kan nästan ingenting om autism (som det handlade om). Det här var väl inget viktigt för er kanske men jag håller krampaktigt i arbetsuppgifter som jag gjorde när jag jobbade heltid. Jag har nån slags idiotkrav att få göra allt det där, men min chef är ståndaktig och säger nej. Jag tycker att det är jobbigt. Jag mår så dåligt av detta. Jag tror till och med att det är en bidragande orsak till mitt eventuella fall.

Japp! Så jag åkte och köpte skorna. Jättesköna och jag är så nöjd. Som sagt varken dyra eller konstiga. Men jag tycker om dom. Och jag undrar varför jag utsätter mig för sån ångest. Jag kunde ha köpt dom på direkten.

DSC04488I natt har jag sovit ihop med katterna. Bägge skulle trängas i min säng. Konstigt att två små katter kan ta sån stor plats! Men skönt är det att trängas med djur när man mår dåligt och har ångest. Ungefär som när barna var små och man snosade på deras hår och smekte deras små fötter. Det ger sån trygghet till min röriga själ. Och om jag ska vara ärlig så saknar jag småfisar.

Idag ska jag på styrelsemöte. Om två veckor ska jag på utvecklingskonferans i Stockholm. Jag ska åka själv. Jag är nervös. Tänk om jag faller… innan eller efter…. Men helst inte alls.

Kram.

När det svarta molnet närmar sig…

Livet blev minst sagt blött! Vått! Nejnej jag har inte haft nån fylla, men vi bor alldeles nära en stad som i torsdags blev helt indränkt. Översvämmad. Man kunde varken ta sig in eller ut, alla vägar var översvämmade och en del helt raserade. I denna stad bor min dotter och min mamma. Ja även mina systrar, men de oroar jag mig inte för. Och de tar ju hand om mamma om det skulle behövas (eller snarare hennes hus, hon klarar ju det mesta).

DSC04473Alltihopa kom till sin spets när det gick ut info om att man inte fick dricka kranvattnet utan skulle koka det först. Jippie! :-/ Hur enkelt är det för Gabriella tror ni att koka vatten och när det svalnat (hur lång tid tar det?) hälla det i dricksflaskor? Alltså när man är extra orörlig just i händerna pga en neurologisk sjukdom? Hon fick ju hjälp av personalen förstås, men blir ju då extra beroende av dom, samtidigt som dom har extra mycket att göra med alla dom som bor där.

Jag tror det värsta är ordnat nu i alla fall. Vägar som varit avstängda har blivit lagade osv. Idag ska jag åka dit och fika hos G tillsammans med vår granne och lillflickan. Det har vi förstås sett fram emot allihopa. Men nu hoppas jag att vi överhuvudtaget tar oss dit…

Och här kan jag skåda på himlen…. ännu ett stort svart moln torna upp sig…. Nej fan 😦

Jaja, jag skrev ju igår om möte med min chef. Det blev väl status quo tror jag. Jobbigt. Och i natt kunde jag inte somna pga ångest. Tankar om att jag är sämre, att jag är krånglig, att jag aldrig är nöjd, att dom inte vill ha mig osv.

Men jag ska försöka hålla fast i halmstrået att jag faktiskt har underbara arbetskamrater. Som stöttar och finns där, närDSC04474 allt går på tok. Och så är jag idag lite glad att jag vågar bjuda in mina arbetskamrater i min skit på nåt sätt ändå. Fast jag är en rutten dålig människa.

Ja vem vet… min uppåtsnurr måste jag ta slut nånstans. Jag kan inte sitta på nätterna och huttra av frustration för att jag inte kan slappna av och somna utan en massa piller. Tycka vad man vill, men jag behöver dom. Och  nu kanske det är slut på det där? Nu kanske jag faller? Jag läser och läser i min dagbok och tänker att Nej, jag ska inte dit! Inte till en jul i spillror!

Jag måste försöka hålla rutiner, följa mina scheman som hänger här hemma; på insidan av ett köksskåp sitter ett om hur olika dagar ska se ut beroende på hur jag jobbar, på insidan av toalettskåpet sitter ett med lite mer preciserade saker typ när jag ska byta handdukar m.m., och så har jag lappar på kylskåpet om lite annat och en pärm med matförslag. Varje dag lägger jag in vattenflaskor i frysen för att jag nu under sommaren har tyckt att vårat vatten är ljummet, men nu behövs det nog inte längre.

Ja ni… Ibland tänker jag att nej jag är inte bipolär, det är nog nåt jag har hittat på. Och ibland tänker jag att fan vad jag är totalt sjuk! Det är ingen mix ni vill byta med mig det lovar jag. Och på nåt sätt så vet jag ju att jag inte kan skärpa mig. Alltså jag kan försöka så mycket så det skriker om det, men det handlar inte om att skärpa sig. Jag behöver stöd DSC04475och människor omkring mig som kan hjälpa mig, människor som inte sviker…. eller blir rädda. Det sistnämnda kan bli svårt för många. Dom vet inte vad dom ska säga eller göra och vad som händer egentligen, och det är klart att man av rädsla stänger ute mig, glömmer, gömmer, och springer iväg till andra tryggare och normalare människor.

Förlåt, jag är så här. Förlåt, jag är en idiot ibland. Men jag vill ju aldrig nån illa. Jag tycker om alla människor. Jag kan vrida på saker och ting och alltid se andra från den goda sidan. Men inte mig själv. Och när jag vandrar in som ett sovande spöke, i den svarta världen så hatar jag mig själv så fullständigt, så det kan ni aldrig ana. Och då orkar jag inte. Jag orkar inte ens försöka  hålla i halmstrået. Så jag vill inte dit!

Kram på er!

Min 25-åring!

Så från att ha skrivit världens absolut tråkigaste skitinlägg som bara var rent egoistiskt för att städa i min egen hjärna 🙂 ska jag nu försöka författa ett helt vanligt Marielle-inlägg istället. Hur nu ett helt vanligt sånt ser ut… Jaja, go for it.

DSC04459Idag fyller mitt äldsta barn 25 år. Det känns otroligt och samtidigt inte alls otroligt. Att jag skulle ha varit mamma, tillika förälder i så många år, det känns otroligt. I mycket har jag lyckats. Jag kan till och med säga att jag är stolt över mitt föräldraskap, stolt över att vara den mamma jag är och stolt över den väg jag vandrat tillsammans med mina barn. Och min man förstås. Om jag blickar tillbaka till tiden innan vi skaffade barn och tiden då vårt första barn låg i min mage och skvalpade runt, så är det faktiskt så att de ideologier och tankar vi hade har vi hållt fasta på och det kan jag vara stolt över. Sen är jag väl ingen skenhelig ko heller… klart att man har gjort en massa misstag och ogenomtänkta saker under vägen. Faktiskt en hel del i ren okunskap. Eller kunskap utifrån vetenskap som fanns då, som numera har förändrats.

Det som känns häftigast mitt i allt är att min kära dotter kan så mycket. När hon var riktigt liten så visste vi ju inte om hennes funktionshinder men även efter det har vi nog haft en tro på att hon skulle utvecklas och bli en självständig tjej. Och det är även vad vi har jobbat för, kämpat för. Och där kan vi verkligen säga att vi har lyckats. Och hon har lyckats! Så mycket hon har kämpat! Älskade älskade unge!

Och så häftigt när hon gjort saker helt på eget bevåg, ibland med hjälp av någon annan och ibland alldeles själv. Ibland har jag fått reda på i efterhand att hon varit nervös över saker, men sen ändå tagit mod till sig och fixat det själv.

Den där självständigheten, det där modet… ja jag brukar säga att hon är min hjälte, och det är så himla sant! Det kanDSC04478 vara i smått och det kan vara i stort, och bägge är lika viktiga och lika häftiga!

Från våra svåra sjukhusbesök till att hon faktiskt ligger på nätterna och redigerar bilder i sin telefon. Från våra resor tillsammans till att skriva en egen fantasybok. Från att kunna välja och hålla reda på kanaler på TVn till att diska och laga sin egen mat. Från att kunna allt (och då menar jag allt) om vikingatid, medeltid och numera 1600-talet till att vara ofantligt duktig när det gäller små djur (främst katter och kanin, men även nånslags förkärlek till getter!!). Och så hennes värk. Jag tror inte någon av oss kan föreställa sig hur hennes värk ser ut. Inte bara i fötter och händer och rygg…. utan även den ständiga värken hon har i huvudet. Men hon trotsar all denna värk. Hon kämpar på sig sina skor och tar med sig rullatorn och går till soptunnan med soporna. Och så går hon till brevlådan, hämtar tidningen, tar in och läser den och sen går hon ut med den och lägger i sin grannes brevlåda så han också får läsa den ❤

Ja vet ni att det är faktiskt så att min 25-åring är outstanding! För hon är just det jag skrev förut; hon är min hjälte!