Bitter?

Ibland får jag lite förfrågningar eller avundsjuka suckar eller ja nånting. Människor som inte riktigt förstår det är med att jag har sjukersättning, dvs att jag är halvtid ledig resten av mitt liv. Hur det kan komma sig när jag inte har fysiska åkommor och stundom i livet kan ses som helt frisk.

Jag tycker att det är jobbigt. Jag skulle vilja svara ingående men samtidigt tänker jag att om de ifrågasätter så kommer dom inte att fatta i alla fall för då har dom redan bestämt sig. Och jag tänker att Varsågod jag tror faktiskt inte att du vill byta med ditt liv mot mitt.

Senast var en släkting som började berätta om en bekant till henne som har MS och jättesvåra fysiska problem. Kommer inte upp ur sängen, kan inte klä sig osv, och hon hade kämpat för sjukersättning men fått avslag. Min släkting ifrågasatte hur jag lyckats få sjukersättning och sa att det måste ju vara skönt. Ja det är skönt att det faktiskt blev beviljat. Jag mår mycket bättre i och med det. Efter mitt sammanbrott i julas så har jag inte varit helsjukskriven en enda dag. Och idag känner jag att jag kan gå till jobbet och klara att vara där den tid jag har och sen faktiskt gå hem utan att vara kvar och göra klart saker.

Det här med min släktings kommentar kan man ju istället tänka så här att…. ja men fatta då vilka stora problem jag faktiskt har! Vilken allvarlig sjukdom det faktiskt är! För eftersom det är så där svårt att få det beviljat och eftersom försäkringskassan är så sträng nu för tiden…. Ja då kan man ju inte nedvärdera och tycka att jag är en mes eller att det är nåt hittepågrej med min sjukdom för att den är psykisk, eller att jag vill få uppmärksamhet osv Det funkar ju inte så med försäkringskassan i dagens läge. Gråtande och förödmjukad skrev jag ett utelämnande brev förra sommaren till FK. Det var hemskt. Tänk att lämna ut sitt innersta och sina svartaste sidor så mycket. Fruktansvärt!

En annan bekant till mig som också har ett barn med funktionshinder kan sucka och tycka allt är så jobbigt och allt i hennes liv är väldigt negativt (obs jag ifrågasätter INTE det, jag förstår och tror henne absolut), men så fort man kommer in på min halvtid och min bipolaritet så ser man liksom i ansikte och blick hur hon ser på det. Och ofta kan hon säga att ”Ja jag skulle också vilja jobba halvtid”. Då skulle jag vilja säga rätt upp i ansiktet att ”Jaa, jag har det som du, fast tio gånger mer! Och jag lovar…. Du vill inte byta!” Men jag är för väluppfostrad. Tack och lov. Bättre att spy ur sig i en blogg.

Bitter? Ja kanske det. Vad gör andra människor på sin fritid? Alltså på den tid som de inte tillbringar på sitt jobb? Kanske är ute och powerwalkar, städar, lagar mat, träffar vänner – typ andra par som man sitter och käkar gott med, dricker ett glas vin, pysslar i sin trädgård, dammar, gör fint i sitt hem, moppar golv, har ordning i tvättstugan, bakar…. kanske är med i nån förening, åker land och rike runt med barn som spelar fotboll, simmar, kör spinningpass på gymmet…. Ja you name it!

Bitter? Nja egentligen inte. Mest irriterad kanske, på gliriga kommentarer eller suckar och menande blickar. Jag kan inte det där. Ingen kan allt av det, men om man sorterar så är det många andra människors liv. Handla kläder förresten finns ju med i det där.

Vad kan jag då? Ja med hjälp av min halva sjukersättning så kan jag diska och tvätta, dammsuga nedervåningen, gå promenader, simma och gymma. Och jag kan göra saker ihop med min handikappade dotter. Det senare är ingen enkel match. Hennes autism, en rullstol som ska med eller en rullator när vi åker nånstans, kaos, skratt och tårar, saker som flyger ibland, hjälp med så mycket.

Ta hand om min ekonomi kan jag absolut INTE. Jag kan förköpa mig såpass mycket så vi står utan pengar till mat…. för att jag ljugit i flera månader och sagt att jag har pengar, som inte finns. Vänner…. jag älskar vänner. De som tar mig precis som den jag är. Vänner som finns även om vi inte träffas typ en gång i veckan.

Jag är med i en förening – sitter till och med i styrelsen – sånt ses inte med blida ögon av försäkringskassan, men det är ju inget jobb och många klarar det faktiskt även om man är frisk så varför ska inte jag kunna fylla på min självkänsla med det? Jag är inte sjukskriven FÖR ATT kunna sitt i styrelse istället…

Jag simmar och gymmar. Jag går sköna promenader i naturen. Jag kan ta båtturer med min man. Och jag träffar vänner ibland. Och jag gör mysiga saker med min dotter…

Bitter? Nej faktiskt inte ett dugg kom jag på. 🙂 Det är klart… jag har svårt att handla, prova kläder i provhytter och får panikattacker på stora Coop eller Maxi och en del andra platser också. Panik ibland när jag ska sova. Panik som drabbar så hårt att jag tror att jag ska dö.

Men det finns så mycket jag älskar i mitt liv. Och om jag jobbar ihjäl mig, jobbar heltid och ”går igång” så jag jobbar nästan hela dygnet och inte sover, ja då tycker folk att jag är duktig! Vilken kvinna! Vad hon kan! Och jag blir kallad för Solen när jag kommer på morgonen…. Och om jag ligger i sängen och inte tar mig nånstans…. Ja herregud vad var det som hände? Varför blev det så?

Bitter? Nej men livet är jävligt svårt ibland. Idag ska jag på kalas hos min syster. Det är jättesvårt. Sist jag var där tillbringade jag hälften av tiden på toaletten pga panikångest.

Nej ingen vill byta med mitt liv. Och ändå älskar jag det på nåt sätt. Som när jag badar i sjön med min dotter…

10 tankar om “Bitter?

  1. talfrida skriver:

    Läste någonstans igår (minns inte var) att det anses ”lite fint” att bli utbränd av jobbet och lite ”fult” att bli utbränd pga sitt funktionshinder och det ligger något väldigt skevt i det. Att det skulle vara bättre att köra slut på sig för att men jobbar än att bli slutkörd av sitt liv pga av att man försöker så det knakar sönder till slut för att man försöker vara som alla andra.
    Så med andra ord är det fult att vilja ha ett liv och inte bara ett jobb? Hoppas du förstår mitt resonemang? Utan din sjukdom/funktionshinder skulle du ju inte köra slut på dig, vare sig hemma eller på jobbet och precis som du skriver – Hur dålig måste inte du vara som fått igenom sjukpenning på halvtid när folk som inte kommer ur sängen anses kunna jobba. Vi hamnar tillbaka i det eviga ifrågasättandet av osynliga funktionsnedsättningar, om det inte syns på dig är du simulant!
    Tänk om personer kunde förstå att även om vi inte vill vara annorlunda så finns det såklart saker som hade underlättat våra liv enormt.
    Jag hade en mycket korkad SIUS en period som sa så här;
    ”-ja men om du inte kan/orkar göra något när du kommer hem så är ju inte det mitt bekymmer, det skiter jag i, mitt ansvar är att se till att du gör något på den tid du står till arbetsmarknadens förfogande.
    Att jag med mina funktionsnedsättningar har rätt att få hjälp till ett anpassat arbete så jag har ett liv även när jag kommer hem var uppenbarligen inget han brydde sig i alls trots att det var väldigt tydligt att det var en av anledningarna till att jag behövde ett anpassat jobb. Att jag hade ett hem, ett barn med särskilda behov och att jag måste orka mer än bara jobba var inget han ansåg att man behövde ta någon som helst hänsyn till. Då är det ändå så övertydligt att personer med autism behöver mer återhämtning för att inte gå sänder än andra ”normalstörda” personer.
    Sorry för långt inlägg, en jag blir så arg på folk som tror att det är så lätt att få sjukpenning och att det är för att vi är bra på att ljuga???? som vi lyckats, eller hur tänker de?
    Jag känner igen en hel del av det du skriver iallafall och förstår din frustration. Och, inte är det någon idé att försöka förklara för folk som redan har bestämt sig. De hör ju ändå bara det de vill höra (sade hon fördomsfullt 😛 )
    KRAM på dig och hoppas att du hängde med i något av mitt resonemang. Fråga annars!

  2. isabella skriver:

    Du och Talfrida satte mina tankar i pränt. Jag fick tidigt i våras, ett sammanbrott på grund av stress på jobb. Mycket övertid och alltfler arbetsuppgifter. Det började med blandepisoder och slutade med ett besök på psykakuten. Sedan dess har jag varit sjukskriven och har i dagarna precis börjat jobba halvtid.

    En nära anhörig anklagade mig för att bara se mina problem och ingen runtomkring. Blev direkt anklagad för att hålla mig undan och inte bryr mig om andra. Försökte förklara gråtande, hur illa sjukdomen är och hur ska man orka med andra människor, när man nätt och jämt orkar med sig själv. Men möttes bara av ett jaha.

    På en tidigare arbetsplats, var det en kollega som sa att du vet ju vad du ska säga till doktorn för att bli sjukskriven. Precis som om man vill vara sjukskriven och må dåligt.

    Hade man haft en fysisk sjukdom som syns utåt, hade man blivit bemött på ett helt annat. Ingen hade ifrågasatt på samma sätt.

  3. lena803 skriver:

    Kort och gott: Ett väldigt bra inlägg i debatten! Det där borde du publicera i pressen, det är så tydligt och bra beskrivet hur svårt det är när man har ”osynliga” handikapp! (Många gånger önskade jag ett avtagbart gips någonstans för att få förståelse).
    Då jag fick personlig assistans tappade jag min sista väninna. Hon ansåg att jag inte behövde den hjälpen. Att jag inte klarade något själv var inget hon vare sig såg eller brydde sig om.
    Som sagt! Publicera! I de stora drakarna och i kvällspressen!
    Kram

    • Polär Marielle skriver:

      ❤ Å vad du är gullig! Jag vill förbli anonym så jag vet inte riktigt. Kanske borde sprida det på något annat sätt, men vet inte hur riktigt. Tips mottages gärna. Och jag blir alldeles rörd i alla fall. Tack så jättemycket.
      Och jag håller faktiskt med att det jag skrivit är viktigt!

  4. Bellan skriver:

    Bra skrivet, Marielle!

    Kramar om ❤
    //Bellan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s