Hej på er!

Jag ska läsa era långa och mycket innehållsrika kommentarer, eller jag har läst men kanske inte tagit in allt och så ska jag svara också.

Det är en lite jobbig dag. Man ska inte ta med sig jobbet hem, men förra veckan som var första veckan efter semestern blev tuff så det skrek om det. Idag fick jag ett telefonsamtal från en mamma vars son ligger på sjukhuset och man har upptäckt mycket långtgående cancer. Hela situationen och berättelsen bakåt tänker jag inte delge er förstås. Men jag sa allra första gången jag träffade honom att han måste ha ont nånstans. Han hade stora beteendeavvikelser och skrek mycket. Som sagt jag ska inte berätta mer, men i mig sitter det kvar; hans skrik, hans slag och sparkar och mycket annat. Och känslan att nu förstå att alltihopa berodde på att han hade ont.

Man ska inte ta med sig jobbet hem, men det här går inte att låta bli. Förstås. Det bevisar väl att man är människa.

Förra veckans rivstart och nu det här. Jag behöver smälta det lite tror jag. Jag är säkert tillbaka på benen i morrn.

Har skrivit lite tjo och tjim på facebook. Det är en fasad. Ett sätt att gömma sig just nu.

DSC04293

 

 

 

 

En ensam båt på havet….

 

 

 

6 tankar om “Hej på er!

  1. Maria E skriver:

    En stor varm kram till dig fina vännen ❤ ibland ser det tyvärr ut så i olika sjukdomars utveckling … tragiskt 😦 och det är som du skriver mänskligt att ta med sig jobbet hem ibland speciellt när man jobbar med människor …. konstigt vore det nog annars men tur att att det inte är hela tiden 😀 kram ❤

  2. talfrida skriver:

    Men usch så hemskt, förstår att det är svårt att släppa ❤
    Stackars familj ❤
    Stor varm kram!

    • Polär Marielle skriver:

      Ja så är det. Hemskt. Jag vet ju hur det är att vara mamma och jaga runt efter svar och ingen som tar det på allvar. Jo jag har väl gjort det. Bedömningar, observerat, handledningar… berömt personalen. Och vi kom en bit i våras, allt blev bättre. Men jag är ingen läkare….
      Kram på dig Talfrida ❤

  3. Katta skriver:

    Fina fina du !♥ Klart såna minnesbilder etsar sig fast. Och lever kvar när man kommer hem. Jag har två anhöriga nu som är väldigt sjuka, i helt skilda saker. Hälsade på den ena på psyket i förra veckan. Var inte beredd på vad jag skulle få se. Tufft och jag kunde ju inte visa hur illa berörd jag blev, men på väg hem så kunde jag lägga av mig masken. Nu såhär i efterhand ser jag det förtvivlade, ångestfyllda, rädda ansiktet och de tårfyllda ögonen ”som inte kunde gråta”. Det förföljer mig men konstigt vore annat, man är ju bara människa som du säger. Jag tror du har hamnat på rätt plats iaf, så mjuk, go och stillsam som du är i din personlighet. Det tror jag inger ett lugn hos de personer du möter i jobbet. Och så det där mysiga skrattet du har det får väl vem som helst att le.:-) Ja vad mer kan jag säga ? Livet är bra grymt ibland. Tror du gör en fin insats i det du kan påverka. Många styrkekramar♥/Katta

    • Polär Marielle skriver:

      Tack Katta! ❤ Det är svårt att möta människor som mår så dåligt. Och just att inte visa sitt kanske chocktillstånd för den det gäller utan låta det komma efteråt, är jättejobbigt. Och att inte veta hur man ska göra när man träffar dom.
      Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s