När det svarta molnet närmar sig…

Livet blev minst sagt blött! Vått! Nejnej jag har inte haft nån fylla, men vi bor alldeles nära en stad som i torsdags blev helt indränkt. Översvämmad. Man kunde varken ta sig in eller ut, alla vägar var översvämmade och en del helt raserade. I denna stad bor min dotter och min mamma. Ja även mina systrar, men de oroar jag mig inte för. Och de tar ju hand om mamma om det skulle behövas (eller snarare hennes hus, hon klarar ju det mesta).

DSC04473Alltihopa kom till sin spets när det gick ut info om att man inte fick dricka kranvattnet utan skulle koka det först. Jippie! :-/ Hur enkelt är det för Gabriella tror ni att koka vatten och när det svalnat (hur lång tid tar det?) hälla det i dricksflaskor? Alltså när man är extra orörlig just i händerna pga en neurologisk sjukdom? Hon fick ju hjälp av personalen förstås, men blir ju då extra beroende av dom, samtidigt som dom har extra mycket att göra med alla dom som bor där.

Jag tror det värsta är ordnat nu i alla fall. Vägar som varit avstängda har blivit lagade osv. Idag ska jag åka dit och fika hos G tillsammans med vår granne och lillflickan. Det har vi förstås sett fram emot allihopa. Men nu hoppas jag att vi överhuvudtaget tar oss dit…

Och här kan jag skåda på himlen…. ännu ett stort svart moln torna upp sig…. Nej fan 😦

Jaja, jag skrev ju igår om möte med min chef. Det blev väl status quo tror jag. Jobbigt. Och i natt kunde jag inte somna pga ångest. Tankar om att jag är sämre, att jag är krånglig, att jag aldrig är nöjd, att dom inte vill ha mig osv.

Men jag ska försöka hålla fast i halmstrået att jag faktiskt har underbara arbetskamrater. Som stöttar och finns där, närDSC04474 allt går på tok. Och så är jag idag lite glad att jag vågar bjuda in mina arbetskamrater i min skit på nåt sätt ändå. Fast jag är en rutten dålig människa.

Ja vem vet… min uppåtsnurr måste jag ta slut nånstans. Jag kan inte sitta på nätterna och huttra av frustration för att jag inte kan slappna av och somna utan en massa piller. Tycka vad man vill, men jag behöver dom. Och  nu kanske det är slut på det där? Nu kanske jag faller? Jag läser och läser i min dagbok och tänker att Nej, jag ska inte dit! Inte till en jul i spillror!

Jag måste försöka hålla rutiner, följa mina scheman som hänger här hemma; på insidan av ett köksskåp sitter ett om hur olika dagar ska se ut beroende på hur jag jobbar, på insidan av toalettskåpet sitter ett med lite mer preciserade saker typ när jag ska byta handdukar m.m., och så har jag lappar på kylskåpet om lite annat och en pärm med matförslag. Varje dag lägger jag in vattenflaskor i frysen för att jag nu under sommaren har tyckt att vårat vatten är ljummet, men nu behövs det nog inte längre.

Ja ni… Ibland tänker jag att nej jag är inte bipolär, det är nog nåt jag har hittat på. Och ibland tänker jag att fan vad jag är totalt sjuk! Det är ingen mix ni vill byta med mig det lovar jag. Och på nåt sätt så vet jag ju att jag inte kan skärpa mig. Alltså jag kan försöka så mycket så det skriker om det, men det handlar inte om att skärpa sig. Jag behöver stöd DSC04475och människor omkring mig som kan hjälpa mig, människor som inte sviker…. eller blir rädda. Det sistnämnda kan bli svårt för många. Dom vet inte vad dom ska säga eller göra och vad som händer egentligen, och det är klart att man av rädsla stänger ute mig, glömmer, gömmer, och springer iväg till andra tryggare och normalare människor.

Förlåt, jag är så här. Förlåt, jag är en idiot ibland. Men jag vill ju aldrig nån illa. Jag tycker om alla människor. Jag kan vrida på saker och ting och alltid se andra från den goda sidan. Men inte mig själv. Och när jag vandrar in som ett sovande spöke, i den svarta världen så hatar jag mig själv så fullständigt, så det kan ni aldrig ana. Och då orkar jag inte. Jag orkar inte ens försöka  hålla i halmstrået. Så jag vill inte dit!

Kram på er!

8 tankar om “När det svarta molnet närmar sig…

  1. talfrida skriver:

    Jag vet inte heller vad jag ska skriva, men det skrämmer mig inte för det. Däremot kan jag känna mig otillräcklig som inte kan hjälpa dig på nåt sätt!
    Det där att känna att man aldrig duger, aldrig gör nog, kanske inte är en god nog förälder, syster, dotter och vän te x tär. Usch, tänk om vi kunde sluta jämföra oss med ”alla andra” hela tiden och se till vad vi faktiskt gör, har gjort och att mycket av det faktiskt blivit riktigt bra till på köpet. Jag hoppas verkligen att du slipper gå igenom en jul till som förra årets ❤
    Kram gumman!!!

  2. isabella skriver:

    Du ska inte be om ursäkt. Känner igen i det du skriver, om att alltid se det positiva hos andra men inte alls hos en själv. Tänk vad skönt det vore om inte var bipolär, att slippa denna sjukdom vore ju drömmen. Tyvärr ser verkligheten helt annorlunda ut.

    Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart.

  3. Katta skriver:

    Du är ingen rutten dålig människa. Du är ju helgo♥ju ! Självhat är hemskt jobbigt men de svarta molnen kommer skingras. Det är snudd på omöjligt att tro det när man befinner sig där i mörkret. Fast varje gång du dippar så kommer du resa dig igen. Många Kramar♥/Katta

    • Polär Marielle skriver:

      ”Man är inte svag för att man faller, man är stark för varje gång man reser sig igen” – en mening som brukar ge mig styrka och glömma bort alla hemska skuldkänslor. Eller brukar kanske är ett för lindrigt ord. Jag försöker snarare tänka tanken som nåt slags mantra för mig själv…
      Många många kramar och skönt att det finns fler som förstår mig ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s