Överaktivitet växlande med rejäl ångest.

Överaktivitet växlande med rejäl ångest.

Peter har köpt en segelbåt. Den har stått vid en brygga i en annan stad och behövde köras/seglas till en brygga i den stad som är närmast oss. Han gjorde ett försök för ett tag sen…. alldeles själv ute på öppet vatten där vågorna var ungefär två meter! Det kändes inte riktigt så bra så han vände tack och lov.

DSC04476I söndags skjutsade jag iväg Peter och en kompis till storstaden igen så de fick hämta hem Lilla Båten. Det var en hel del att fixa med innan de kom iväg och så kom Peters pappa med sambo till bryggan, så jag stod där och frös länge innan jag bestämde mig för att Nu fick det vara nog.

Jag åkte till ett stort köpcentrum och gick omkring. Handlade lite fast mer än jag tänkt förstås, det gör nog de flesta så det är inget konstigt. Men när det kommer till ångest över om jag ska köpa ett par skor eller inte så går jag nog över gränsen lite tror jag :-/ Eftersom jag provar dom fyra gånger ungefär, dock inte på raken utan: jag provar går omkring, går och gör nåt annat, går tillbaka och provar igen, går iväg och går och går och går i ångest och kan inte tänka alls, går tillbaka och provar igen – frågar om annan storlek – provar och går omkring, går iväg och ångesten har stigit i drivor, hjärtat får panik och till slut kommer jag loss ur den där ångesten. Går och köper en kulglass istället, grälar om att det är för lite noisette på så vederbörande blir sur och inte säger tack och hej. Väl i bilen snurrar ångesten runt i huvudet som en karusell.

Jag åkte hem. Städade lite. Kollade lite på ett ansvarsområde inom jobbet som ligger på min lott. Inte alls nödvändigt, utan snarare onödigt, men för att låta bli att tänka på dessa förbannade skor.

Men det är så med mig…. att uteblivna köp fastnar i huvudet och blir till en tjock boll av ångest. DSC04482

Jag hämtade Peter i vår stad och vi åkte och köpte thaimat innan vi åkte hem till sängen.

I går var det måndag. Jag hade bestämt mig. Skorna var verkligen inget speciella. Dom var inte ens i skinn. Vad skulle jag med dom till? Egentligen?

Men som sagt: jag hade bestämt mig. Jag jobbade mina timmar. Vi hade möte och jag berättade om hur jag tänkt mig ansvarsområdet. Det var jobbigt. Det är många turer kring det där. Lite orättvisor just nu. Jag tycker att chefen är och petar i det jag gör men bara stöder det en del andra gör. De får dessutom rätten att peta i mitt jobb medan jag aldrig får säga nåt om deras. Dessutom är det en arbetsuppgift som helt enkelt tagits bort i ett nafs utan att jag fick vara med och säga nånting. En annan arbetsuppgift behövde jag hjälp med men den som utsågs till min hjälp kan nästan ingenting om autism (som det handlade om). Det här var väl inget viktigt för er kanske men jag håller krampaktigt i arbetsuppgifter som jag gjorde när jag jobbade heltid. Jag har nån slags idiotkrav att få göra allt det där, men min chef är ståndaktig och säger nej. Jag tycker att det är jobbigt. Jag mår så dåligt av detta. Jag tror till och med att det är en bidragande orsak till mitt eventuella fall.

Japp! Så jag åkte och köpte skorna. Jättesköna och jag är så nöjd. Som sagt varken dyra eller konstiga. Men jag tycker om dom. Och jag undrar varför jag utsätter mig för sån ångest. Jag kunde ha köpt dom på direkten.

DSC04488I natt har jag sovit ihop med katterna. Bägge skulle trängas i min säng. Konstigt att två små katter kan ta sån stor plats! Men skönt är det att trängas med djur när man mår dåligt och har ångest. Ungefär som när barna var små och man snosade på deras hår och smekte deras små fötter. Det ger sån trygghet till min röriga själ. Och om jag ska vara ärlig så saknar jag småfisar.

Idag ska jag på styrelsemöte. Om två veckor ska jag på utvecklingskonferans i Stockholm. Jag ska åka själv. Jag är nervös. Tänk om jag faller… innan eller efter…. Men helst inte alls.

Kram.

4 tankar om “Överaktivitet växlande med rejäl ångest.

  1. isabella skriver:

    Det om jobbet känner jag så väl igen.Har haft både bra och dåliga chefer; den sämsta chefen var och petade i allt jag gjorde , ringde en på fritiden för petitesser, mer övertid, allt var en kamp för att kunna genomföra de mest basala arbetsuppgifter. Mina arbetsuppgifter blev hela tiden ifrågasatta, andra skulle lägga sig i, men gud nåde om jag hade en åsikt om deras arbetsuppgifter. Det hela slutade med att jag kraschade och fick blandepisoder.

    Den bästa var en chef som lät en jobba med frihet under ansvar, inga samtal på fritiden och uppmuntrade en på ett konstruktivt sätt.

    Just nu jobbar jag 50% och visst vill jag att allt ska vara som innan, Jag får dock hejda mig och ha tålamod, för det kommer att bli bättre. Ta det hellre lugnare än att ha för bråttom och må dåligt igen.

    • Polär Marielle skriver:

      Usch den första chefen du berättar om lät minsann inget roligt alls 😦 Frihet under ansvar är så jag vill ha det.
      Just nu känner jag att jag borde ta det lugnt, men det är svårt… Kram!

  2. cecilia skriver:

    Känner igen mig. Det där om jobbet. Precis så är det på mitt jobb nu. Jag gräver ner mig i detaljer. Ägnat alk energi i helgen åt vissa jobbfrågor. Resultat. Fullkomligt dränerad psykiskt på energi. Fasen! Ingen fattar då kom jag på att skriva till dig. Jag vill gärna ha mailkontakt om du vill. /kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s