Det stora vemodet rullar in…

Jag avskärmar mig från min röriga hjärna genom att sitta vid datorn. Den slukar mig och jag slipper de röriga tankar som äter mig när jag går härifrån. Värst är när jag ska sova. Det snurrar runt i hjärnan. Någon sa något om en tromb – en tanketromb tror jag att det var. Och just precis så är det. Igår när jag skulle sova så snurrade det av namn i min hjärna. Det kan låta konstigt (och det är det!!). Namn på de jag jobbar med, datum, tider, platser, medarbetare, vad folk har sagt och vad jag säger och vad jag borde ha sagt och vad den andra skulle ha sagt då…. Mmm tyvärr så vet jag vad detta innebär. Det är överhettat. Jag måste ta det lugnt. Även om inte folk förstår så måste jag det. Och nu SKA jag det. Jag ska lyssna på mig själv.

I morgon fyller barnas kusin år (en av mina systersöner). Vi ska inte dit. Jag orkar inte.

Den stora ledsamheten rullar in. Är detta jag?

Jag gick omkring och väntade på Peter inne på en Mio-butik idag. Och jag tänkte tillbaka på tider då jag hade pengar. Jag kunde köpa det jag ville i princip. Nu kan jag knappt köpa en småsak. Förra veckan fick jag köpnoja och jag kan konstigt nog tycka att det är tur att jag faktiskt tappar konceptet ibland. Nu har jag ingenting att leva på. Allt går till mat och bensin. Men jag köpte alla fall ett par skor och allt möjligt annat också.

Det kan låta ologiskt det där. Lika ologiskt som att det är skönt att få pengar två gånger i månaden istället för en gång. Det är ju ett sätt att lura sig själv förstås, men låt gå! Då får det vara så.

Ibland tänker jag på människor som säger att en del går på bidrag och är lata. Det är nästan skrattretande! Så lite pengar som man får när man har sjukersättning – hel eller halv – nej inte gör man det frivilligt! Så lite pengar vill ingen ha. Och bidrag….. nej, jag har kämpat mig genom livet, jobbat och jobbat. Inte fan har jag varit lat.

Jag har chattat med min soldat. Han jobbar mycket (det är bra!), han ska kanske flytta till en annan lägenhet. Jag har ställt frågor som en vanlig mamma antagligen ställer. Har du kläder? Hur tar du dig till jobbet? Hur får du med dig sängen till nya lägenheten? …. Tycker du att jag är pinsam? I  miss you och vill komma och hälsa på dig…..

Nej, morsan, du är inte pinsam.

Och då är det tur att han inte ser mig…. för då kommer tårarna. Min älskade unge som är stor…. som är vuxen. Som flyttade hemifrån.

Min man vill att jag följer med till segelbåten i morgon. Han är så stolt över den. Han vill att vi tar en tur. Han borde förstå om jag säger nej, men jag vet inte.

Kram för idag! (börjar få nojja över vänner som inte svarar när jag mailar. Tror att dom inte vill vara mina vänner längre. hoppas innerligt att jag har fel <3)

 

6 tankar om “Det stora vemodet rullar in…

  1. S skriver:

    Förstår vad du menar med tanketromb. Allt kommer på en gång och man kan inte sortera. Då måste man bara ta det lugnt, hur obegripligt det än kan vara för andra, skenar det iväg ännu mer blir det riktigt jobbigt att reda upp röran sen.

    Jag byter gärna mitt sköna bidragsliv mot någon annans fungerande normalliv. Så kan den personen ha ångest var och varannan dag, och känna sig nedvärderad i samhället, och tappa impulskontrollen ibland och göra av med alla pengar eller kasta sig in i skitkonstiga projekt, och sedan försöka ta livet av sig och hamna bakom en låst dörr på psyk, och göra det igen nästa år, och nästa år, och vara outhärdligt trött, och äta tunga mediciner som gör att man blir fet och tappar håret… och mer därtill.

    Nu är det möjligt att denna person inte skulle anat i förväg att det är så här det skulle bli, eftersom jag anstränger mig mycket för att se normal ut och uppträda normalt. Om jag kommer hel och ren, med nyklippt hår, med ett leende och en artig hälsning, så är det kanske lätt att dra slutsatsen ”hon kan knappast vara sjuk på riktigt”. Ursäkta att jag inte avslöjar allt som händer inuti mig. Ursäkta att jag inte säger att jag är utmattad utan drar en nödlögn när jag måste gå. Ursäkta att jag inte bjuder in på kaffe på psyk när jag sitter där med bandage och vanföreställningar.

    Visst finns det folk som fejkar sjukdom. Kanske finns det ännu fler som fejkar friskhet..?

    Ja… mitt i allt mitt snack blir jag glad att du pratade med din son och att han verkar ha det bra. En fin mamma har han.

    Kram!

  2. Maria E skriver:

    Kram finaste vännen ❤

  3. Helen S skriver:

    Fint skrivet, Marielle. Håller tummarna för att din sinnesstämning stannar vid ett lätt vemod, så att du slipper hamna i djup depression. För lite svängningar är ju tyvärr ett nödvändigt ont med vår diagnos. Kram

    • Polär Marielle skriver:

      Hej! Vad kul att du kunde skriva här! 🙂 Skönt att du skriver att det är ett nödvändigt ont. Det är annars en vanlig uppfattning bland folk att ”Jamen du äter ju mediciner, du måste ju vara frisk nu då…” Det är ju inte riktigt så det funkar och det är så jävla jobbigt att få höra det där tycker jag.
      Men en härlig kommentar från dig. Och jag hoppas också att det stannar här. Många kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s