Välkommen till föreningen Balans i Värmland.

Välkommen till
föreningen
Balans i Värmland.
Cafékväll med Camilla Gustafsson
tisdag den 7 oktober kl 17.30-19.30.
Studieförbundet Vuxenskolan i Kristinehamn,
Nya Kyrkogatan 19, Vintergatan köpcentrum.
Camilla Gustafsson kommer och pratar
utifrån
sin egen erfarenhet av bipolär sjukdom.
Hon har skrivit boken ”Mitt liv i berg- och dalbana”
som kommer att finnas till försäljning under kvällen.
Välkommen!
Anmälan och frågor: ring Bosse på tel. 054-22 15 42
eller maila: bosse.dalmo@sv.se

Vid en sjö

DSC08585Jag fortsätter mina tankar om…. livet. Det är svårt att förklara utan att någon kanske retar upp sig och tycker att ”Nu får hon väl ändå ge sig nån gång”. Jaja, jag har accepterat det och jag jobbar med att göra mitt liv så bra som möjligt. Jag har rutiner och scheman och jag jobbar halvtid och jag har mina sätt att återhämta mig som t.ex. att simma, gymma, scrappa och sitta i styrelsen för Balans. Och så har jag ju djuren här hemma, som betyder väldigt mycket. Det finns egentligen väldigt mycket i livet som är bra. Jag har förresten vänner också, som betyder väldigt mycket. Att jag älskar mina barn och min man är självklart. Ibland tänker jag…. tänk om jag skulle stå på dödens rand…. vad skulle jag ha velat gjort innan dess? Och då tänker jag på allt det där, som jag älskar.

Men det är så ändå, att jag är född med ett slags vemod inuti. Det är så det är. Det är det som är jag. Också. Man kan kalla mig Solen eller Skratt-Lisa (en kille som kallade mig för det när jag var liten. Han var så elak då den killen. Många år senare lärde jag känna honom igen, så go och snäll och mysig på alla sätt. Tänk hur det kan va…)

Man kan kalla mig Solen och Skratt-Lisa, men redan som tonåring visste jag att jag även var Prinsessan Olycklig. Det fanns liksom bara där. Ett slags vankelmod. DSC08587

Så det tar mig ibland. Det där djupet. Det där mörkret. Och det kan ingen göra nåt åt. För det är bara sån jag är. Det är jag.

Jag vacklar nu. Mina dagar är fulla av spring i benen, skratt och sockerdricksbubblor i kroppen. Men det finns något annat också. En sorg, ett vemod över livet. Ett liv som jag älskar, men inte orkar med. Sockerdricksbubblorna bubblar upp i huvudet och gör mig så fruktansvärt trött.

Men i år ska jag inte! Det ska inte gå åt helvete! Jag vill inte ha en vinter som jag inte orkar med!

Så jag måste ta det lugnt. Jag måste säga till mitt liv att ta en paus ibland. Glädjen, den där underbara lyckan, den måste ta det lugnt.

Och samtidigt så måste jag ha rätt till mitt vemod, min ensamhet, mitt skådande över natur och allt som är vackert.

DSC08532Idag simmade jag på ett badhus efter jobbet. Sen köpte jag en mjukglass och åkte och satte mig vid en sjö. Höstlöven regnade ner från björkarna. Vattnet var nästan stilla. Solen sken. Ensam med mina tankar. Ensam med ett styng av sorg. En tår på kinden, en vind som smekte min kind, prasslande löv. En tår som måste få vara där. Det finns mycket att gråta för. Och det behöver man göra ibland. I ensamheten vid en sjö.

Andreas har åkt…. Igen.

DSC01543Morgon. Solen skiner. Andreas åkte igår. Jag tycker att jag borde vänja mig nån gång, men jag saknar honom som mest nästan innan han har åkt. Den där sista kramen på stationen. Det är väl den enda kramen man får nu för tiden av honom förstås, men ändå. Nu är han framme däruppe i norr. Har antagligen tagit sig till lägenheten. Jag vill åka dit. Se allt som han pratar om. Men varje gång jag planerar så kommer nåt annat i vägen. Nu tycker han att vi ska komma efter jul. Jag känner inuti att det inte kommer att bli då heller. Gabriella kommer ju till oss i jul. Jag vill åka nu i höst. Peter säger att jag inte ska åka själv. Det blir dyrt och det är väl förstås roligare att åka båda två. Jag vet inte om det sistnämnda spelar så stor roll. Jag har väl åkt själv till ställen förr. Det jag skulle tycka som svårt är att byta tåg i Stockholm. Till Luleå tänker jag i alla fall inte åka bil, och flyg tycker jag känns läskigt. I alla fall om jag åker själv.

Jag slog på facebook nu på morgonen som vanligt och hos en gammal vän hittade jag lite gammal punkmusik. Sen har jag zappat runt på youtube och lyssnat på allt möjligt från mina tonår. Häftigt på nåt vis. Nostalgi. Minnen. Och utseendena.

Jag tänker på hur mitt liv blev. Sen. Den historien tar vi nån annan gång. Nu ska jag duscha. Gå ner och sänka värmen lite. Ta hand om tvätt. Dammsuga.

Kramar!

Ibland gråter jag

Ibland gråter jag fortfarande. Jag sätter mig i bilen, kör fort och lyssnar på bra musik. Kanske Enigma. Jag tycker om när de sjunger på franska. Musiken kramar ur alla tankar, vrider hela min själ, trycker ihop min skalle. Det låter konstigt att det fortfarande kan vara en sorts kris det här. Att jag är bipolär. Jag är öppen och jag vill prata om det. Ändå är det en känsla av att jag inte vill. Förstås. Vem vill överhuvudtaget ha en sjukdom….

Men jag vill inte förstå och jag vill inte se sanningen. Och när jag ser den, genomskådar den och försöker ta makten över den… så gör det ändå ont.

Ibland tänker jag på alla tabun, alla människor som inte vet utan tror på myter. Eller vem vet egentligen? Inte ens jag. Men jag blir liksom rädd inuti när jag tänker på vad dom där människorna tänker som jag inte kan ändra på eftersom de inget säger, inget frågar…. utan tror en massa i sina egna hjärnor.

Och då tänker jag och gråter…. Då känner jag så hjärnan gör ont…. Det är då samtalen börjar. Vad jag borde säga och vad dom då skulle svara och vad jag skulle säga då och varför det är dumt att säga så och vad jag skulle ha sagt istället och vad dom då gör….. Ja andra kanske tänker så också, men mina tankar mal och mal och mal ungefär som om jag har hamnat i tvättmaskinen. Det skaver. Det gör ont. Mina piller hjälper faktiskt.

Ibland gråter jag. Över att jag är så fruktansvärt trött. Över att hjärnan gick sönder. Att allt bara blir värre och värre. Och att det troligtvis känns så nu för att jag vet mer än förut. Var jag lyckligare då?

Jag hade mina depressioner och mina manier och nu när jag förstår så känns det som om jag ändå inte riktigt tror att det är sant det där. Att det fanns. Jag tänker att jag ljuger nog, jag hittar på. Men jag minns och jag kan läsa i dagböcker och annat jag har skrivit och jag vet att det fanns där.

Men känslan av allt jag gjort och alla tårar som runnit på min kind…. Känslan när jag går in på psykiatrin och ännu värre när jag går ut. En känsla av att allt det innersta, det jag alltid gömt, faktiskt har blottats. Nu så många år senare än jag först upplevde det. Och det gör ont. Det gör ont eftersom det jag gömt på sätt och vis inte fanns men det gör det nu, fast det ju fanns då också. Jag vet inte, men kanske det beror på att man själv var en del av tabut förr. Att även jag kunde se på psykiskt sjuka människa som DE. Som de andra. Som de som inte jag var. Några andra. Och nu… är jag en av de. Det blir nånslags personlighetsklyvninig på sätt och vis. Den är nog nyttig. Och kanske det är nyttigt för andra att faktiskt jag är en av de. Jag menar människor omkring mig och jag menar andra också. De som man vill nå ut till, de man vill bryta alla myter hos.

Fast det är tungt ibland. Det är sorgligt. Att det här faktiskt gäller mig. Att jag går in genom psykiatridörren, sitter och pratar med en psykiater som skriver ut piller… ska jag ha den sorten eller den sorten. Ska jag ha 200 eller 300? Litium – är det bra för mig? Vilken nivå i blodet ska jag ligga på?

Litium…. Ett bevis på att man är bipolär. Manodepressiv. Manisk ibland. En sån där. Galning (nu menar inte jag att jag själv ser på mig som en galning, men jag vet att det finns andra som tänker det ordet om oss bipolära).

Det är tungt ibland. Att sitta där i stolen på andra sidan skrivbordet och liksom förödmjukas på sätt och vis. Sitta där och förstå att jag är annorlunda. Att jag är sjuk. I hjärnan. Annorlunda. Själen kramas ur, jag vill inte sitta där.

Jag vill inte gråta på nätter av ångest. Jag vill inte att paniken ska komma och våldta mig. Och jag vill inte ha gjort alla dom dumma saker jag gjort. Jävla besserwisser! Som flugit omkring och tyckt att jag är bäst. Jag vill inte vara sån.

Ibland gråter jag….

Blåbärssoppa och sängen

Jag är väldigt trött. Det känns som om ögonen skulle hoppa ut ur ansiktet på nåt vis. På förmiddagen var jag hos tandläkaren. Sen åkte jag till Gabriella med en glömd scarf och så till min mamma. Hon gjorde soppa och vi åt smörgås till. Inte mycket… men tillräckligt. Jag åkte och handlade och åkte hem. Kände mig kräkfärdig. Ont i magen, tarmar som levde rövare och nån diffus smärta i ryggen. Inget brev i brevlådan om provsvar. Alltså är det bra värden på allt. Och det gör mig arg. Varför kunde det inte vara enkelt? Nånting som visade sig och pang så visste man vad det var. Men jag hatar i och för sig penicillin så jag får väl vara glad så länge jag slipper.

DSC01545Satt på dass och klämde ut en del. Nu är det precis som om klämreflexen har blivit fel också.Har kokat ny blåbärssoppa och går och lägger mig en stund. Jag känner mig så lat.

I kväll kommer Andreas. Jag är så glad. Men inte roligt att må dåligt så här. I morrn vill jag jobba och kommer att göra min halvdag oavsett hur jag mår. Sen ska Andreas och jag hem till Gabriella och fika. Fredag, lördag stannar han också och åker hem på lördagkvällen. Å jag skulle så gärna vilja ha honom här längre. Vad hinner man göra på så kort tid? På vilket sätt hinner man umgås? Farmor med sambo/särbo kommer säkert hit. Känns skönt att inte Gabriella är här nu faktiskt. All röra som blir, även om hon tycker om alla.

Nej nu är det blåpärssoppa och sängen.

Bakslag

DSC03076Ja det var ju ett roligt ord i sammanhanget 😀 Jag har dock inte fått nåt slag på baken, men jag är sämre igen. Jag blir så arg. Jag mådde ju riktigt bra i helgen. Och även i morse. Trött förstås, men ändå. Så jag åkte till jobbet, pratade lite med arbetskamraterna och sa att jag inte alls var helt bra, för det var jag ju inte. Sen körde det igång igen. Toalettbesöken blev ett antal och så tycker jag att det luktar ur munnen ungefär som vid magkatarr, men det har ju hittills inte alls känts som det.

Det känns bra att ha varit på jobbet i alla fall. Jag jobbade lite mer än min halvdag för att komma ikapp lite. Fast allt hinner man ju inte. I morgon ska jag till tandläkaren. Det känns inte så kul faktiskt. Fast jag känner henne väl, min tandläkare. Vi var nämligen lekkamrater när vi var små. Min mamma har fortsatt att ha kontakt med hennes föräldrar så det känns som om vi känner varann.

En hel del mail hade jag fått från mina gamla arbetskamrater som jag brukar fösa ihop till att gå ut och äta med ibland. Nu har de fått min privata mail och vet att det är säkrast att skriva dit nu när jag mår som skit :-O !!

Detta var ett litet livstecken från mig! Kanske skriver mer i kväll, men just nu orkar jag tyvärr inte. Att inte få i sig käk på en hel dag gör att man blir ganska trött, så jag kanske kryper ner under kedjetäcket ett tag. Kram på er ❤

DSC03093

Kantareller, Gabriella, höststorm och nosat på en neråtsväng

DSC03010Jag tror att det är över. Kanske. Har lite ont i magen i och för sig, men kanske det är nån form av träningsvärk. I går hade jag svårt att äta. Dagen innan hade jag vräkt i mig mat och äppelpaj… bara för att jag kunde äta. Hm, mitt matbeteende kanske inte är fullt normalt. Om ni inte tål rapporter kring det som kommer ut så kanske ni ska hoppa över meningen här nu. Idag hade det nämligen fast form, någorlunda i alla fall. Nu håller jag tummarna på att det får vara så och så håller jag tummarna på att alla provsvar ser bra ut. Jag tror ju det. Lika mycket som jag tror att jag mest är fjantig.

Jag har tagit sjukdag från jobbet även idag. Behöver nånslags mjukstart på nåt sätt. I helgen har ju Gabriella varit här – inga krångligheter alls utan allt har flutit på bra. Peter har varit hemma och kunnat hjälpa till om det behövts. Det har det inte, men han blir lite av Gabriellas idol när han ger sig iväg och plockar en hel kasse kantareller och sen även gör äppelpaj 🙂 Hm som sagt, det är då jag inte kan låta bli att äta…..

Efter att ha krupit upp i soffan med magvärk och nästan somnat åkte jag hem med Gabriella till sig. Allt flyter i sina vanliga rutiner, men när jag öppnade hennes garderob och så ett totalt kaos med knövliga kläder så kunde jag inte låta bli att ställa mig och sortera det där. Det tog en stund och när jag var klar så vände jag mig om och insåg att sängen behövde bäddas om också. Gabriella tyckte väl i och för sig att det var viktigast…. Själv muttrade jag lite om man inte kunde lösa det där på ett smidigare sätt så jag inte behövde göra det utan personalen istället. Jag ska säga det på ett vettigt sätt till fröken G. En anledning till att det är jag som gör det är för att hon tar med alla sina kissunderlägg hem till oss när hon ska vara här och då ska ju dom bäddas i så jag vet inte om personalen tycker att det är onödigt att de bäddar klart då. Och det kan jag ju hålla med om. Funderar därför på om hon kan ha en stor handduk i sängen istället när hon är hos oss. Oftast händer inga olyckor nuför tiden, men tyvärr ibland. Historien kring det där är en egen historia som jag inte orkar dra nu.

Nä däremot ska jag säga att KANSKE jag har varit och nosat lite på en neråtsväng, men hoppas att jag inte trillar dit. Jag är fruktansvärt trött, och ska ta det försiktigt och lugnt. Ofta håller jag mig uppe när G är i närheten och jag måsteDSC03078 ta hand om henne; jag skojar och busar och är den starkaste människa man kan tänka sig :-O Lite skrytigt kanske, men i alla fall. Idag ska jag följa med henne till vårdcentralen i staden. Hon vill helst att jag följer med, men personalen har sagt att dom kan om jag inte orkar. Kanske jag borde ha släppt taget där… Det var nog dumt att jag inte gjorde. Men nu har jag sagt ja och det är klart att jag fixar det.

Vädret tycker jag egentligen om. Det blåser nästan storm. Gula löv flyger omkring. Vattnet på sjön går i stora vågor. Det som gör allt jobbigt egentligen är att det är så jäkla kallt här inne. Dags att sätta på pelletsbrännaren tror jag.

Nu ska jag duscha varmt…..

Scheman nu och då!

Mitt schema:

0711Förklaring och valmöjlighet för Gabriella i somras.

IMG_0934Gabriellas första scheman:

4.4Vilket samarbete och engagemang det var!

Jag ritade. Dagbarnen och Gabriella målade. Peter hittade clipartbilder på internet.

En del (t.ex. matbilden) klipptes ut ur tidningar.

Mormor målade också en del.

Farmor tog med till jobbet och plastade in.

4.3Klockorna på bilden ovan togs bort. Det var mest bara stressande att ha dom där. Ibland kunde en albumficka (satt uppklistrat på ytterdörren) lämnas tom. Då fick hon välja ur en korg som vi hade på en pall bredvid dörren.

Detta var före digitalkamerors, Iphones och apparnas tid.

Kreativiteten flödade och numera kan man känna ett starkt och nästan magiskt uttryck för denna tid:

Nostalgi!

Pedagogiska funderingar en hemåkarsöndag

Hemåkarsöndag. Jag har ett schema även för denna dag. Jag gjorde ju i ordning scheman beroende på hur jag jobbar, i våras. Det funkade bra i början. Men när sommaren kom igång så spårade det ur. Till viss del, för en del saker klarar jag. Det beror på samma sak som jag försöker lära ut i jobbet när det gäller att göra scheman (med andra ord ”dagsplaneringar”). Man ska utgå ifrån hur det i verkligheten ser ut. I nuläget alltså. Förändringar i vardagen med hjälp av scheman måste komma succesivt och efter ett tag, när själva vitsen med schemat börjar landa. Dvs mina scheman utgår ifrån min vardag. Det är inte så att min vardag i första hand ska utgå ifrån mitt schema. Ett schema är ju ett hjälpmedel. Efter ett tag kommer man dithän att man kan ändra vissa punkter, men man ska inte börja där. Då funkar det inte.

Ett schema ska sedan vara förändringsbart. Om det inte är det så är det inte ett schema tycker jag utan då är det skrivna/ritade/eller så använder man databilder; rutiner.

Gabriellas scheman har alltid varit förändringsbara. Jag har kunnat byta plats på olika bilder när hon var liten. Alltså när hon såg på. När hon blev äldre har vi skrivit i punktform, kladdat över när nåt ändras, drar streck och pilar för att ändra ordning på saker och ting. Vi använder fortfarande penna och papper för att diskutera saker och ting. Till exempel när något blivit ”fel” eller missförståtts. Visuellt stöd funkar fortfarande. Jag tror att det alltid kommer att funka. Hemma hos sig gör hon sina egna scheman på sin sigvarttavla. Tyvärr gör hela den idén att det blir statiskt. Men men… hon har ett eget hem att bli arg i. Och jag orkar inte diskutera allt i hennes värld längre. De hjälpmedel arbetsterapeuten skriver ut åt henne…. ja det är deras business faktiskt.

Ojojoj hur många skrivna instruktioner jag har gjort till vår yngre prins (21år!). Det har sällan funkat alls. Nä han funkar ju snarare på det sättet att han MÅSTE ha förändringar, han måste ha kickar…. Så nånstans på vägen kände jag att jag till viss del var tvungen att ge upp det där.

Hm…. gissa vem av mina barn jag är mest lik…. Men när det gäller mig själv kan jag i stort sätt kämpa för och tvinga mig själv att försöka och försöka och försöka. Och jag tror att det går framåt. För jag tror att jag måste det där. Jag måste få ordning och reda i mitt liv. Det har med min sjukdom att göra. Mina bipolära svängningar. Om jag ska klara att hålla mig runt lagomstrecket. För om jag drar iväg uppåt i min iver, så blir det lätt glädjerus och sen ännu mer uppåt mot maniernas klantighet som pajjar sååå mycket i mitt liv och i andras, och om jag blir sittandes på ältandets och trötthetens sängkant så är det så lätt att jag tar täcket och gömmer mig i, gråter och gråter och sen kommer ångesten och apatin.

Alltså, jag kan inte ha mitt liv så. Det fräter på hjärnan. Hjärnan går sönder. Mer och mer. Och jag tappar minnet mer och mer. Ibland tänker jag att jag vill vara en robot istället för motorn som blir hushållsmaskinen i hjärnan, men det är inte roligt att vara en robot heller. Jag vet inte… ibland känns det som om livet är förstört.

Jobbet är inget roligt längre. Och utan jobb är inte livet roligt. Jag är rädd. Rädd för att göra bort mig. Säga fel göra fel när jag är hypoman. Till slut går allt överstyr och jag blir helt koko (=manisk). Och har skämt ut mig. Och blir paranoid, för jag vet inte vad folk viskar om bakom hörnen……

Äh, dagens inlägg blev en liten beskrivning av hela mitt liv. Därför har det fått tolv verser 😉