Välkommen till föreningen Balans i Värmland.

Välkommen till
föreningen
Balans i Värmland.
Cafékväll med Camilla Gustafsson
tisdag den 7 oktober kl 17.30-19.30.
Studieförbundet Vuxenskolan i Kristinehamn,
Nya Kyrkogatan 19, Vintergatan köpcentrum.
Camilla Gustafsson kommer och pratar
utifrån
sin egen erfarenhet av bipolär sjukdom.
Hon har skrivit boken ”Mitt liv i berg- och dalbana”
som kommer att finnas till försäljning under kvällen.
Välkommen!
Anmälan och frågor: ring Bosse på tel. 054-22 15 42
eller maila: bosse.dalmo@sv.se

Vid en sjö

DSC08585Jag fortsätter mina tankar om…. livet. Det är svårt att förklara utan att någon kanske retar upp sig och tycker att ”Nu får hon väl ändå ge sig nån gång”. Jaja, jag har accepterat det och jag jobbar med att göra mitt liv så bra som möjligt. Jag har rutiner och scheman och jag jobbar halvtid och jag har mina sätt att återhämta mig som t.ex. att simma, gymma, scrappa och sitta i styrelsen för Balans. Och så har jag ju djuren här hemma, som betyder väldigt mycket. Det finns egentligen väldigt mycket i livet som är bra. Jag har förresten vänner också, som betyder väldigt mycket. Att jag älskar mina barn och min man är självklart. Ibland tänker jag…. tänk om jag skulle stå på dödens rand…. vad skulle jag ha velat gjort innan dess? Och då tänker jag på allt det där, som jag älskar.

Men det är så ändå, att jag är född med ett slags vemod inuti. Det är så det är. Det är det som är jag. Också. Man kan kalla mig Solen eller Skratt-Lisa (en kille som kallade mig för det när jag var liten. Han var så elak då den killen. Många år senare lärde jag känna honom igen, så go och snäll och mysig på alla sätt. Tänk hur det kan va…)

Man kan kalla mig Solen och Skratt-Lisa, men redan som tonåring visste jag att jag även var Prinsessan Olycklig. Det fanns liksom bara där. Ett slags vankelmod. DSC08587

Så det tar mig ibland. Det där djupet. Det där mörkret. Och det kan ingen göra nåt åt. För det är bara sån jag är. Det är jag.

Jag vacklar nu. Mina dagar är fulla av spring i benen, skratt och sockerdricksbubblor i kroppen. Men det finns något annat också. En sorg, ett vemod över livet. Ett liv som jag älskar, men inte orkar med. Sockerdricksbubblorna bubblar upp i huvudet och gör mig så fruktansvärt trött.

Men i år ska jag inte! Det ska inte gå åt helvete! Jag vill inte ha en vinter som jag inte orkar med!

Så jag måste ta det lugnt. Jag måste säga till mitt liv att ta en paus ibland. Glädjen, den där underbara lyckan, den måste ta det lugnt.

Och samtidigt så måste jag ha rätt till mitt vemod, min ensamhet, mitt skådande över natur och allt som är vackert.

DSC08532Idag simmade jag på ett badhus efter jobbet. Sen köpte jag en mjukglass och åkte och satte mig vid en sjö. Höstlöven regnade ner från björkarna. Vattnet var nästan stilla. Solen sken. Ensam med mina tankar. Ensam med ett styng av sorg. En tår på kinden, en vind som smekte min kind, prasslande löv. En tår som måste få vara där. Det finns mycket att gråta för. Och det behöver man göra ibland. I ensamheten vid en sjö.

Andreas har åkt…. Igen.

DSC01543Morgon. Solen skiner. Andreas åkte igår. Jag tycker att jag borde vänja mig nån gång, men jag saknar honom som mest nästan innan han har åkt. Den där sista kramen på stationen. Det är väl den enda kramen man får nu för tiden av honom förstås, men ändå. Nu är han framme däruppe i norr. Har antagligen tagit sig till lägenheten. Jag vill åka dit. Se allt som han pratar om. Men varje gång jag planerar så kommer nåt annat i vägen. Nu tycker han att vi ska komma efter jul. Jag känner inuti att det inte kommer att bli då heller. Gabriella kommer ju till oss i jul. Jag vill åka nu i höst. Peter säger att jag inte ska åka själv. Det blir dyrt och det är väl förstås roligare att åka båda två. Jag vet inte om det sistnämnda spelar så stor roll. Jag har väl åkt själv till ställen förr. Det jag skulle tycka som svårt är att byta tåg i Stockholm. Till Luleå tänker jag i alla fall inte åka bil, och flyg tycker jag känns läskigt. I alla fall om jag åker själv.

Jag slog på facebook nu på morgonen som vanligt och hos en gammal vän hittade jag lite gammal punkmusik. Sen har jag zappat runt på youtube och lyssnat på allt möjligt från mina tonår. Häftigt på nåt vis. Nostalgi. Minnen. Och utseendena.

Jag tänker på hur mitt liv blev. Sen. Den historien tar vi nån annan gång. Nu ska jag duscha. Gå ner och sänka värmen lite. Ta hand om tvätt. Dammsuga.

Kramar!

Ibland gråter jag

Ibland gråter jag fortfarande. Jag sätter mig i bilen, kör fort och lyssnar på bra musik. Kanske Enigma. Jag tycker om när de sjunger på franska. Musiken kramar ur alla tankar, vrider hela min själ, trycker ihop min skalle. Det låter konstigt att det fortfarande kan vara en sorts kris det här. Att jag är bipolär. Jag är öppen och jag vill prata om det. Ändå är det en känsla av att jag inte vill. Förstås. Vem vill överhuvudtaget ha en sjukdom….

Men jag vill inte förstå och jag vill inte se sanningen. Och när jag ser den, genomskådar den och försöker ta makten över den… så gör det ändå ont.

Ibland tänker jag på alla tabun, alla människor som inte vet utan tror på myter. Eller vem vet egentligen? Inte ens jag. Men jag blir liksom rädd inuti när jag tänker på vad dom där människorna tänker som jag inte kan ändra på eftersom de inget säger, inget frågar…. utan tror en massa i sina egna hjärnor.

Och då tänker jag och gråter…. Då känner jag så hjärnan gör ont…. Det är då samtalen börjar. Vad jag borde säga och vad dom då skulle svara och vad jag skulle säga då och varför det är dumt att säga så och vad jag skulle ha sagt istället och vad dom då gör….. Ja andra kanske tänker så också, men mina tankar mal och mal och mal ungefär som om jag har hamnat i tvättmaskinen. Det skaver. Det gör ont. Mina piller hjälper faktiskt.

Ibland gråter jag. Över att jag är så fruktansvärt trött. Över att hjärnan gick sönder. Att allt bara blir värre och värre. Och att det troligtvis känns så nu för att jag vet mer än förut. Var jag lyckligare då?

Jag hade mina depressioner och mina manier och nu när jag förstår så känns det som om jag ändå inte riktigt tror att det är sant det där. Att det fanns. Jag tänker att jag ljuger nog, jag hittar på. Men jag minns och jag kan läsa i dagböcker och annat jag har skrivit och jag vet att det fanns där.

Men känslan av allt jag gjort och alla tårar som runnit på min kind…. Känslan när jag går in på psykiatrin och ännu värre när jag går ut. En känsla av att allt det innersta, det jag alltid gömt, faktiskt har blottats. Nu så många år senare än jag först upplevde det. Och det gör ont. Det gör ont eftersom det jag gömt på sätt och vis inte fanns men det gör det nu, fast det ju fanns då också. Jag vet inte, men kanske det beror på att man själv var en del av tabut förr. Att även jag kunde se på psykiskt sjuka människa som DE. Som de andra. Som de som inte jag var. Några andra. Och nu… är jag en av de. Det blir nånslags personlighetsklyvninig på sätt och vis. Den är nog nyttig. Och kanske det är nyttigt för andra att faktiskt jag är en av de. Jag menar människor omkring mig och jag menar andra också. De som man vill nå ut till, de man vill bryta alla myter hos.

Fast det är tungt ibland. Det är sorgligt. Att det här faktiskt gäller mig. Att jag går in genom psykiatridörren, sitter och pratar med en psykiater som skriver ut piller… ska jag ha den sorten eller den sorten. Ska jag ha 200 eller 300? Litium – är det bra för mig? Vilken nivå i blodet ska jag ligga på?

Litium…. Ett bevis på att man är bipolär. Manodepressiv. Manisk ibland. En sån där. Galning (nu menar inte jag att jag själv ser på mig som en galning, men jag vet att det finns andra som tänker det ordet om oss bipolära).

Det är tungt ibland. Att sitta där i stolen på andra sidan skrivbordet och liksom förödmjukas på sätt och vis. Sitta där och förstå att jag är annorlunda. Att jag är sjuk. I hjärnan. Annorlunda. Själen kramas ur, jag vill inte sitta där.

Jag vill inte gråta på nätter av ångest. Jag vill inte att paniken ska komma och våldta mig. Och jag vill inte ha gjort alla dom dumma saker jag gjort. Jävla besserwisser! Som flugit omkring och tyckt att jag är bäst. Jag vill inte vara sån.

Ibland gråter jag….

Blåbärssoppa och sängen

Jag är väldigt trött. Det känns som om ögonen skulle hoppa ut ur ansiktet på nåt vis. På förmiddagen var jag hos tandläkaren. Sen åkte jag till Gabriella med en glömd scarf och så till min mamma. Hon gjorde soppa och vi åt smörgås till. Inte mycket… men tillräckligt. Jag åkte och handlade och åkte hem. Kände mig kräkfärdig. Ont i magen, tarmar som levde rövare och nån diffus smärta i ryggen. Inget brev i brevlådan om provsvar. Alltså är det bra värden på allt. Och det gör mig arg. Varför kunde det inte vara enkelt? Nånting som visade sig och pang så visste man vad det var. Men jag hatar i och för sig penicillin så jag får väl vara glad så länge jag slipper.

DSC01545Satt på dass och klämde ut en del. Nu är det precis som om klämreflexen har blivit fel också.Har kokat ny blåbärssoppa och går och lägger mig en stund. Jag känner mig så lat.

I kväll kommer Andreas. Jag är så glad. Men inte roligt att må dåligt så här. I morrn vill jag jobba och kommer att göra min halvdag oavsett hur jag mår. Sen ska Andreas och jag hem till Gabriella och fika. Fredag, lördag stannar han också och åker hem på lördagkvällen. Å jag skulle så gärna vilja ha honom här längre. Vad hinner man göra på så kort tid? På vilket sätt hinner man umgås? Farmor med sambo/särbo kommer säkert hit. Känns skönt att inte Gabriella är här nu faktiskt. All röra som blir, även om hon tycker om alla.

Nej nu är det blåpärssoppa och sängen.

Bakslag

DSC03076Ja det var ju ett roligt ord i sammanhanget 😀 Jag har dock inte fått nåt slag på baken, men jag är sämre igen. Jag blir så arg. Jag mådde ju riktigt bra i helgen. Och även i morse. Trött förstås, men ändå. Så jag åkte till jobbet, pratade lite med arbetskamraterna och sa att jag inte alls var helt bra, för det var jag ju inte. Sen körde det igång igen. Toalettbesöken blev ett antal och så tycker jag att det luktar ur munnen ungefär som vid magkatarr, men det har ju hittills inte alls känts som det.

Det känns bra att ha varit på jobbet i alla fall. Jag jobbade lite mer än min halvdag för att komma ikapp lite. Fast allt hinner man ju inte. I morgon ska jag till tandläkaren. Det känns inte så kul faktiskt. Fast jag känner henne väl, min tandläkare. Vi var nämligen lekkamrater när vi var små. Min mamma har fortsatt att ha kontakt med hennes föräldrar så det känns som om vi känner varann.

En hel del mail hade jag fått från mina gamla arbetskamrater som jag brukar fösa ihop till att gå ut och äta med ibland. Nu har de fått min privata mail och vet att det är säkrast att skriva dit nu när jag mår som skit :-O !!

Detta var ett litet livstecken från mig! Kanske skriver mer i kväll, men just nu orkar jag tyvärr inte. Att inte få i sig käk på en hel dag gör att man blir ganska trött, så jag kanske kryper ner under kedjetäcket ett tag. Kram på er ❤

DSC03093