Svårigheter inom verbal och ickeverbal kommunikation…

DSC04490Det finns ett litet bekymmer i mitt huvud. Det handlar om min älskade dotter. Hon bor, som ni kanske vet, i en liten stuga alldeles utanför ett gruppboende för personer med autism och/eller utvecklingsstörning. Gabriella har autism men ingen utvecklingsstörning. Hon klarar sig bra i sin lilla stuga, men har även en neurologisk sjukdom och därmed behöver hon förutom sina autismsvårigheter, en del hjälp pga sin dåliga motorik. Hon är med andra ord väldigt utelämnad till personalen. Hon klarar promenader till brevlåda och soptunna med sin rullator. Det är allt. Utomhus. Inne klarar hon det mesta.

En svårighet som hon har pga sin autism är kommunikationssvårigheter. Hon kan prata. Till och med väldigt bra. Det ligger henne i fatet. Människor dömer henne utifrån pratet. Alltså tror dom att hon förstår så mycket mer än hon gör. Hon tolkar det man säger bokstavligt. Och hon får lätt panik när hon inte är beredd på saker och ting. Hennes panik kan yttra sig som utbrott. Det borde man veta när man jobbar med autism.

Gabriellas personal är bra. Alla utom en, som hon inte kommer överens med alls. En kvinna som tar till sig saker personligt.

DSC04408En morgon nu i helgen ringde en personal från gruppboendet och talade om att de skulle åka bort lite utanför staden, så de tänkte komma ner till henne med hennes medicin lite tidigare. Om ungefär en kvart – tio minuter. Och kvinnan knackar hårt på dörren när det gått åtta minuter.

Nej Gabriella är inte en bortskämd snorunge. För henne är tio minuter just tio minuter och inte åtta minuter. Och en hård knackning på dörren kan uppröra hennes känsliga sinne väldigt mycket. Speciellt en tidig lördagmorgon då hon inte ens fått på sig kläder än. Dessutom skulle personalen bege sig långt bort och G hann bli ängslig över detta, för hur skulle det bli om hon behövde hjälp och dom var så långt bort?

Gabriellas gnäll kunde tolkas som ett irriterat vrål. Det trodde jag i flera år hemma också, innan jag insåg att hennes skrik egentligen var detsamma som ett rop.

DSC04405Det spelar egentligen ingen roll hur man tolkar. Det som spelar roll är hur man beter sig som personal, allmänt. Man behöver inte klampa in och säga ”Jaha! Är det dags nu igen! Jag gör visst ingenting rätt!”. Eller nåt sånt. För Gabriella har också ett samvete. Hon mår också dåligt av anklagande och hon mår också dåligt när hon får skulden för att göra illa någon annan i själen.

Är det något som personalen ska stå för? Att ge henne dåligt samvete för att hon har svårigheter?

Gabriella har en favoritpersonal. En kvinna som även är hennes kontaktpersonal. Hon har pratat med henne om den andra kvinnan. Favoritkvinnan säger att ”Ni har ju ingen bra kommunikation mellan er”. Okej…. det kan ju vara en bra och diplomatisk mening.

Hon anförtrodde sig till sin favorit, och berättade hur dåligt hon mådde. De bestämde att favoriten skulle prata med den andra kvinnan och föreslå att de skulle dra ett streck över alla de gånger de varit osams, och börja om från början – från scratch.

DSC04494Så långt allt bra. Kvinnan gick med på det. De skulle börja från början. Och det gjorde de. Det tog en dag innan kvinnan ännu en gång blev förnärmad över Gabriellas sätt att uttrycka sig. Ja, så hade de alltså börjat om från början… genom att historien upprepade sig. Och eftersom de har en dålig kommunikation mellan sig så kommer det väl att fortsätta så?

Men vems är ansvaret?

I Gabriellas diagnos ingår svårigheter inom verbal och ickeverbal kommunikation. Hon vet det. Hon ringer till mig och ber om hjälp. Jag ska kontakta chefen. Jag kan sånt.

Jag skriver ett litet mail och hoppas att allt löser sig till det bästa.

6 tankar om “Svårigheter inom verbal och ickeverbal kommunikation…

  1. talfrida skriver:

    Pluttan 😦
    Usch, tänk att det är så lätt att lämpa över sina egna tillkortakommande på någon som faktiskt inte kan. Den där personalens okunskap är inte ok tycker jag, varför måste man påpeka allt sådär? Jag förstår inte sånt. Vem vinner i längden på att ha en ständigt anklagande ton?
    Och vem förlorar mest?
    Hoppas att det löser sig med ett mail.
    KRAM ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Ja Talfrida, tänk vad jag håller med dig…
      Jag har inte hört något från varken Gabriella, chefen eller övrig personal än så vi får väl se i morrn antar jag.
      Min mamma brukar besöka Gabriella på tisdagar så henne har jag hört lite från. Det verkade ok tror jag.
      Jag hoppas att nånting görs men inte så det blir värre, vilket det ju skulle kunna bli.
      Kramar tillbaka ❤

  2. S skriver:

    Tungt som mamma att behöva oroa sig för sånt här. Självklart ligger ansvaret hos personalen, och i förlängningen hos personalens chefer. Den som vårdar personer med funktionsnedsättningar vårdar till stor del genom kommunikation, både ge och ta. Lika viktigt som det är för en kirurg att vara stadig på handen. Självklart gör alla fel ibland i sitt jobb, men är man seriös strävar man efter att lära sig av misstagen.

    Jag kan föreställa mig att det är precis som du skriver, att eftersom hon på vissa sätt kan verka mycket ”normal” (avskyr ordet) så ser inte alla henne exakt som hon är, med alla egna sidor, utan antar en massa saker utan grund. Men jag tycker ändå att jobbar man på ett boende så är detta oproffsigt. Visst, man kan inte allt om allt, men man kan dels läsa på om olika funktionshinder, dels fråga anhöriga och övrig personal. Och aldrig, aldrig glömma hur maktförhållandet ser ut, att man som personal alltid har överhanden och därför måste vara noga med vad man gör.

    Ja, det var mitt tyckande – jag hoppas det har gått bra!

    Kram!

  3. Sabina skriver:

    Usch så ledsamt! Jag har inte hunnit läsa så mkt här på sista tiden för dels är det ju min egen dotter och sen har jag en del egna problem just nu också. Men nu tänkte jag ta igen det jag har missat… Och så klart är det inte Gabriellas fel, jag känner också igen det där med skrikandet som egentligen är nån sorts förtvivlad fråga istället. Och jag tycker inte att personal som jobbar med personer med autism över huvud taget har rätt att känna sig personligt berörda och säga sånt som ”jag gör visst ingenting rätt” och så. Det är inte bara att skuldbelägga brukaren utan visar också att man ingenting förstår om autism. Hoppas det löste sig efter ditt mai, jag har inte läst längre än så här ännu… Kramar till dig iaf! ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Hej, vad kul att du är här och läser igen Sabina ❤ Personalen – kvinnan som det var frågan om har inte jobbat med Gabriella alls sen det där hände. Det var ju inte min avsikt att det skulle bli så, men kanske svårt att göra på nåt annat sätt. Tyvärr fanns det en fin grej som gick förlorad och det är att hon kan göra så otroligt fina frisyrer. Jag har många gånger berömt henne via G om frisyrerna, men inte ens det har hon kunnat ta på ett proffessionellt sätt. Jaja, nu är det som det är och jag vet inte om jag ska ta tag i det på nåt sätt, eller så skiter jag helt enkelt i det. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s