Den hatade Uppsalavägen och det älskade Rosersberg

En helt underbar helg har jag haft! Härliga människor, härliga pratstunder och så mycket man har lärt sig. Det är lite DSC02996konstigt egentligen hur man nästan kan älska en hel skara människor så där plötsligt, eller genast kanske man ska säga.

Bäst att börja från början kanske. I somras kom en inbjudan på mailet och eftersom jag står som kontaktperson (jag och en annan tjej) så var det till mig det kom. Jag skickade vidare till resten av styrelsen och skrev att jag tyckte att någon av oss borde åka. Alltså är det nåt som är superviktigt som förening och som styrelse så är det ju omvärldsbevakning, och varför inte börja med en träff där man möter andra i styrelser runtom i landet. Nåja, nu var det ingen annan som hade möjlighet. Och det är ju så att jag är lite impulsiv ibland…. fast jag tror ändå att jag tänkte ett tag…. jag hann bli rätt nervös faktiskt… och det var till och med så att jag velade hit och dit ett tag, frågade de andra om de trodde att jag skulle klara det typ…. och var det verkligen ingen annan som kunde? Nej det var ju inte det…. så jag svarade…. Yes, jag kommer. Ja med stöd av resten av styrelsen förstås.

Tiden har gått och gått och gått och jag hann som sagt bli väääääääldigt nervös och tvekade verkligen om jag skulle. Men några i styrelsen tyckte verkligen att jag skulle åka.

September kom. Jag packade mina väskor en torsdagkväll. Hade tagit ledigt på fredagen. Satte mig i bilen och körde iväg. Hann väl komma nån mil och insåg att jag glömt nescesären på toaletten så jag fick åka tillbaka, men sen bar det av igen. Allt gick väldigt bra tills jag kom nånstans efter Västerås. Min man hade varnat mig för Uppsalavägen! ”Se upp så du inte hamnar på Uppsalavägen”, hade han sagt. Men jag såg tydligen inte upp…. för jag hamnade på DSC03057Uppsalavägen. Där finns nästan inga skyltar i början så man har ingen aning om att man är fel förrän första skylten dyker upp. Där står det ”Uppsala”!

Jag lyckades väl efter mycket om och men hitta en avfartsväg och kunna vända på nåt vis. Alltså jag har ingen aning om hur det gick till, visserligen ringde jag och fick lite guidning av min man, men mesta listade jag ut själv. Han var mest som stöd i telefonen så jag inte skulle bli hysterisk… :-/

Sen gick det ganska fort. Och jag skulle hålla koll på vart jag skulle svänga av. Jag har ju glömt att berätta för er att jag inte har nån smartphone alls och ingen kartbok heller just då. Jag hade skrivit ut beskrivning från hitta.se och jag brukar ju fixa såna där grejer. Jag åker ju jättemycket bil på nya ställen osv i mitt jobb. Men det funkade inte i alla fall utan jag kom fel igen. Runt runt runt i några rondeller och fattade nada! Hamnade i ett litet samhälle och frågade mig fram. Fick tamejfasen olika beskrivningar av alla och den sista i raddan sa att jag skulle svänga höger på ett ställe där jag egentligen skulle ha svängt vänster. Japp! Mil efter mil åt helt motsatta hållet. Till slut fattade jag faktiskt själv att jag var fel ute. Så jag vände och åkte ….. helt rätt!

Nu var klockan minsann jättemycket och jag insåg att jag inte skulle hinna till lunchen, så jag ringde och talade om det för receptionisten. Därmed kunde jag känna mig mindre stressad.

Resten av vägen hittade jag utan problem.

DSC03069Inne på värdshuset eller hotellet skulle jag checka in, det var ingen där. Då kom en lite äldre man fram och hälsade och frågade om jag letade efter Balans 🙂 Han hälsade och sa (förlåt att jag inte använder ett fingerat namn nu…) att han hette Arvid. Och jo du Arvid, visst kände jag igen dig 🙂 !

Sen kom jag till ett konferansrum fyllt med helt underbara människor. Vi har haft en härlig helg tillsammans. Fast det har jag ju redan sagt, men jag kan säga det hur många gånger som helst för det är verkligen så! Och jag tror att vi tyckte samma sak allihop. De flesta är bipolära så vi hade mycket gemensamt att prata om, men även helt andra saker. Och även helt andra människor, t.ex en mamma.

Hela konferenshelgen var det högt till tak och skrattades väldigt mycket. Jag ångrar verkligen inte för en sekund att jag åkte. Trots mina felåkningar. Hemvägen förresten, gick jättebra. Först fick jag lite guidning av två som bodde på Gotland och åkte mot sin färja. Jag åkte bakom dom en bit men sen skulle vi åt varsina håll och jag fick klara mig själv. Det gick jättebra. Nu efteråt känns det faktiskt väldigt malligt att trots felåkningar ändå klarat hela strapatsen att åka nästan ända till Stockholm med min Redbull (min bils namn 🙂 ) alldeles själv. Visst är jag rätt bra ändå?

Jag har glömt att säga vart vi var! Rosersberg hette det och ligger lite norr om Stockholm.

I går kom jag hem. Idag har jag jobbat. Och sen har ADHD-Marielle left rövare här i köket tror jag. Eller i hela hemmet. Peter är på föräldramöte och jag har varit en ritkigt latmask. Lagat lite köttbullar och mos till mig men för övrigt inte DSC03008gjort ett enda dugg. Mer än stökat till då förstås.

Nu kanske ni tänker ”Så där får man inte säga om ADHD” men jo då det får man … eftersom det troligen är en inofficiell diagnos. På riktigt. På mig. Och jag tänker inte genomgå en utredning. Så är det. Det har jag bestämt. Har du fler frågor ring Poolia 😉 Nej jag skoja. Fråga du om du vill, nema problema!

Nu så är det bäst att röja lite!

6 tankar om “Den hatade Uppsalavägen och det älskade Rosersberg

  1. talfrida skriver:

    Det måste vara skönt att landa på ett ställe där alla har liknande erfarenheter av livet och verkligen kunna vara sig själv, eller?
    Jag tycker du är toppen som hittade så bra, själv är jag också förvirrat lost ibland när jag kommer iväg och jag gör som du, skriver på sin höjd ut en vägbeskrivning och kanske har en kartbok. Har inte heller nån gps i mobilen. Men jag hittade ju till Bellan alldeles själv sist vilket jag är superstolt över.
    Fasen vad bra vi är du Marielle 😀

  2. Katta skriver:

    Vad bra gjort av dig att köra dit och hem. Kul att du hade en så givande helg.:-)

  3. Lisbeth skriver:

    Tittar ut från min lilla koja och skriver några rader. Hoppas jag orkar ta mer tid för bloggandet framöver. Så underbart att läsa om Marielle mitt i livet. För ett år sedan så trodde du inte att det skulle bli speciellt mycket leva för dig. Ibland så tror jag att det är jag som är som Nalle Puh och stannar kvar i hörnet. Jag skyller på saker för att inte behöva känna av livet. Jag kan och du kan mycket mer än man tror, Vi är människor som alla andra inte bara Bipolära
    Många kramar från mig till dig

Lämna ett svar till Katta Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s