Magen, bipolaritet och inspirationsdöden

DSC03068Vill så gärna blogga. Jag förstår egentligen inte vad som hänt senaste året. När jag började blogga anonymt för några år sen så skrev jag långa inlägg varje dag. Det kan bli långt nu med, men det är så svårt att komma till skott på nåt vis. Det är som om bloggandet har blivit svårare. Ibland funderar jag över mina mediciner. Min läkare har sagt att jag inte äter för mycket och jag vet att jag inte gör det. Ändå tänker jag att jag ligger på en väldigt hög litiumnivå, finns det risk för förgiftning? Och borde jag inte ha fler biverkningar? Borde jag inte vara mer dimmig? Kanske det istället lägger sig på kognitionen… Många människor har fler mediciner, men många ligger även på en mycket lägre litiumnivå.

Man ska inte jämföra sig med andra. Och mår jag bättre än förut? Om jag tittar tillbaka på senaste året så har jag visserligen varit hypoman ganska mycket, till och med kanske väldigt mycket? Men jag kan inte direkt påstå att jag har varit sjuk. Jag har inte haft en enda sjukdag sen jag var riktigt dålig i julas. Jag jobbar min halvtid och även om jag mår lite risigt så orkar jag.

I helgen var jag på konferens. Peter sa åt mig att om det är så att jag skulle krascha efteråt så vet jag att jag inte kan göra sånt. Det var hårt. Som en käftsmäll, eller knytnävsslag i magen. Vad i helvete!!!?? Jag måste väl försjuttan kunna göra saker som är positivt? Jag kan väl inte gå omkring och vara en slät och rak lagommänniska? Det är ju inte jag. Då är jag ju nån annan!

Så jag ska inte krascha.

När jag kom hem fick jag nåt riktigt vajsing med magen. Blev helt enkelt jättedålig och skulle kunna bo på DSC03075toalettstolen. Jag har jobbat mina halvdagar och klarat det, men idag är jag flexledig. Jag borde verkligen göra en massa saker. Men jag har legat i sängen till lunch ungefär. Med otrolig huvudvärk. Spränghuvudvärk brukar min dotter kalla sin huvudvärk när den är för jävlig. Och det är ett bra ord. Jag har haft tre täcken varav ett mitt kedjetäcke. Och ändå frusit som sjutton. Till slut var jag tvungen att ta mig upp. Gjorde frukost och satte mig i solen på altan. Det var så skönt.

Kanske värmen säger adjö för detta år nu? Jag borde ta mig en frisk promenad. Eller sitta kvar på altan. Kanske jag orkar plocka rätt på uteblommorna sen. Jag är mallig över dom. Visst kan det låta konstigt, men jag tycker om när jag klarar av att göra fina saker. Som t.ex. göra fint med saker nånstans eller scrappa. Jag har köpt en ram och vill göra nåt fint att sätta innanför den. Inspirationen måste komma först.

När jag var på konferensen fanns det en del som på olika sätt var konstnärer. Sådana som skrev eller målade osv. Jag skriver också. Jag har många böcker som ligger halvfärdiga i lådor och på datorns hårddiskar. Det är så svårt att dyka tillbaka och göra färdigt nåt. Ibland tänker jag att om jag hade en ADHD-diagnos och kunde få medicin för det så kanske jag skulle klara av att göra dom färdiga. Samtidigt så vill jag ju inte genomgå utredning. Av flera skäl.

Igår plockade jag fram pärmen med mitt senaste litterära verk. ”Den tionde sommaren”. När jag är uppdriven så tycker jag att det jag skriver är så himla bra. Men när det går ner, så tycker jag att allt är skit. Igår läste jag…. och tänkte just det: Fy fadderuttan vilken totalskit! Och jag vill verkligen inte börja på nåt nytt, jag vill göra färdigt.

DSC03028Undrar om jag kan skaffa någon slags ny hylla nånstans där jag kan ställa in pärmar på rad med sånt som i princip är färdigt, men ändå inte helt. Kanske det vore lättare att slutföra om det stod där och jag SÅG det. Två pärmar ligger under min föredetta (!) säng på övervåningen. Den ena heter ”Hon hade fått namnet Maria” – den handlar INTE om min kompis Maria, den skrevs långt innan vi knöt ihop kontakten igen efter många års skilda vägar. Den andra pärmen/boken heter ”Ametis” och handlar om att vara mamma till en dotter med autism. Bägge två är egentligen färdiga; det finns ett flöde: början, mitten,slut. Så är det med den senaste också; början,mitten,slut. Jag tror det är när det kommer till korrekturläsandet, ändrandet, det är då det tar stopp. Jag klarar inte riktigt det. Jag kan spotta ur mig berättelser, noveller, böcker, poesi….. men när jag har spottat och sen måste titta på det igen…. det är då allt tar stopp.

Poesi…. ska jag nog låta bli… Jag skrev en diktsamling en gång i tre delar. Jag var manisk. Och det var inte så smart. Det var nog det absolut dummaste jag gjort i hela mitt liv faktiskt. Nej då, säger du. Jo då säger jag och jag vet att du skulle hålla med om du fick läsa dom….

Jag förlorade en del vänner. Men jag är tacksam och glad över att min syster Annie ändå finns kvar faktiskt.

Ändå så är det faktiskt så här, att den där diktsamlingen är ett slags bevis för mig på att manier finns i mitt liv. När jag DSC03030vacklar och tror att min bipolära sjukdom bara är ett påhitt så kan jag tänka på såna där idiotgrejer och faktiskt förstå… att det inte är ett påhitt. Man kan inte skylla allt på sin diagnos, men en del saker kan man förstå på ett bättre sätt nu när man har en diagnos. För då när jag skrivit den och så småningom insåg hur konstigt det var och att jag förlorat människor just för att jag var konstig och faktiskt farlig att ha som vän eftersom man inte kan veta vad som händer, så förstod jag ju ingenting. Det gör jag nu och då kan jag till viss del sluta skämmas.

Jag kan ta på mig mina nya impulsivköpta skor ( 😀 ) och knalla vidare!

Eller, ja ibland kan jag ligga under tre täcken och huttra också….

Kram på er!

2 tankar om “Magen, bipolaritet och inspirationsdöden

  1. Sabina skriver:

    Menar du verkligen att du förlorade vänner för att du skrev en diktsamling? Eller vad? Det är nog ändå inga bra vänner att ha…

    • Polär Marielle skriver:

      Ja det är inte så konstigt egentligen. Den var väldigt…. jag vet inte vad jag ska kalla det…. provocerande, tabubelagd… konstig, annorlunda, dum….
      Jag har fått tillbaka två av dom som jag var mest vän med då och som jag forlorade. Den ena tycker jag väldigt mycket om och hon betyder idag lika mycket igen som innan det hände. Den andra har svikit mig mycket och oavsett vad hon vill angående vår vänskap så klarar jag inte av henne, så det får vara.
      Det är en lång historia, men hon pratade skit om mitt barn och sa saker som inte var sant enligt mitt sätt att se det. Oavsett så behöver man inte prata hela stan runt om att mitt barn var elakt mot andra barn. Jag var väldigt skör då. Hade haft en rejäl depression, fått mitt andra barn (som alltså var nyfödd då) och hade en dotter med stora utåtagerande beteenden som vi inte hade nån diagnos på – vi visste inte alls nånting om hennes utbrott eller varför de överhuvudtaget ägde rum.
      Kvinnan kan ha förändrats. Det är högst troligt, men hon kan sitta där på facebook och tycka att vi är vänner igen. Hos mig sitter alltid ett sår.
      Många kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s