Vänner och bipolaritet/Manodepressiv sjukdom/psykisk ohälsa

DSC_3289Jag är så irriterad över att jag inte lyckas ladda in låtar från youtube här i bloggen. Det har jag altid kunnat förut. Jag får väl klura lite på det där för det borde ju gå på nåt sätt, men sen är det ju så att jag inte alltid ôrker hålla på och krångla med sånt där.

Just nu lyssnar jag i alla fall på Carola och ”När löven faller”. Den är så otroligt vacker tycker jag. Jag tror i ärlighetens namn att det är den enda låt jag vet av Carola som jag tycker är bra.

Jag hittade låten när jag kollade i en väninnas blogg. Jag har inte hört något från henne på länge. Jag skickade ett mail i somras tror jag det var, men inget svar. Jag vet att hon läser min blogg. I alla fall har hon gjort det.

Ibland blir jag så otroligt rädd. Jag är ju ganska öppen med min diagnos. Inte bara i min blogg utan även annars. Öppenhet kan vara farligt. Att våga säga diagnosens namn och att våga förklara att det faktiskt är detsamma som ordet Manodepressiv är riktigt farligt. De flesta människor tar det bra. De frågar vad det egentligen innebär och jag får utrymme att förklara.

Men en del människor ”vet” vad det är. De behöver ingen förklaring säger de. Och därmed kan de mycket väl leva kvar i myterna om min sjukdom.

Jag vet att det inte är så med min väninna. Hon brukar lyssna och vi kan prata om allt möjligt och hon låter mig vara DSC_3287jag. Jag tycker så mycket om henne.

Det jag ska skriva om nu handlar inte om henne. Det handlar om många andra. I Sverige men även i andra länder. I samhället.

Jag är öppen, men det är inte detsamma som att jag går rakryggad. Ibland blir jag riktigt riktigt feg faktiskt. Människor säger att jag är modig. Jag tycker inte att det borde handla om att vara modig. Jag tycker att bipolaritet borde vara lika självklart som att våga säga att man har cancer, MS, lunginflammation, bruten tumme, återkommande migrän (kom gärna med fler förslag).

Bipolaritet är en allvarlig sjukdom. Den kan vara dödlig. Jag kan aldrig lova att jag överlever. Det är farliga ord. Man kan förlora mycket mer än sitt liv innan man dör.

Det handlar om signalsubstanser i hjärnan som försätts i gungning.

Jag älskar mitt liv. Jag har allt jag skulle kunna drömma om. Jag har en jättefin familj, Jag bor i ett underbart hus på en underbar plats med en helt otrolig utsikt över en vacker sjö med värmländska skogar runt hörnet. Jag har ett jobb som jag älskar och jag lever i ett sammanhang med människor omkring mig som är så fina och rara. Kompisar att skratta med. Och riktigt nära vänner som finns där med varma ord. Maria E, jag älskar dig! Det finns alltid kloka ord att minnas ur våra samtal!

DSC_3353Och mina barn och min man som finns där när mitt liv är ett svart skynke som kväver mig, eller som säger åt mig på skarpen när jag är manisk….

Jag älskar mitt liv och alla människor och skogarna och solen och sjön på sommaren och stillheten och mina bilfärder och …. jag älskar mitt liv.

Att vara bipolär är inte ett egoistiskt tillstånd. Det är inte ett sätt att skapa uppmärksamhet. Jag vill inte ha den uppmärksamheten. Jag vill inte gå igenom en folkmassa och tänka…. ”Tänk om de vet. Vad är det dom tänker om mig? Vem är jag i deras ögon?” Nej jag vill inte synas på det sättet i andras ögon.

Ändå… är jag född som en blandning mellan punkare och hippie. Jag vill förändra världen och jag står för frihet. Jag är född som en slags krigare även om jag gärna sitter i naturen och tittar på insekterna i regnvattentunnan. Jag blev anarkist först i tonåren, men envis har jag alltid varit.

När min dotter fick sin autismdiagnos eller förresten redan när hennes symtom började synas, så föddes mitt krigande när det gällde det. När det gällde hennes (och andras) rättigheter i samhället på olika sätt. Jag satt i Autismföreningens styrelse i vårt län, jag hade studiecirkel för föräldrar, min man och jag hade mulleskola, jag var ledare på syskonläger, länets familjer åkte på läger i Sälen, mammaresor…. Men ibland satt jag i min lägenhet i soffanDSC_3277 och bara grät. Och så fanns det kvällar när mörkret sänkte sig då jag dansade med min lilla pojk på köksbordet….

Många år senare fick min dotter problem med sin smärta. Det blev värre och värre och till slut blev hon sittande i rullstol. Jag krigade för henne även då. For runt till den ena läkaren efter den andra. Jag visste att hon hade ont.Ingen kunde tala om varför. Så småningom fick hon diagnos på sin neurologiska sjukdom.

Min man hade cancer och jag jobbade dygnet runt. Och så tog krigandet slut. Jag föll. Långt ner i underjorden. Man kan tycka att det kanske inte var så underligt alltihopa. Fallet. Att det kan hända vem som helst som levt det liv jag levt. Men jag har varit längre ut i ytterområdena tror jag. Livet har varit sprakande vackert på ett annat sätt och jag har varit starkare och sovit mindre. Jag har varit målmedveten – jag har klarat allt. Jag sa till min mamma en gång: ”Jag kommer alltid dit jag vill”. Hon svarade: ”Nej Marielle, inte alltid. Nästan alltid, men inte alltid”. Och så är det. När jag är manisk så tror jag verkligen att jag kan precis allt.

Fallet. Jag tror att det är djupare. Jag tror att jag är annorlunda på den punkten faktiskt. Jag lever i ett eget liv djupare, DSC04574ensammare. Och till viss del även skönare. Men när jag är där på botten, i den djupaste av brunnar, så ser jag inget annat… än mörkret.

Nu vet jag inte vad det här blev för inlägg egentligen. Jag skulle ju bara säga att jag saknar dig, min kära väninna!

12 tankar om “Vänner och bipolaritet/Manodepressiv sjukdom/psykisk ohälsa

  1. isabella skriver:

    Det är ju det som är problemet med oss bipolära, är att vi gasar på tills vi stupar av trötthet. Och de flesta tycker att man är jätteduktig som klarar av så mycket, när man i själva verket behöver någon som säger stopp.

    Har ju nämnt i tidigare kommentarer om att bli kallad självisk, när jag påpekar att bipolär är faktiskt en sjukdom som kan vara dödlig, får jag bara svar – men det är ju inte cancer (eller någon annan fysiskt sjukdom). Jag hatar det verkligen.

    Sköt om dig!

    • Polär Marielle skriver:

      Ja det där är knepigt att man är mer självisk när man är psykiskt sjuk än om man är fysiskt sjuk. Det finns så många fördomar…. Jag hatar också. Men jag är så ilsken så jag känner att jag vill ut i krig. Nåt man ju inte orkar jämt förstås.
      Kram!

  2. talfrida skriver:

    jag tycker att det var ett väldigt fint inlägg om hur livet beter sig för dig. Du skriver alltid med en så vacker ton när du gör det. Och visst är det obehagligt att det inte är lika naturligt att vara bipolär, eller att vara född med autism te x. Jag törs inte heller alltid tala om det eftersom det antingen gör folk livrädda eller får dem att lägga huvudet på sned och le inställsamt och medlidsamt och i värsta fall vill de inte höra alls.
    Ibland kan det verkligen ligga en till last. Och det är helt sjukt (sorry) att det anses själviskt att ha en sjukdom!!!
    Kram ❤

    • Katta skriver:

      Vilket stort engagemang du haft för saker och ting. Och har fortfarande får jag väl säga. Du har både skrivandet och talets gåva. Kan verkligen vara stolt över att du varit delaktig i så mycket. Krigat för att få till förändringar, hela tiden till något bättre. Och även lyckats med det. Vilken drivkraft du besitter. Och vilken tillgång du är som stridit/strider för de som inte klarar, orkar, vågar föra sin egen talan. Jag hör nog till dem på sätt och vis. Jag lever ganska tillbakadraget i mitt hem som är en stor del av min trygghet. Gillar inte möten, sammankomster om jag inte är lite hypo då. Speciellt inte när man ska gå varvet runt och berätta lite om sig själv. Får inre panik av sånt och tunghäfta. Hur jag klarade en treårig högskoleutbildning är idag för mig en gåta. Har nog hypomanin mycket att tacka för det. Hade ingen diagnos på den tiden. Åren som sjukpensionär har gjort mig isolerad och ensamheten i mitt hem är tryggheten. Blir helt slut mentalt efter socialt umgänge. Blir så många intryck, jag kan bli liggande dagen efter med ångest och gråta mig helt slut..Ibland är det värt det, ibland inte…Har en promenadkompis nu iaf och det är bra social träning för mig. Dessutom trevligt. Jag är tacksam för att sådana som du, som brinner för att göra skillnad. Som finns med där det händer saker och ting där beslut fattas som gör livet till det bättre. Tack!♥/ Kram Katta

      • Polär Marielle skriver:

        Åh tack! Jo jag strider gärna. Men i övrigt känner jag igen mig mycket av det du skriver. Laget runt och berätta är svårt, ändå tycker jag bättre om det än att säga saker spontant i en grupp av människor.
        Många kramar från lilla mig!

    • Polär Marielle skriver:

      Ja precis det där leendet. Det händer ofta när folk träffar Gabriella. Kram!
      Jag vet inte hur detta blev egentligen! Detta är ett svar på Talfridas inlägg!

  3. Emma skriver:

    Vad utförligt och känslosamt du skriver. Tummen upp! Även om du själv kanske inte vill tro det ibland så är du en stark människa! som vågar vara ärlig och rak med din diagnos. Jag har själv börjat vara ärlig till nya människor jag möter hur jag är som person och vad jag har för svårigheter. Är superskönt att vara ärlig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s