Life goes ont!

DSC_3283Nu har det gått snart en vecka och jag är fortfarande dålig i magen. Troligtvis är det inte litiumbiverkan men däremot kan litiumvärdet påverkas av min dåliga mage. Nu har jag en annan teori och det är min sköldkörtel. Det är nämligen så att jag fick ju levaxindosen höjd och det kan ju vara det som spökar! Jag ska ta prover i veckan som kommer så vi får väl se hur det ser ut.

Jag vet inte, kanske alltihop är nån form av katastroftänk. Det kan ju också ingå även om jag faktiskt aldrig har haft det förut. Paranoid har jag varit men det är ändå inte riktigt samma sak.

Jag har bestämt mig för att inte fundera så mycket på detta nu i alla fall.

Idag var vi och röstade, min man och jag. Andreas röstar i Luleå och Gabriella har förtidsröstat. Till EU-valet röstade jag inte alls. Men jag läser lite här och där att det finns grupper som inte nämns alls i valrörelsen. Det är människor med psykisk ohälsa och människor med funktionsnedsättningar. Vem kämpar för oss? Vi som lever på ersättningar och har behov av LSS-stöd, habiliteringsstöd, hjälpmedel, vi som lever på psykofarmaka, behöver samtal, behöver kompetent psykiatripersonal, vi som behöver bli bemötta utifrån de funktionsnedsättningar och besvär vi verkligen har.

Jag vet faktiskt inte. Jobb och skola läser jag om. Det är viktigt. Bland det viktigaste som finns faktiskt. Och sjukvård.

Men vem står bakom mig och Gabriella då? Jo jag vet att det ingår i både socialdemokrater och andra, men det är tyst om oss. Vi är inte prioriterade för fem öre. Jag vet inte hur det är med missbrukare heller, jag har inte hört så mycket DSC_3292om de heller.

Nej men det där var ju inte nåt jag skulle skriva om. Eller försvaret? Jag anser att vi behöver ett försvar. Jag har en son som är militär. Och jag anser att man aldrig kan veta. Vi kan inte påstå att vi ska prata oss ur en eventuell konflikt…

Nejmen sluta nu Marielle. Nu berättar vi nåt annat här i bloggen!

Som det otroligt fina vädret. Jag sitter ute och äter frukost, lunch, middag. Idag är Peter hos sin mamma och särbo. De skulle på en flygplansuppvisning i närheten av där de bor. Igår var han ute och seglade med en kompis.

Jag mår inte så bra, men har inte ramlat ner till botten. Gråter inte än. Och jag vill inte dit. Jag har mina kissekatter och kaninisen. De är underbara.

I morgon vill jag jobba. På tisdag ska jag träffa mina gamla kurskompiser från bipo-kursen. Det ska bli väldigt roligt. Men på onsdagen är det styrelsemöte med påföljande cafékväll. Torsdag och fredag har vi storkonferens på jobbet. Jag kommer inte att klara alltihop. Jag måste sålla bort något.Valen är ganska självklara egentligen. Samtidigt vill jag verkligen jobba när konferensen är eftersom jag planerat att ta ledigt några andra dagar senare. Jag tror inte vi får DSC_3295spara flex på det sättet, men min chef sa en gång för länge sen att för verksamheten så får jag planera som jag vill och orkar. Jag vet inte om hon tänker så längre. Just nu är jag på kant med min närmaste chef. Jag tycker helt enkelt inte alls om henne. Hoppas det kan ändra sig…..

Nej ni kära vänner! Life goes ont. Kram!

6 tankar om “Life goes ont!

  1. talfrida skriver:

    Lite som mina tankar inför valet, vem tänker på oss med sjukdommar, funktionshinder och utförsäkrade? Är vi inte värda nåt? Jag tycker vårt samhälle har blivit väldigt kallt och osolidariskt och det ogillar jag skarpt. Så svårt att rösta som i år har jag aldrigt tyckt att det varit förut faktiskt. Partierna är så storstads-och medelklassfokuserade att vi andra inte får vara med.
    Hoppas att du slipper dyka så djupt denna gången min vän ♥
    Jobbigt att vara på kant med sin chef du!
    Kram och hoppas du kan prioritera så orken räcker til.

  2. Polär Marielle skriver:

    Tack för dina ord och så skönt att höra att du tänker likadant! Håller med om att det är svårare i år, eller åtminstone att det är mer ångestfyllt att tänka på politik överhuvudtaget.
    Ja jag vill inte dyka alls egentligen men känner att jag liksom är alldeles trött och vemodig i själen på nåt sätt. Jag har inte mycket ork alls.
    Min chef är en annan historia…. Jag har tyckt om henne väldigt mycket, men nä nu tycker jag allt är så jobbigt så det är inte klokt. Riktigt skit tycker jag att det är på jobbet. 😦
    Kram!

  3. S skriver:

    Jag tyckte också det var svårt att rösta. Tycker att för varje valår som går så blir det mer och mer mediacirkus, som om det vore melodifestivalen… Men men, vi får se vad som händer.

    Bra om du håller koll på litiumvärdet. För mig steg det plötsligt förra året utan någon tydlig anledning alls, kände faktiskt inte av det utan det syntes på proverna, jo att jag blev mer darrig i händerna. Kroppen är knepig. Men hela detta år har det varit stabilt, efter att ha sänkt dosen.

    Det är trist när man känner att man sjunker nedåt, jag hoppas att det stannar av och inte blir så illa.

    Förstår det där med att vilja göra så mycket, men att vara tvungen att prioritera, det är lite irriterande dock… Och att stå på dålig fot med chefen låter inte alls kul, kan påverka hela ens dag, nä jag hoppas det löser sig!

    Kram!

  4. Polär Marielle skriver:

    Oj att det hände så där helt apråpå med Litiumvärdet! Det är ju sånt jag är lite rädd för. Det här att jag sjunker neråt känns ändå rätt långsamt eller går i etapper. Jag kan falla i gråt och sen springa runt och manihandla fikabröd på affären. Jag hoppas att det inte är början till nåt blandtillstånd.
    Min chef ska ringa mig i morrn. Vi skulle egentligen ha ett möte men nu är jag ju sjuk och hemma för min dåliga mage.
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s