Pedagogiska funderingar en hemåkarsöndag

Hemåkarsöndag. Jag har ett schema även för denna dag. Jag gjorde ju i ordning scheman beroende på hur jag jobbar, i våras. Det funkade bra i början. Men när sommaren kom igång så spårade det ur. Till viss del, för en del saker klarar jag. Det beror på samma sak som jag försöker lära ut i jobbet när det gäller att göra scheman (med andra ord ”dagsplaneringar”). Man ska utgå ifrån hur det i verkligheten ser ut. I nuläget alltså. Förändringar i vardagen med hjälp av scheman måste komma succesivt och efter ett tag, när själva vitsen med schemat börjar landa. Dvs mina scheman utgår ifrån min vardag. Det är inte så att min vardag i första hand ska utgå ifrån mitt schema. Ett schema är ju ett hjälpmedel. Efter ett tag kommer man dithän att man kan ändra vissa punkter, men man ska inte börja där. Då funkar det inte.

Ett schema ska sedan vara förändringsbart. Om det inte är det så är det inte ett schema tycker jag utan då är det skrivna/ritade/eller så använder man databilder; rutiner.

Gabriellas scheman har alltid varit förändringsbara. Jag har kunnat byta plats på olika bilder när hon var liten. Alltså när hon såg på. När hon blev äldre har vi skrivit i punktform, kladdat över när nåt ändras, drar streck och pilar för att ändra ordning på saker och ting. Vi använder fortfarande penna och papper för att diskutera saker och ting. Till exempel när något blivit ”fel” eller missförståtts. Visuellt stöd funkar fortfarande. Jag tror att det alltid kommer att funka. Hemma hos sig gör hon sina egna scheman på sin sigvarttavla. Tyvärr gör hela den idén att det blir statiskt. Men men… hon har ett eget hem att bli arg i. Och jag orkar inte diskutera allt i hennes värld längre. De hjälpmedel arbetsterapeuten skriver ut åt henne…. ja det är deras business faktiskt.

Ojojoj hur många skrivna instruktioner jag har gjort till vår yngre prins (21år!). Det har sällan funkat alls. Nä han funkar ju snarare på det sättet att han MÅSTE ha förändringar, han måste ha kickar…. Så nånstans på vägen kände jag att jag till viss del var tvungen att ge upp det där.

Hm…. gissa vem av mina barn jag är mest lik…. Men när det gäller mig själv kan jag i stort sätt kämpa för och tvinga mig själv att försöka och försöka och försöka. Och jag tror att det går framåt. För jag tror att jag måste det där. Jag måste få ordning och reda i mitt liv. Det har med min sjukdom att göra. Mina bipolära svängningar. Om jag ska klara att hålla mig runt lagomstrecket. För om jag drar iväg uppåt i min iver, så blir det lätt glädjerus och sen ännu mer uppåt mot maniernas klantighet som pajjar sååå mycket i mitt liv och i andras, och om jag blir sittandes på ältandets och trötthetens sängkant så är det så lätt att jag tar täcket och gömmer mig i, gråter och gråter och sen kommer ångesten och apatin.

Alltså, jag kan inte ha mitt liv så. Det fräter på hjärnan. Hjärnan går sönder. Mer och mer. Och jag tappar minnet mer och mer. Ibland tänker jag att jag vill vara en robot istället för motorn som blir hushållsmaskinen i hjärnan, men det är inte roligt att vara en robot heller. Jag vet inte… ibland känns det som om livet är förstört.

Jobbet är inget roligt längre. Och utan jobb är inte livet roligt. Jag är rädd. Rädd för att göra bort mig. Säga fel göra fel när jag är hypoman. Till slut går allt överstyr och jag blir helt koko (=manisk). Och har skämt ut mig. Och blir paranoid, för jag vet inte vad folk viskar om bakom hörnen……

Äh, dagens inlägg blev en liten beskrivning av hela mitt liv. Därför har det fått tolv verser 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s