Ibland gråter jag

Ibland gråter jag fortfarande. Jag sätter mig i bilen, kör fort och lyssnar på bra musik. Kanske Enigma. Jag tycker om när de sjunger på franska. Musiken kramar ur alla tankar, vrider hela min själ, trycker ihop min skalle. Det låter konstigt att det fortfarande kan vara en sorts kris det här. Att jag är bipolär. Jag är öppen och jag vill prata om det. Ändå är det en känsla av att jag inte vill. Förstås. Vem vill överhuvudtaget ha en sjukdom….

Men jag vill inte förstå och jag vill inte se sanningen. Och när jag ser den, genomskådar den och försöker ta makten över den… så gör det ändå ont.

Ibland tänker jag på alla tabun, alla människor som inte vet utan tror på myter. Eller vem vet egentligen? Inte ens jag. Men jag blir liksom rädd inuti när jag tänker på vad dom där människorna tänker som jag inte kan ändra på eftersom de inget säger, inget frågar…. utan tror en massa i sina egna hjärnor.

Och då tänker jag och gråter…. Då känner jag så hjärnan gör ont…. Det är då samtalen börjar. Vad jag borde säga och vad dom då skulle svara och vad jag skulle säga då och varför det är dumt att säga så och vad jag skulle ha sagt istället och vad dom då gör….. Ja andra kanske tänker så också, men mina tankar mal och mal och mal ungefär som om jag har hamnat i tvättmaskinen. Det skaver. Det gör ont. Mina piller hjälper faktiskt.

Ibland gråter jag. Över att jag är så fruktansvärt trött. Över att hjärnan gick sönder. Att allt bara blir värre och värre. Och att det troligtvis känns så nu för att jag vet mer än förut. Var jag lyckligare då?

Jag hade mina depressioner och mina manier och nu när jag förstår så känns det som om jag ändå inte riktigt tror att det är sant det där. Att det fanns. Jag tänker att jag ljuger nog, jag hittar på. Men jag minns och jag kan läsa i dagböcker och annat jag har skrivit och jag vet att det fanns där.

Men känslan av allt jag gjort och alla tårar som runnit på min kind…. Känslan när jag går in på psykiatrin och ännu värre när jag går ut. En känsla av att allt det innersta, det jag alltid gömt, faktiskt har blottats. Nu så många år senare än jag först upplevde det. Och det gör ont. Det gör ont eftersom det jag gömt på sätt och vis inte fanns men det gör det nu, fast det ju fanns då också. Jag vet inte, men kanske det beror på att man själv var en del av tabut förr. Att även jag kunde se på psykiskt sjuka människa som DE. Som de andra. Som de som inte jag var. Några andra. Och nu… är jag en av de. Det blir nånslags personlighetsklyvninig på sätt och vis. Den är nog nyttig. Och kanske det är nyttigt för andra att faktiskt jag är en av de. Jag menar människor omkring mig och jag menar andra också. De som man vill nå ut till, de man vill bryta alla myter hos.

Fast det är tungt ibland. Det är sorgligt. Att det här faktiskt gäller mig. Att jag går in genom psykiatridörren, sitter och pratar med en psykiater som skriver ut piller… ska jag ha den sorten eller den sorten. Ska jag ha 200 eller 300? Litium – är det bra för mig? Vilken nivå i blodet ska jag ligga på?

Litium…. Ett bevis på att man är bipolär. Manodepressiv. Manisk ibland. En sån där. Galning (nu menar inte jag att jag själv ser på mig som en galning, men jag vet att det finns andra som tänker det ordet om oss bipolära).

Det är tungt ibland. Att sitta där i stolen på andra sidan skrivbordet och liksom förödmjukas på sätt och vis. Sitta där och förstå att jag är annorlunda. Att jag är sjuk. I hjärnan. Annorlunda. Själen kramas ur, jag vill inte sitta där.

Jag vill inte gråta på nätter av ångest. Jag vill inte att paniken ska komma och våldta mig. Och jag vill inte ha gjort alla dom dumma saker jag gjort. Jävla besserwisser! Som flugit omkring och tyckt att jag är bäst. Jag vill inte vara sån.

Ibland gråter jag….

10 tankar om “Ibland gråter jag

  1. Katta skriver:

    Har läst. Tycker du är fin.*Krama om*

  2. Maria E skriver:

    Enigma är fantastisk musik att lyssna på ibland och ibland gråter jag oxå och tänker på hur det blev med olika saker här i livet . Kramar om dig massor ❤

  3. S skriver:

    Det är trots allt lite speciellt att vara sjuk i hjärnan-psyket-personligheten… Jag kan fortfarande känna någon sorts inställning från en del i omgivningen att det inte är på riktigt, att jag kan ändra mig bara jag vill, som om det vore en lek. Eller den där ”men du ser helt normal ut”, om de bara visste hur många som går runt och ser normala ut fast de har skruvad hjärnkemi… Innan jag själv blev psykvårdad trodde jag nog som dem.

    Även om man försöker skaka av sig fördomarna så är det svårt. Svårt att erkänna för sig själv att man tillhör de ”lägre stående” i samhället, svårt att erkänna att man faktiskt är sjuk och gör konstiga saker, även om man gör en massa bra saker också. Det är en sorg.

    Många kramar ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Vad skönt att du skriver så där! Känns skönt med en frände liksom. Känner igen attityden som du skriver om. Det är väl bara att skärpa sig typ… Min man och jag pratade här alldeles nyss om min mammas reaktion när jag fick min diagnos. Hon sa nåt om att hon inte såg det som nåt handikapp. Jag tror det var menat som en tröst. Fast jag förstår inte riktigt hur hon ser på handikappade överlag då. Det måste innebära att man är som du säger: lägre stående.
      Kram på dej ❤

    • isabella skriver:

      Vad jag känner igen mig i din kommentar. Det är ju på riktigt, tyvärr.

Lämna ett svar till isabella Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s