Vid en sjö

DSC08585Jag fortsätter mina tankar om…. livet. Det är svårt att förklara utan att någon kanske retar upp sig och tycker att ”Nu får hon väl ändå ge sig nån gång”. Jaja, jag har accepterat det och jag jobbar med att göra mitt liv så bra som möjligt. Jag har rutiner och scheman och jag jobbar halvtid och jag har mina sätt att återhämta mig som t.ex. att simma, gymma, scrappa och sitta i styrelsen för Balans. Och så har jag ju djuren här hemma, som betyder väldigt mycket. Det finns egentligen väldigt mycket i livet som är bra. Jag har förresten vänner också, som betyder väldigt mycket. Att jag älskar mina barn och min man är självklart. Ibland tänker jag…. tänk om jag skulle stå på dödens rand…. vad skulle jag ha velat gjort innan dess? Och då tänker jag på allt det där, som jag älskar.

Men det är så ändå, att jag är född med ett slags vemod inuti. Det är så det är. Det är det som är jag. Också. Man kan kalla mig Solen eller Skratt-Lisa (en kille som kallade mig för det när jag var liten. Han var så elak då den killen. Många år senare lärde jag känna honom igen, så go och snäll och mysig på alla sätt. Tänk hur det kan va…)

Man kan kalla mig Solen och Skratt-Lisa, men redan som tonåring visste jag att jag även var Prinsessan Olycklig. Det fanns liksom bara där. Ett slags vankelmod. DSC08587

Så det tar mig ibland. Det där djupet. Det där mörkret. Och det kan ingen göra nåt åt. För det är bara sån jag är. Det är jag.

Jag vacklar nu. Mina dagar är fulla av spring i benen, skratt och sockerdricksbubblor i kroppen. Men det finns något annat också. En sorg, ett vemod över livet. Ett liv som jag älskar, men inte orkar med. Sockerdricksbubblorna bubblar upp i huvudet och gör mig så fruktansvärt trött.

Men i år ska jag inte! Det ska inte gå åt helvete! Jag vill inte ha en vinter som jag inte orkar med!

Så jag måste ta det lugnt. Jag måste säga till mitt liv att ta en paus ibland. Glädjen, den där underbara lyckan, den måste ta det lugnt.

Och samtidigt så måste jag ha rätt till mitt vemod, min ensamhet, mitt skådande över natur och allt som är vackert.

DSC08532Idag simmade jag på ett badhus efter jobbet. Sen köpte jag en mjukglass och åkte och satte mig vid en sjö. Höstlöven regnade ner från björkarna. Vattnet var nästan stilla. Solen sken. Ensam med mina tankar. Ensam med ett styng av sorg. En tår på kinden, en vind som smekte min kind, prasslande löv. En tår som måste få vara där. Det finns mycket att gråta för. Och det behöver man göra ibland. I ensamheten vid en sjö.

2 tankar om “Vid en sjö

  1. S skriver:

    Både det ljusa och det mörka finns ju i livet. Människor som vi får också uppleva det så konkret inne i oss själva, motsatsen är alltid bara ett andetag bort. Att sitta ensam vid en sjö ibland är nog helt rätt…

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s