Nu är jag slut

DSC_3387I går dammsög jag hela nedervåningen. Det brukar ta en timme. Igår tog det tre… Jag tog pauser och vilade. Idag har Peter och jag plockstädat. Jag har bäddat fint, torkat bort spindelnät i fönstren, bytt handdukar, torkat av bänk i köket. Och diskat. Det var inte mycket och det som var viktigast var kaffebryggaren egentligen. Man kan kanske undra vad som var över till Peter… Mmm det kan man nog undra. Han slängde i alla fall ut en trasig kontorsstol på gården :-/

Klockan 14 ungefär ringde min chef och hade åkt lite vilse i samhället, men sen kom hon rätt. Peter åkte till staden för att handla och hämta Gabriella. Min chef (vi kan kalla henne för Hanna) och jag fikade och pratade kring mina arbetsuppgifter. När jag var uppskruvad så …. ja jag vet inte vad jag ska skriva. Men jag har liksom en tendens att krångla till livet för mig själv. Jag är fortfarande oense med henne kring hur hon skötte att hon plockade bort en arbetsuppgift för mig som jag tycker mycket om. Det svider i mig och det kommer det att göra även fortsättningsvis. Men hon tycker att det viktigaste just nu är att jag kommer tillbaka och inte tar för mycket utan kan jobba utan att jag stupar igen. Hon vill så väl och självklart har jag jobbet kvar när jag kommer tillbaka.

Jag är ledsen över alltihopa och höll på att börja gråta. Jag tror hon såg det och det vore bra. Det här är svårt. Allt det DSC_3405som jag älskar och som jag skulle ha gjort nu när jag är borta, det måste självklart flyttas fram. Enligt henne är det ingen brådska. En del av det kan vänta till våren. Då hade jag lust att skrika, för så vill jag inte ha det. I min hjärna skulle jag till och med jobba över för att hinna i fatt. Men jag vet att min hjärna har fel, för det är ju tvärtom. Jag ska ta det lugnt så jag kan fortsätta att jobba, inte krascha igen.

Och jag måste inse att kraschen till viss del faktiskt hade med jobbet att göra…..

När jag kommer tillbaka så är ett stort steg faktiskt just att gå in genom dörren och träffa arbetskamraterna. Det kan låta som lättare än att jobba med arbetsuppgifter. Men det är alltså tvärtom. Vi pratade om det. Och på nåt sätt måste det göras. Jag måste gå in genom den där jävla dörren och säga hej, le, ta lite kaffe och sätta mig vid bordet. Det svåra är…. kommer de att fråga hur jag mår eller inte? Jag skulle önska att inte läget är så spänt utan att de faktiskt ”ser” att det är just jag som kommer och att de frågar hur jag mår. Jag skulle vilja det. Det kan vara svårt för dom, men det behöver inte innebära att jag lägger fram nån lång novell om mina veckor hemma, eller att de måste bli nånslags terapeuter för mig. Nej, jag vill bara att dom inte låtsas. Att det faktiskt är ”Marielle-som-har-varit-hemma-och-sjuk” i några veckor. Inget annat.

DSC_3399Min chef och jag gick lite husesyn. All röra fick liksom befinna sig där. Det var skönt. Jag tror att vi hade gjort ett lagom jobb, Peter och jag.

Nu är jag trött. Jag är helt jävla färdig. Slut. Det här var jobbigt. Spänt. Nu ska jag ha helgen att hämta mig på och sen har jag även nästa vecka som sjukskriven. Just nu är det omöjligt att jobba. Omöjligt att anstränga mig nåt överhuvudtaget.

Nu tror jag att dom kommer. Min dotter och min man.

Ha en trevlig helg. Stora kramar!

Kanske ni tycker att det är mycket höstbilder från båten, men jag har så många såna just från Oktober så jag vill använda färdigt dom jag har. Sen rör jag ju ihop saker ibland så möjligt att en del bilder kan återkomma flera gånger 😀

Att bestiga ett berg

”Gå ut i det fina vädret lite, det är bra för dig”

DSC_3411Nej, det är helt omöjligt. Men jag har ett berg framför mig. Det handlar om att dammsuga nedervåningen. Det ska nog gå. Jag tror det faktiskt. Jag är själv hemma och tror att det går lättare då. Det kan få ta tid, det gör inget.

Peter är på kurs om mörkerkörning med segelbåtar… Läskigt, men dom är ju rätt många på båten så det fixar han ju.

Jag har legat idag också. Varför påverkar detta kroppen så? Vad är det om gör att jag blir så orkeslös? Jag förstår det faktiskt inte.

I går kväll såg vi en film som var jättespännande. Men det är ju just det där med kroppen. Ja huvudet också. Att jag är så trött. Så himla trött.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag orkar läsa. Jag kan liksom inte tänka.

Jag har avbokat informationskvällen på bipolärkursen. Det känns lite tråkigt, jag hade sett fram emot det.

Helgen med Gabriella har jag förberett henne och Peter på att de får ta hand om varann utan mig. Jag bosätter mig DSC_3410nog på övervåningen medan de kan titta på TV osv.

På måndag skulle jag ut och äta ihop med mina gamla arbetskamrater men det har jag också avbokat. Det var många som kom på att de inte kunde så nu är datumet framflyttat. Lite synd, jag är inte så förtjust i att det är i jultider, men den oron får vi ta då.

I morgon är det medarbetarsamtal med chefen. Vi bestämde ju att hon skulle komma hit. Och jag har bestämt mig för att det ska jag nog inte avboka. Det är därför jag ska bestiga berget Dammsugning. I övrigt tror jag att det kan finnas en viss vits med att hon får se hur här ser ut i och med att jag är sjuk…. Att hon får se att jag verkligen är sjuk.

Sen kommer ju som sagt G vid 18-tiden och det är alltid jag som hjälper henne med grejerna in till rummet och bäddar i kisskydd osv i sängen. Vi får väl se hur det går med det.

Peter och jag pratade om en sak igår som jag undrat över så mycket ibland. Men detta var första gången som han också tänkte tanken. Nämligen psykiatrin. Alltså jag har ju kontakt med öppenpsyk, men hur funkar det med inläggning? Hur sjuk ska man vara? Vad händer när man är där? Vad är det egentligen bra för? Vad gör det för nytta?

DSC_3406Jag har ju aldrig behövt. Eller har jag det egentligen? Det sistnämnda är väl kanske inte så viktigt i dag, men ni som läser; kan ni inte beskriva? Beskriv livet där liksom, vad är det som händer? Och varför? Vad är det för skillnad på att ligga här i min säng mot att ligga där i en säng? Att bli tvungen att gå upp och följa rutiner, till viss del måste jag det hemma också. Slippa disk och städning kan väl vara skönt, kanske. Prata med andra – både patienter och personal – skulle jag ju inte orka nu ändå. Jag gömmer mig hellre tills allt är över. Jag vet i och för sig att det kan vara svårt sen att liksom komma tillbaka in i ett sammanhang, klara att gå in i fikarum osv. Men det har ingen betydelse att ”träna det” i en miljö som ändå inte är densamma som sedan.

Ja vilka röriga tankar.

Kram på er!

Så här dåligt vill ingen må

Jag har  legat i sängen i princip hela dagen. Hjälpte Peter in med motorn ner i källaren samt att dra ur en plugg i båtbotten. Egentligen skulle jag ha hjälpt till mycket mer med att  dra upp båten, men jag klarar inte nånting.

Vi pratade om psyk förut. Jag tror att vi är lika rädda och osäkra bägge två.

I morrn skulle jag till psykiatrin och informera om föreningen, men jag får nog tyvärr ringa återbud. Helgen med Gabriella får helt enkelt Peter ta hand om. Jag ska försöka bo på övervåningen och vara ifred. Gabriella har fått mjällschampo som hon behöver hjälp att massera in, så det ska jag göra. Måndag ska vi ut och äta med mina gamla arbetskamrater. Så där som vi gör ibland. Jag är den som brukar arrangera det hela. Jag antar att jag får krypa till korset även där och avboka. Jag har ju alltid varit med och varit den som drivit det hela så det blir av. Men så är väl livet. Ibland blir det krock rätt in i väggen. Det går inte att göra så mycket åt det. Tyvärr.

Det finns några och speciellt en som har sagt till (skrivit) mig på skarpen. Och jag måste inse att det går inte att göra på annat sätt än att lyssna.

Ett möte med min chef här hemma på fredageftermiddag går nog att få till. Jag vill inte avboka och inte flytta fram, men om jag måste så gör jag det ju.

Älskade vänner, så här dåligt vill ingen må.

FAN – del 2

DSC_3402Klockan ringde i morse. Jag gick faktiskt upp. Vid frukostbordet fick jag beröm av min man. Jag tänkte att jag tar allt i etapper. Tänker en sak i taget. Efter frukosten duschade jag. Det fick ta den stund det tog förstås. När jag kom ner till nedervåningen igen så var det gränsfall till att jag blivit försenad, men om jag skyndade på skulle jag hinna. Där kom nästa etapp. Jag kände tröttheten, motståndet, omöjligheten. Men jag satte mig i bilen och körde. Jag kom närmre och närmre. Men jag kände att det inte skulle gå. Åkte till Coop och handlade. Konstigt, jag som brukar få ångest i affärer, klarade faktiskt av det bra. Jag hade tagit mina mediciner precis innan och det var som om jag gick i nånslags dimma eller dröm. Jag kände inte, jag stoppade det som stod på listan i min korg. Betalade, lånade toaletten, gick in på apoteket och köpte meds. Sen gick jag till receptionsdisken och köpte två festisar och en budapestbakelse.

DSC_3386Jag tänkte aldrig ens att jag faktiskt klarade det som var bland mina svåraste måsten i vardagen. Men när jag kom ut igen så tänkte jag att Nej. Jag kan gå in på mitt förbaskade älskade jobb och jobba och sen åka hem för att inte orka ett jäkla dyft. Ska det vara så?

Jag försökte ringa psyk men kom inte fram ”Välkommen till landstinget. Det är samtal före. Var vänlig vänta!” Till slut la jag på. Skickade ett mail via min jobbtelefon. Ringde jobbet. Ringde min chef. Hade fått mail från en fin arbetskamrat.

Och sen åkte jag hem. Till mitt kök och åt min budapestbakelse tillsammans med mina katter.

Jag har sovit några timmar. Lagat mig lite mat.

Peter ringde. Han förstod inte. ”Men vad var det som inte gick?” – ”Men jag kunde inte gå in, jag klarade det inte!” – ”Som social fobi ungefär?” – ”Nej jag klarar av dom andra, men jag kunde inte, jag bara grät”.DSC_3392

Sen kom diverse frågor om mitt jobb, tänk om tänk om tänk om… du inte får va kvar? Och vad tänker dom om en psykiskt sjuk? Jag vet inte vad han sa eller hur mycket, men det var tillräckligt för att få mig att bryta ihop.

Jag älskar min man, men han förstår inte. Och då förstår ju inte jag heller.

Så här sitter jag och tänker FAN!

Läkaren skickade ett mail. Två veckors sjukskrivning. Jag hade tänkt mig en. Men jag tror att hon vet vad hon gör. Hon är van, hon har träffat många som jag.

Jag är ledsen. ”Jobbet finns ju kvar”, sa min chef. Jag älskar att hon sa de orden. Hon sa faktiskt att jobbet finns kvar. Det jag var så orolig för. Och samtidigt känns det som om jag ska visa vad jävligt mitt liv är ibland. Det låter konstigt. Men så här är mitt liv och så har det varit – det är ju bara så och jag tänker inte smyga längre, och har jag nu börjat en sjukskrivning så kan jag väl vara sjuk färdigt.

DSC_3400

Men ändå…. FAN!

FAN!

Ute regnar det. Ungefär som inuti mig. Jag har legat i sängen. Jag vet inte om jag borde låta mig göra det i morgonDSC_8454 också, eller om jag skulle må bättre av att komma iväg. Dessutom tänker jag på mina arbetskamrater. Jag tror dom flesta är på kurs om utvecklingsstörning och demens. Jag hade velat gå den kursen också, men som det är nu så…. vill jag faktiskt inte ens. Jag kan inte och jag vill inte.

Men kanske någon är kvar på jobbet. Det kan vara skönt att ha någon att prata med. Samtidigt så orkar jag inte spela teater och då kanske det blir jobbigt för dom istället. Så jag vet inte. Min halvtid i morgon är planerad kl 8-12, jag kan bestämma själv utifall att det inte är nån bra tid just i morn. Men jag vet inte vad som vore bäst.

DSC_3594Jag vill så gärna.

Och kanske ändå inte.

Jag tänker inte gå och älta det nu. Det får gå som det går.

Jag har varit ute med ficklampa i regn och blåst och mörker och ropat efter Solkatten. Han har varit i kattslagsmål igen. Men så småningom kom han när jag ropade och han ser helskinnad ut, verkar inte vara några fel alls. Puh! Det är så otäckt det där ljudet när katter bråkar!

Jag borde ha städat kaninburen idag.  Men det gick inte. Jag sa till min man att jag kunde ta tvätten och jag kunde ta disken, men ingenting mer. Då frågade han om han skulle ta tvätten istället och jag tog kaninburen. Nej. Jag orkar inte kaninburen alls. Den får bli i morgon kanske. Den måste städas. Men jag kan inte.DSC_3593

FAN!

Ännu mera gnäll… eller depp

Usch det kan inte vara roligt(?) att läsa min blogg så full med negativa tankemönster. Men det är ju så det är. Jag kan låtsas på facebook, men här vill jag visa den jag är – alla sidor. Hur mitt liv ser ut beror ju mycket på mina båda poler och just nu är jag väldigt nere.

En sommar i högvarv, jag älskar det. Skoja med Gabriella, gå med bara fötter ute, äta frukost på altan… Och så fortsätter det att snurra och snurra och snurra. Jag märker det inte. Bara litegrann. Och jag kände det i början av min sjukdomsperiod nu. Hur det knarrade i huvudet och jag höll på att explodera av känslor. Att sedan komma ner var inte nåt störtfall. Jag visste faktiskt inte ens när det gick över från det ena till det andra.

Men nu är jag här. Nätter med mörka tankar. Ja till och med liggandes på golvet i ångest. Jag kan göra saker och sen plötsligt bli sittande nånstans. På toalettstolen eller i soffan.

Alla runtomkring mig lever i sina egna cirklar på nåt vis. Jag vet att jag är jobbig och besvärlig. Ingen orkar se på mig för dom vet inte hur dom ska tackla mig alls.

Igår ringde mamma och tokskrattade i telefonen och talade om att Gabriella hade sagt att hon skulle ringa och fråga hur jag mår. Man kan inte säga saker till G för hon kan inte hålla tyst. Men det gjorde inget för det var ju rätt. Jag ville att mamma skulle ringa och fråga hur jag mår. Men mamma förstod inte det och hon lyssnade inte på vad jag sa heller. Ibland blir jag så arg och ledsen inuti. Dumma männska!

Som sagt, alla lever i sitt eget. Men allt jag inte orkar egentligen? Städa, plocka, diska, tvätta. Det blir inte gjort alls. Och min andra hälft ser det inte, förstår inte att han ens ska fråga om jag behöver hjälp. För det är inte hans områden. Han har sitt eget. Och jag har mitt. Den regeln går inte att ändra på.

Jag satt på toastolen för en stund sen och funderade…. vem ska jag prata med? Vem ska tala om för mig hur jag ska göra för att få hjälp?

Idag är Peter och tar upp bryggor inför vintern. Han ringde hem och berättade att han hade feber och var jättesjuk så när han kommer hem ska han lägga sig i sovrummet. Men han är så duktig för han gnäller inte och vill inte att jag ska sköta om honom…. sa han.

Nej inte jag heller. Men det räknas inte. För jag kan inte ta tempen och säga att jag har hög feber.

Usch vad jag gnäller.

Men det gör jag. Jag gnäller för att jag är ledsen. Desperat. Jag gråter för att jag måste diska. Och för att tvättberget växer till taket ungefär (nej).

Igår kväll försökte jag säga att jag är så trött i kroppen. Att jag inte orkar.

Veckan som kommer är höstlov för Peter. Dom två första dagarna är studiedagar, så då ska han egentligen jobba. Men nu är han ju sjuk. Och onsdag eller torsdag behöver våran lilla motorbåt här hemma tas upp. Han är inte lika bra på att backa med kärran som jag är så jag behöver nog hjälpa till. Jag kommer nog att åka till jobbet på måndag. För jag orkar inte gå här och ha krav på mig.

Det går inte att förklara. Jag älskar honom och han gör jättemycket. Lagar mat t.ex och det tycker jag är jättejobbigt, speciellt när jag inte mår bra.

Men det handlar inte om vad han gör och inte gör. Det handlar om vad jag inte orkar och vad ingen ser.

Så…
Jobba?
Lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet?
Kontakta psykiatrin?

Det sistnämnda törs jag inte. Kanske samtal skulle hjälpa? Men jag vill inte samtala. Det enda jag vill är att få svar på mina frågor. Vad ska jag göra för att få hjälp här hemma? Och ingen utomstående kan ju komma hit heller. Det skulle vara en förlust för Peter. Och han skulle tycka att det är konstigt.

Jag älskar honom. Det finns dom som är ihop med kvinnomisshandlare, alkoholister, sportfantaster…

Han kramar mig och säger att jag ska hålla demonerna stångna. Det var ett uttryck vi hade gemensamt i julas när jag mådde så dåligt. Då var det skönt. Nu är jag trött på det för det är uttjatat och säger ingenting längre.

Jag kan prata med honom. Tala om hur jag känner. Men han kan inte göra mer än så här.

Och jag är ensam och trött och ledsen. Och Gabriella pratar med mormor som inte förstår och som skrattar, när jag behöver ömhet. Och….. till helgen kommer nog Andreas. Älskade älskade (vuxna) ”unge”. Men även det ställer krav.

Sådärja… nu fick jag ur mig lite av den oreda som brottas inne i hjärnan…