Hur livet blev….

Ibland tänker jag att jag vill skriva nånting stort, nånting viktigt. Det är svårt förstås. Jag skriver om mitt liv, vardagar och tankar. Det är viktigt också förstås. Att skildra vardagen hos en sån som jag. Men vem är jag? Hur blev jag den jag är? Om man tänker alla år i sitt liv som en lång resa så…. hur blev den så här för just mig? Vad har påverkat? Ibland har jag kunnat välja och då kan det ha blivit fel eller rätt. Men många gånger har jag faktiskt inte kunnat välja. Det är så, även om andra kan få för sig att man alltid har ett val. Nej jag valde aldrig att Gabriella skulle få en neurologisk sjukdom som gör att hon inte kan gå längre. Och jag har inte valt mina depressioner. Man kan inte ”rycka upp sig”. Och tankar i negativa spiraler, längre och längre neråt, nej man kan inte kliva av det tåget.

DSC_3326

Man kan kanske förlika sig med livet ändå. Acceptera, respektera. Ja jag försöker. Jag kämpar med det där faktiskt. I går pratade jag med en kvinna om Gabriellas neuropati och att hon innan det blev som värst, kunde  gå långt i skogen, att hon älskade skogen. Kvinnan frågade hur (minns ej orden) jag klarade det. Du måste gråta mycket, det måste vara en stor sorg? frågade hon.

Jag blev stum nästan. Vad svarar man? Jag sa något om att jag hade gråtit färdigt på nåt vis. Att dom värsta tårarna har tagit slut. Jag gråter inte längre för det. Man måste gå vidare. Kämpa på i vardagen. Fast det är klart att ibland gråter jag, men inte så där desperat som i början.

Ja men det kanske faktiskt är så. Det har gått ungefär tio år sen det började. Hennes smärtproblematik.

Om man ser oss kämpa på med rullstolen i uppförsbackar eller när jag blir  fruktansvärt frustrerad (hysterisk :-/ ) på rullstolshjulen som inte gör som jag vill, så kanske man tror att jag är stark. Eller när vi kommer in till nån läkare eller i någon affär, ja då kanske man tror att vardagen är enklare än den är. Man kanske ser en mamma – vilken som helst – som tar hand om ett vuxet barn med handikapp. Jag tror inte människor förstår allt slit som sker i hjärtat och inte heller vilket slit det är att klara av ett rullstolsburet barn, ett vuxet barn.

Det är en sorg att hon inte klarar samma sak som andra vuxna människor. Att hon inte klarar att gå till affären, att haDSC_3335 vänner att ta kontakt med själv och ta sig till, att hon inte kan åka på semester, att hon inte kan springa och leka med djuren.

Det är klart att jag sörjer. Det är klart att tårar rinner ibland, fast ganska sällan ändå nu för tiden. Livet ser ut som det gör. Jag kan snarare bli förbannad istället. Arg över att hon inte blir bemött på ett värdigt sätt, på ett autismvänligt sätt. Det är nog faktiskt det värsta.

Nej mina tårar handlar ofta om mig själv faktiskt. Egoistiskt? Nej sant. Min resa mot att förstå att mitt liv är som det är på nåt vis. Jag kan inte förklara. Jag skulle vilja beskriva. Min dotters neuropati, min dotters smärta och svårigheter att gå, min sorg finns innanför min hud, men den syns inte längre. Min egen sjukdom. Jag tror att det är en chock. Ännu. Och jag kan sörja det jag trodde var normalt på nåt vis, som inte var normalt. Som inte är normalt. Det spelar ingen roll vad du säger om det. Hur du slätar över, hur du tröstar. För ibland måste jag få sitta på sängkanten och vara introvert. I am sorry, but this is me…

I’m sorry this is how I am….

4 tankar om “Hur livet blev….

  1. talfrida skriver:

    Det låter kanske konstigt, men jag tycker du skriver så vackert om än vemodigt om hur ditt liv ser ut. Jag sitter också på sängkanten och funderar över vad som gjort mig till den jag är. Självklart sörjer man det som inte blev ibland, hur ska man annars orka det som blev?

    Men har så många drömmar och önskningar om och kring sitt liv och ens barn och det egna livet är ju en resa i sig, men ens barn är så himmelens känsligt eftersom man hela tiden rannsakar sig själv och undrar om man kunde ha gjort annorlunda på ett bättre sätt. Så tänker jag inte alls likadant om mitt egna, även om jag undrar om det hade varit bättre om jag haft det annorlunda. Ens barn finns ju där hela tiden, under huden som ett öppet sår på nåt vis som aldrig läker helt. Man vill ju att de ska få ett underbart liv ur alla aspekter.

    Sen vill man såklart att man ska ha ett fint liv själv också och kan sörja över hur det är ibland, men för mig blir det inte samma sak iallafall på nåt vis. Vet inte om jag kan förklara så nån annan förstår, men det är min känsla. Det hänger kanske ihop med att jag aldrig har fått känna mig särskilt viktig eller att mina känslor aldrig upplevts som viktiga av min omgivning. Nu vet jag ju att det hänger ihop med att ingen förstod mig eftersom jag inte var som andra, men lik förbaskat så är ju känslan densamma ändå.

    Nu svamlade jag iväg igen, jag skulle ju skriva att nej, jag tror ingen annan kan förstå en annan människa fullt ut. Sen tar vi oss ju sällan den tiden med andra, att sitta och föra filosofiska samtal i längre stunder med våra vänner. Egentligen vet jag inte varför, kanske för att folk inte är intresserade? Jag skulle älska att sitta i ett sånt där gammaldags bibliotek i nån gammal herrgård i en fåtölj och diskutera medan höststormarna viner utanför de höga fönstren, mörkret faller och det sprakar en eld i den öppna spisen eller en kakelugn med en filt över knäna och en irish coffe i handen och prata djupa samtal med någon.

    Tja, det blev som vanligt ett ivägsvävande från ämnet och du får väl ta bort kommentaren om du vill.
    Stor varm kram till dig, du är iallafall inte ensam om att kämpa med att förstå dig själv och din omgivning genom de nya ”glasögon” som en diagnos för med sig.

    //Talfrida

  2. Polär Marielle skriver:

    Du skriver väldigt tänkvärt Talfrida. Tänker absolut inte ta bort det. Läser flera gånger för att ta in dina fina ord ❤
    Det där biblioteket vill jag också sitta i med dig. Vi skulle ha så mycket att prata om.
    Många kramar! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s