Livet inuti och livet utanför

DSC_3342Man skulle kunna skala bort bipolär-delen och bara skriva om vardagen; vad man gör, att den är vacker, vad man äter osv. Eller så skulle man kunna skriva om bara det bipolära och inte visa hur vardagen verkligen är eftersom det blir två helt olika världar och folk kan bli yra i mössan för att de/ni inte förstår att de världarna kan finnas på samma gång. Och risken är då att man förenklar bipolär-delen och inte tror att den är så allvarlig som den är. Den är allvarlig. Den kan till och med få dödlig utgång. Även för mig. 47-åriga mamman till två vuxna barn som har jobb och ett fint hus, gift med en man utan vredesutbrott, som aldrig misshandlar och som aldrig sitter dretfull i soffan och kollar på sport – en man som lagar mat och städar övervåningen och toaletterna varje vecka….. Denna 47-åriga mamma har en sjukdom som kan vara dödlig. Du kanske tror att det finns ett val för mig. Det finns egentligen inget val. Det gäller att kämpa. Att bygga byggställningar omkring mig, som är stabila och inte ramlar ihop när vinden viner. Jag måste bygga först, för att det ska hålla. Men ibland blåser det så det skallrar i fönstren i alla fall. Det blåser inuti. Allt skräp och alla dammråttor bara far omkring därinne. Nåt jävla tivoli och jag hänger inte med.

I tisdags var jag ledig. Gabriella och jag åkte till ett fågeltorn. Vi har varit där förut. Det är handikappvänligt så det går att åka rullstol ända ut över träskmarkerna. Från parkeringen till själva fågeltornet är det en liten stig, men jag har lärt mig hur jag ska dra henne baklänges för att komma fram på ett säkert sätt. Vi har nämligen problem med hennes DSC_3343framhjul på rullstolen, så om de kör emot nån liten sten eller kotte eller rot blir det tvärstopp och det är ju livsfarligt om hon ramlar rätt framåt liksom.

I alla fall var det en givande stund där ute och vi såg änder och svanar och lite annat smått i vassen. Men hela tiden hörde vi nåt riktigt gapande nånstans. Jag trodde att det var två svanar som gapade till varann, men så hojtade Gabriella ”Där!” och där kom en ensam svan. Den måste ha haft ont nånstans. Ingen av de andra brydde sig om den och han gick åt ett helt annat håll. På väg mot skogen.

S småningom tyckte vi att vi hade sett färdigt. Jag gick till dass och skulle hämta bilen så vi slapp gå i uppförsbacke. När jag kom fram till henne stod hon upp och storgrät. Jag rusade dit. Ett djur hade gett sig på svanen. Troligtvis en mink har vi listat ut i efterskott. Det var i alla fall ingen räv. Där stod hon och hade bevittnat hela anfallet och det bryska nedbrottandet, svanen som ”grät” hjärtskärande. Gabriella grät och grät mot min axel, men jag tänkte till och vände på hela historien. Tänk att det är en mink som bor alldeles ensam ute i skogen och har inte fått mat på flera dagar, han är hungrig och trött, och det är ju så att minkar äter kött. Och äntligen fick han mat! Han kan stilla sin hunger och känna sig lite tillfreds med sig själv igen, kanske lägga sig och vila nånstans.”

Och så pratade vi om kretsloppet (som jag först inte kom på vad det hette utan jag sa nåt om cirkel, men då fyllde hon i ”kretslopp”) och … ja… allt det där visste hon ju.

DSC_3347Naturen är grym. Den är ingen saga. Men den är väldigt praktisk. Den ena äter den andra och alla gör dom nån nytta på nåt sätt.

Igår tittade vi på Snow white and the huntsman hos Gabriella. Hon och jag. Myskväll med ostbågar och fanta.

Jag vet att jag borde sortera bort intryck. Jag vet att jag borde låta bli att planera jobbgrejer. Jag vet att jag borde göra en sak i taget, följa mitt schema. Jag vet att jag borde sova på nätterna.

Jag vet bara inte HUR jag ska göra. Så tankeverksamheten blir störd på nåt vis. Det går inte att beskriva. Jag skulle vilja dunka huvudet mot bordet. Få bort min ångest. Få bort alla hoppande synapser. Jag vill gråta, jag vill bli kramad.

Och jag funderar så ofta så jag blir tokig, har det här funnits jämt? Det handlar om en tanke som liksom förlikar sig med det som upplevs. Är det fantasi eller är det verklighet? Har jag rätt att säga att jag mår dåligt eller är det påhitt?

Men vad spelar det för roll egentligen? Om det är nytt eller gammalt? Det finns ju här nu och det är ingen fantasi, för jag vill ju fan inte må så här!

En del i det hela är också att ingen av mina närmaste förstår, vill förstå eller tröstar. Jag känner mig så fruktansvärt ensam.

DSC_3352

2 tankar om “Livet inuti och livet utanför

  1. S skriver:

    Ibland kan jag känna det lite läskigt när omgivningen agerar som om jag är helt normal. Det låter nog tokigt, för samtidigt vill jag inte bli behandlad som en galning i en gammal film och bli inlåst. Men det är som om det saknas, precis det du skriver om, perspektivet att sjukdomen är potentiellt dödlig. Att rätt många faktiskt dör. Och att rätt många andra på olika sätt förstör sitt liv p.g.a. sjukdomen. Precis som cancer är det inget man ber om att få, det flyttar in i ens kropp och så står man där och kan bara göra sitt bästa för att hantera situationen.

    Vilket drama där vid fågeltornet! Men du tänkte smart och rätt, det är kretsloppet som gäller (eller som en biologiprofessor sa en gång på en föreläsning: ”om det finns något som går att äta, så kommer något att uppstå som kan äta det”). Barn kan ofta tackla mer än vi vuxna tror.

    Klart ditt mående inte är ett påhitt. Det är det det är. Andra människor kan tolka det på olika sätt, men det är utifrån, bara du vet hur det känns inifrån.

    Stor kram!

  2. Polär Marielle skriver:

    Håller med dig till fullo. Man skulle vilja att människor åtminstone försökte vilja förstå. Att det är så här det är. Jag tror mycket handlar om rädsla och okunskap och då vågar inte folk fråga eller finnas för nära på nåt vis. Och så står man där ensam istället. Ja skit är det!!
    Vilket bra ordspråk från biologiprofessorn! Precis så är det ju!
    Kramar och tack för dina goa ord!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s