Fast jag är väl inte så sjuk va?

DSC_3355Klockan är kvart i tre. Alltså 14.45. Det är söndag. Det är höst. Det är regnigt. Våta löv seglar ner från träden. Gula är de flesta löv här ute på landet. Vi har björkar, äppelträd och ekar. Ja kanske några andra sorters träd också. En stor röd buske nere vid vägen, men jag tror knappt att det är fler. Det ser rått och kallt ut ute. Ändå tror jag att det skulle vara skönt med regnkläder och stövlarna och gå en promenad. Min man ska nog göra det sen. Jag borde följa med. Men jag gör det nog inte. Jag sitter här med mitt huvud och min kropp som säger att … jag är sjuk. Och ändå inte. För det finns nånslags krigsvilja därinne också. Inne i hjärtat och i själen. Jag har ju krigat så många gånger förr. Fast jag har varit yngre och jag har haft ork på ett annat sätt då.

Det blöta gråa mörkret sänker sig. Inte nåt kvällsmörker för det kommer nog inte än på några timmar. Men just det där gråa mörkret. Det sitter inne i själen också. Det blöta, gråa mörkret.

Jag skulle behöva hjälp. Inte av vården, det är inte så jag menar. Men hjälp att välja. Ska jag orka kämpa, är det bra att kämpa? Eller måste jag vila nu? Ta den där viktiga pausen för att komma ner på jorden och kunna ta nya tag så småningom? Jag vet att ingen annan kan ge mig råd egentligen. Och kanske jag inte har nåt val. Jag vet inte.

Jag ska städa nedervåningen. Jag orkar inte. Men den är min del av huset. Peter städar övervåningen så jag borde DSC03089klara detta. Annars blir det inte gjort alls.

Och jag vill så mycket! I natt låg jag på golvet och grät och gosade med min kanin. Så är mitt liv. Så illa är det. Och ändå förstår jag inte att det är det. Jag tror att jag egentligen mår bra. Att jag ska städa, att jag ska jobba.

Ute faller löven. Inne råder tystnaden. Katten grymtar i soffan, vänder sig om och somnar igen. Det fattas en sån där tickande väggklocka från femtiotalet så skulle allt vara fullbordat på nåt sätt. Fast då skulle min man bli vansinnig. Han är fruktansvärt överkänslig mot ljud. Så köp aldrig nån klocka som tickar till oss!!

Jag huttrar. Det är många timmar sen jag duschade, men ändå känner jag mig inte varm och torr.

Spelar lite musik trots allt. För att vakna ur min ångest kanske. Jag vet inte. Det kan vara ett smärtsamt och skönt sätt att göra illa mig också. Ett sätt att skrapa upp sår i mitt inre för att jag ska veta att dom finns där. Det låter konstigt.

När jag ligger på golvet om natten med ångesten som gör så ont, så är jag så ensam. Att sitta här och lyssna på melankoliska texter och skön musik gör också ont. Texten är så nära. Men jag kanske inte är fullt så ensam.

Jag ska tända lite lampor. Ta fram dammsugaren. Sen vet jag inte om jag klarar mer. Sängen och gråten finns där om jag inte klarar att hålla mig kvar i repstumpen. Livet. Mitt liv kan vara vackert och glatt. Mitt liv kan vara grått och blött. Så nära att släppa taget.

Så nära att känna ett INGENTING inuti huvudet. Jag vill ha någons beslut. Någons hjälp. När jag inte kan tänka själv. DSC03116När jag inte förstår konsekvenser.

Jag ska till min läkare på tisdag. Min chef har frågat om hon ska följa med. Jag har inte svarat. Jag ska fråga min läkare om ett nytt möte i så fall. Det här vill jag göra själv. Fast det är ju det att….. jag mår väl inte så dåligt? Eller?

2 tankar om “Fast jag är väl inte så sjuk va?

  1. Maria E skriver:

    Du är underbar precis som du är ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s