Tankar en förmiddag

DSC_3350Att ta sig ur sängen är ett helsike. Nej jag har inte ont nånstans. Jo i själen. Jag förstår inte riktigt. Jag vill ju göra nånting kreativt. Och ändå blir allting bara en enda röra. Det knepiga är att samtidigt som jag tänker destruktivt så är jag på nåt sätt åtminstone hypoman. Värsta manin kanske har lagt sig. Men dåligt mår jag i huvudet. Jag skulle vilja dunka det i väggen eller nåt.

Peter ser ju inte. Han jobbar mycket och när han kommer hem är han ändå upptagen med sitt. Så har det alltid varit. Minns när Gabriella var liten och jag hade dagbarn. Han såg inte hur jobbigt allt var. När han kom hem från jobbet satt han i soffan och läste tidningar. Medan hon fick stora utbrott över det mesta. Han trodde inte på mig när jag trodde att nåt var ”fel”. Alla möten, alla läkarbesök, psykologer, logopeder, träning med pedagogen…. och så småningom samtalen på BUP. Nej han var aldrig närvarande. Aldrig kanske är att ta i, sällan kan vara ett bättre ord.

Han kunde alltid skylla på att han jobbade. Mina jobb har aldrig varit lika mycket värda. Jag har alltid kunnat gå ifrån. Så självklart att jag alltid gjort det.

När hon fick problem med benen och fötterna… har jag så svårt att skriva om. Fan! Men vi hade ju en son också, någon var tvungen att vara hemma med honom. Så en vinterdag i januari hade vi fått tid i Uppsala för expertundersökning. Vi åkte den långa långa vägen i min bil, Gabriella och jag. Vi hade bokat ett hotell i city. Ett hotell DSC_3362vars minne värmer i själen. Undersökningen gjordes. Gabriella skrek sig igenom den. Jag hade velat prata med någon. Jag ville veta. Jag behövde gråta. Men besökstiden var slut. Vi åkte tillbaka till hotellet. Hon satt kvar i bilen medan jag gick upp till rummet för att hämta något. Jag ringde hem och grät. Vi var helt själva i Uppsala med en rullstol på kullerstensgator och gick för att hitta en pizzeria.

Jag kan inte skriva mer.

Det har alltid gått att skylla mina depressioner på något. Men dom fanns innan. Jag har varit så otroligt stark. Jag har slagits för mina barn.

Detta var inte vad jag skulle skriva om. Det bara kom. Men jag skulle vilja ha någon som kramade mig när helvetet bryter lös inombords. Det gör han väl på sitt sätt. Och jag tycker om honom. Jag älskar honom.

Jag har tänkt att göra så mycket idag. Jag vet att jag är sjuk och inte behöver. I går kväll gjorde jag chokladmousse. Det var grejer spridda överallt i köket. Jag fick ordning på det till slut. Sen kom natten. Med korsord och lite skrivande. Jag har gjort en ”sak”. Jag vet inte vad jag ska ha den till. Den är rätt liten, tre fack eller tre hyllplan beroende på  hur man vill ha den, smyckat med en fin bild, små blommor och ett hjärta. Lite glänsande svarta prickar ska jag sätta dit. Kommer väl på nåt användningsområde för den… sätta upp på väggen kanske.

Jag är arg och jag är ledsen. Allting är så jobbigt. Jag kanske lägger mig under kedjetäcket igen. Lite mera sobril så blir kroppen lugn och jag kanske somnar en stund.

DSC_3340

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s