Jag tror att det är onsdag

DSC_3383Det är ju så…. att om man är bipolär och är jag, så kan en uppåtsnurr till slut gå åt fanders helt. Jag hamnar i ett tillstånd som jag inte kan styra riktigt. Gör helt okontrolerbara saker, helt planlöst, fattar inte konsekvenser, har inget lagomtänk. Och nånstans i den där karusellen störtar jag huvudstupa rakt in i en vägg. Först vill jag dunka huvudet i den där väggen. Fatta att jag är en idiot! Och så kommer katastroftankarna, och ibland är dom helt rätt, jag har verkligen gjort idiotsaker och människor står där och ser ut som frågetecken – ”Vad gjorde hon nu???”. Det värsta är att jag inte vet när det bara är mina egna spöken eller när det faktiskt är sant. Jag har ingen aning alls!!!

Ångesten kommer. Den krälar inuti. Blixtrar. Magknip. Kramper. Ibland har jag tårar och ibland inte. Det är nästan värst när det inte finns tårar. Det gör ondast på nåt vis. Och ingen ser och ingen förstår.

Jag är så rädd. Jag är så ensam. Ingen ringer och frågar PÅ RIKTIGT hur det är. Jag vet människor som tänker på mig oavsett om de ringer eller ej. Människor som finns där. Maria ❤ Du finns på chatten och jag vet att du finns. Andra i den grupp med Bipolära som bildades när vi gick kurs i våras finns också. Äppelblom också kanske.

Min mamma…. har jag faktiskt gett upp hoppet kring. Äntligen kan jag säga. Det är klart att jag tycker om henne, men den omtanken jag skulle vilja ha där, den syns inte. Kanske den finns, troligtvis finns den. Jag har pratat så där glatt DSC_3381senaste tiden som jag vet att hon vill att jag gör. Jag orkar inte be om hennes tröst längre. Det får va så. Hon är en del av livets teater.

Jag har sovit på golvet i natt. Eller sovit? Jag skulle sova, jag hade gått och lagt mig. Och så kom ångesten, drog tag i mig och jag hamnade på golvet. Mådde så fruktansvärt dåligt. Allt gick om varann; ibland sov jag och ibland var jag vaken. Tillstånd som inte går att beskriva. Klockan kvart över tre vaknade jag. Jag hade ont överallt och frös. Tog med mig kedjetäcket och kröp upp i sängen. Frös om fötterna men hittade bara den ena av mina mystofflor. Somnade igen.

På nåt sätt var det synd att det blev så. Det skulle ha varit omvänt så Peter hade sett mig när han kom upp på morgonen. Kanske det låter konstigt. Men jag är så rädd att människor inte ska tro mig. Det gäller Peter också. Rädd att de ska tänka att jag är hemma för att jag har lust.

Jag tror att det är onsdag? Jaga har inga viktiga saker att göra idag. Jag kanske går och lägger mig igen. Jag skulle önska att någon från mitt jobb ringer. Bara frågar hur det är. Det behöver inte vara mer.

DSC_3394

Kram!

12 tankar om “Jag tror att det är onsdag

  1. Sabina skriver:

    Kram Marielle! ❤ Jag vet att det inte är mycket… Men jag spelar också teater, iaf, så den biten förstår jag…

  2. Liselotte skriver:

    Känner så väl igen det där med att spela och känslan av att inte bli trodd. Sänder många varma höstkramar❤️❤️

  3. talfrida skriver:

    Så svårt livet är med dig finaste Marielle ❤
    Jag önskar jag kunde göra nåt för dig när du mår som du gör. Men jag tvivlar inte en sekund på att det är just det helvete du beskriver.
    Kramar om ❤

  4. Maria E skriver:

    massor med kramar till dig ❤

  5. isabella skriver:

    Tyvärr så känner jag igen mig, just när det gäller din mamma. Har för länge sedan försökt att inte bryr mig, men det är inte så lätt. Så länge som jag mår bra, är det lugnt. Jag är precis tvärsemot som dig, jag kan inte spela teater åtminstone inte mot mina nära vänner och släkt. Tack och lov, har jag en underbar sambo som finns där för mig.

    När jag blev sjukskriven på heltid, var det ingen från mitt jobb som hörde av sig, en kollega hörde av sig när jag varit hemma några månader. Min chef ringde och undrade hur jag mådde (och inte på ett bra sätt), tjatade bara om en massa arbetsuppgifter som tydligen bara jag kunde göra.

    Åter igen, sköt om dig och en massa styrkekramar.

    Du ser ju min email, så det är bara för dig att maila om du vill.

    • Polär Marielle skriver:

      Ja det vore skönt att slippa spela teater faktiskt. Jag skulle önska att det fanns någon som kramade när allt var för jävligt. Det låter konstigt alltihopa kanske, men jag har väl vant mig… Och kan vara skönt att få rå sig själv på sätt och vis också. Vi har skilda sovrum nu för tiden och det är bland det bästa vi har gjort tror jag.
      Angående arbetskamrater låter det ju jättejobbigt att ingen hörde av sig! Usch! Jag tror många är rädda för att säga fel saker eller för att ta emot saker som de inte klarar. Jag vet inte.
      Många kramar! ❤

  6. S skriver:

    Det är så tungt när kaoset faller ner över en och man ska försöka reda ut röran, om man verkar klok och kapabel annars förstår folk inte riktigt hur snett det kan bli. Jag fattar om du blir besviken.

    Min man är ju helt underbar på många sätt, men han har någon sorts upphöjd bild av mig, trots att han sett mig i en massa extrema situationer tror han att jag vet vad jag gör. Ibland skulle jag faktiskt behöva att han bara satte mig ner, stoppade i mig ett piller och sa att nu åker vi till psyk. Innan det går så långt.

    Jag hoppas att någon har hört av sig idag, och att du snart mår bättre.

    Kram!

    • Polär Marielle skriver:

      Ja det sista stycket håller jag med om. ”Du är ju vuxen” säger min man och då har han verkligen missat nåt för jag kan inte riktigt ta ansvar för mig själv när jag är manisk och inte depressiv heller.

      Ingen har hört av sig.

      Många kramar!

Lämna ett svar till Maria E Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s