Usch det kan inte vara roligt(?) att läsa min blogg så full med negativa tankemönster. Men det är ju så det är. Jag kan låtsas på facebook, men här vill jag visa den jag är – alla sidor. Hur mitt liv ser ut beror ju mycket på mina båda poler och just nu är jag väldigt nere.
En sommar i högvarv, jag älskar det. Skoja med Gabriella, gå med bara fötter ute, äta frukost på altan… Och så fortsätter det att snurra och snurra och snurra. Jag märker det inte. Bara litegrann. Och jag kände det i början av min sjukdomsperiod nu. Hur det knarrade i huvudet och jag höll på att explodera av känslor. Att sedan komma ner var inte nåt störtfall. Jag visste faktiskt inte ens när det gick över från det ena till det andra.
Men nu är jag här. Nätter med mörka tankar. Ja till och med liggandes på golvet i ångest. Jag kan göra saker och sen plötsligt bli sittande nånstans. På toalettstolen eller i soffan.
Alla runtomkring mig lever i sina egna cirklar på nåt vis. Jag vet att jag är jobbig och besvärlig. Ingen orkar se på mig för dom vet inte hur dom ska tackla mig alls.
Igår ringde mamma och tokskrattade i telefonen och talade om att Gabriella hade sagt att hon skulle ringa och fråga hur jag mår. Man kan inte säga saker till G för hon kan inte hålla tyst. Men det gjorde inget för det var ju rätt. Jag ville att mamma skulle ringa och fråga hur jag mår. Men mamma förstod inte det och hon lyssnade inte på vad jag sa heller. Ibland blir jag så arg och ledsen inuti. Dumma männska!
Som sagt, alla lever i sitt eget. Men allt jag inte orkar egentligen? Städa, plocka, diska, tvätta. Det blir inte gjort alls. Och min andra hälft ser det inte, förstår inte att han ens ska fråga om jag behöver hjälp. För det är inte hans områden. Han har sitt eget. Och jag har mitt. Den regeln går inte att ändra på.
Jag satt på toastolen för en stund sen och funderade…. vem ska jag prata med? Vem ska tala om för mig hur jag ska göra för att få hjälp?
Idag är Peter och tar upp bryggor inför vintern. Han ringde hem och berättade att han hade feber och var jättesjuk så när han kommer hem ska han lägga sig i sovrummet. Men han är så duktig för han gnäller inte och vill inte att jag ska sköta om honom…. sa han.
Nej inte jag heller. Men det räknas inte. För jag kan inte ta tempen och säga att jag har hög feber.
Usch vad jag gnäller.
Men det gör jag. Jag gnäller för att jag är ledsen. Desperat. Jag gråter för att jag måste diska. Och för att tvättberget växer till taket ungefär (nej).
Igår kväll försökte jag säga att jag är så trött i kroppen. Att jag inte orkar.
Veckan som kommer är höstlov för Peter. Dom två första dagarna är studiedagar, så då ska han egentligen jobba. Men nu är han ju sjuk. Och onsdag eller torsdag behöver våran lilla motorbåt här hemma tas upp. Han är inte lika bra på att backa med kärran som jag är så jag behöver nog hjälpa till. Jag kommer nog att åka till jobbet på måndag. För jag orkar inte gå här och ha krav på mig.
Det går inte att förklara. Jag älskar honom och han gör jättemycket. Lagar mat t.ex och det tycker jag är jättejobbigt, speciellt när jag inte mår bra.
Men det handlar inte om vad han gör och inte gör. Det handlar om vad jag inte orkar och vad ingen ser.
Så…
Jobba?
Lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet?
Kontakta psykiatrin?
Det sistnämnda törs jag inte. Kanske samtal skulle hjälpa? Men jag vill inte samtala. Det enda jag vill är att få svar på mina frågor. Vad ska jag göra för att få hjälp här hemma? Och ingen utomstående kan ju komma hit heller. Det skulle vara en förlust för Peter. Och han skulle tycka att det är konstigt.
Jag älskar honom. Det finns dom som är ihop med kvinnomisshandlare, alkoholister, sportfantaster…
Han kramar mig och säger att jag ska hålla demonerna stångna. Det var ett uttryck vi hade gemensamt i julas när jag mådde så dåligt. Då var det skönt. Nu är jag trött på det för det är uttjatat och säger ingenting längre.
Jag kan prata med honom. Tala om hur jag känner. Men han kan inte göra mer än så här.
Och jag är ensam och trött och ledsen. Och Gabriella pratar med mormor som inte förstår och som skrattar, när jag behöver ömhet. Och….. till helgen kommer nog Andreas. Älskade älskade (vuxna) ”unge”. Men även det ställer krav.
Sådärja… nu fick jag ur mig lite av den oreda som brottas inne i hjärnan…
Tre veckor i Oktober 
Vet inte vad jag ska säga… det är så sorgligt på nåt vis att du mår som du gör och ingen förstår. kram ❤
Kram tillbaka ❤
Tack! ❤
🙂 ❤
Åå jag tycker så synd om dig. Och jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Äter du lithium? När jag, till slut, gick med på att prova det så vände det för mig. Jag har mina dippar men de är inte alls lika avgrundsdjupa som de var tidigare. Jag rekommenderar verkligen att prova. Äter också valdoxan. Jag har alltid haft svårt m mediciner pga att ha en mamma som är tablettmissbrukare. Men jag fick tillbaka mitt liv när jag provade just dessa två sorter. Tänker också på vad Sofia Helin sa i sitt sommarprat: ”Det är mycket som man INTE ska tänka på, för att klara sig.” Många många Kramar till dig❤️
Det är inte så lätt att låta bli att tänka på saker. Det går lättare när man mår bra
En del saker behöver jag igenom och det brukar ploppa upp när jag har mina depressioner. Alltså inte tvärtom.
Angående Litium så har jag ätit det i flera år nu. Hög dos. Och ibland tänker jag att det kanske borde sänkas, men det tycker inte min läkare. Det allra största problemet för mig är egentligen att jag måste lära mig hitta signaler och kunna stoppa min idiotframfart när jag blir hypoman/manisk. Eftersom jag inte klarar det så blir kraschen fortfarande väldigt tuff.
Det är klart att jag aldrig vill må dåligt, men när jag är sån här så känner jag dessutom såna enorma skuldkänslor/samvetskval mot alla dom som har trott på att jag mår bra. Alltså till exempel min läkare, stackars henne – hon försöker och försöker med olika mediciner men jag är ett så hopplöst fall så det hjälper ju inte. Och andra runtomkring – stackars dom som hoppas varje gång att NU är hon frisk, och så gör jag dom besvikna som inte är frisk. Eller som säger JAMEN du äter ju medicin! Precis som om dom skäller på mig för att jag mår dåligt i alla fall 😦 Och jag säger inombords att jag är en dålig människa som aldrig blir så där bra som dom vill att jag ska va….
Kram på dig.
Tack och kram tillbaka!
Jag skulle så gärna vilga ge dig en kram.❤️ Det är piss när man känner att det går neråt och orkar inget. Bra att du kan skriva vad känner här i alla fall, så att du inte håller allt innom dig. Du gnäller inte du berättar hur du mår. Låva att om du mår sämre så tar du och ringer till psyk.
En stor kram ❤️ Pia
❤ Tack Pia! Speciellt skönt att du säger att jag inte gnäller utan berättar hur jag mår. Jag har ju min man här hemma och jag tycker att det är svårt att tänka på vad jag behöver liksom.
Men stor kram tillbaka!
Det är din blogg, här behöver du inte tänka på att vara ”trevlig”. Min blogg är inget tivoli precis (även om det är en och annan bergochdalbana 😉 ) men alla har ett fritt val om man vill läsa eller inte.
Det som du skriver i en kommentar ovan att du kan känna dåligt samvete för att du inte blir frisk, det känner jag igen… att man har gjort något fel om man inte mår bra fast man har mediciner, som om man kunde rå över det.
Önskar bara att du kunde prata lite mer med din man om vad du behöver, men jag vet att det inte funkar så enkelt i alla förhållanden.
Varma kramar ♥
Det är så trist att du mår så fruktansvärt dåligt. När allt bara blir nattsvart och det blir en kamp att stiga upp ur sängen. En kamp att ta sig in i duschen,en kamp att klä på sig. En kamp att ta rätt på hushållsysslor. Att sedan se all skit runt sig men ändå vara helt apatisk och bli sittande är hemskt. Och sover man sig igenom dagen vaknar man iaf med ångest som en ständig följeslagare. Fly för stunden går, men depressionen finns ju där och man dras nedåt. Och sen allt självhat, förakt, alla mindrevärdes känslor och allt allt allt negativt som finns att säga, tänka om sig själv…Allt kommer på samma gång. Man känner sig minst och sämst i hela världen. Inte värd någonting, inte värd att älskas. ”Man är en dålig mamma, partner, arbetetskamrat, vän, patient.” Man är så usel att man inte är värd att finnas”. Och så fortsätter man sparka på sig själv fast man redan ligger. Men hur djupt vi än rasar så vänder det igen. Det är bara så svårt att tro där nere på den absoluta botten. Ändå har vi med Bipolär gått igenom det så många gånger. Ändå kommer depressionen med dunder och brak. Om och om igen överraskas man om det varit en lång bra period. Jag önskar själv att jag kunde förbereda mig på nåtsätt. Tyvärr har jag inte hittat nåt sätt som funkar. Göra saker som ger små ljuspunkter mitt i allt det svarta går. Fast det enda som jag vet av är att vänta ut depressionen. För den kommer släppa. Du kommer få känna dig glad igen. Med lätthet orka det du inte orkar nu. Svart blir till ljust och du kan le och faktiskt inse att du är älskad av din man, dina barn, dina närmsta vän. Du är en fin arbetskamrat och en patient som inte behöver leva upp till några förväntningar. Du är en helgo person med så mycket värme i dig. Ge lite av den värmen till dig själv också. Fast jag vet det är det svåraste i världen att härda ut under själva depressionen som faktiskt kan bli långvarig. Fast du kommer resa dig igen. Jag vet det, du vet det. Många Kramar till dig.♡♡. Ochblir det för tungt att vara på jobbet så har du iaf försökt. Du är en väldigt omtyckt och värdefull person ändå. Var rädd om dig ! *Krama om*/ Katta
Det som är svårast egentligen är nog att jag har dåligt samvete gentemot min läkare! Jättekonstigt, men hon ser verkligen ut som att det är besvärligt att förstå sig på mitt mående eftersom jag äter mediciner som borde ge skydd. Ändå ändrar hon ju inte, utan fortsätter skriva ut samma som förut. De ändringar som gjorts för längesen är såna som jag föreslagit själv.
Jaja, jag tycker om henne i alla fall. Kram!
Precis vad gäller mediciner.
Det är svårt att få hjälp. Idag har jag legat i sängen. Svårt att ta mig upp. Har i alla fall tagit tvätten och när ändå var i tvättstugan hjälpt honom att flytta på lite saker så han kunde komma in med båtmotorn. Nu har jag ett stort berg med disk. Skulle vilja gå och lägga mig igen. När jag tänker på morgondagen känner jag mig alldeles gråtfärdig…
Kramar!
Kram och jag hoppas morgondagen blir bättre…
Ja det hoppas verkligen jag med ❤ Kram tillbaka!